Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sättmaskin - Sättna - Sättning - Sätuna (Skaraborgs län) - Sätuna (Uppland)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
687
Sättna—Sätuna
688
Fig. 4. Gjutna linotype-rader.
hela typrader var den 1890 av amerikanerna
J. R. Rogers och F. E. Bright konstruerade
Typograph. Den arbetar med matriser,
som medelst öglor äro uppträdda på lutande
ståltrådar, vilka tillsammans bilda ett slags
magasinskorg. Medelst tangenter (84 st)
frigö-res 1 matris i taget; den halkar ned längs sin
tråd och lägger sig till de övriga i raden. Den
automatiska utslutningen ombesörjes av kilringar,
som sitta på och kringvridas med en 4-kantaxel.
Gjutningen sker på liknande sätt som vid
lino-type, men avläggningen tillgår så, att hela
maga-sinskorgen fälles bakåt, varvid matriserna glida
tillbaka längs sina trådar till utgångsläget.
Denna arbetsgång medför, att sättaren måste göra
en paus för varje rad, vilket nedsätter maskinens
kapacitet. En annan olägenhet består i att de
nedersta matriserna slitas mest. — Ännu en
artskild typ av s. representeras av M o n.o t y p e,
uppfunnen och konstruerad 1893—97 av
amerikanen Tolbert Lanston (1844—1913). Denna
maskin gjuter typerna en i taget och placerar dem
i rader på ett ”skepp”, liksom vid handsättning.
Anordningen består av två separata delar,
skriv-och gjutmaskinen. Den förra har ett
tangentbord med i regel 225 (= 15 X 15), alternativt
240, tecken, fördelade på två el. tre stilsorter.
Vid skrivningen alstras medelst pressluftsdrivna
stansar perforeringar på en remsa, vilken utgör
förbindelselänken till gjutmaskinen och som
påminner om musikrullarna till autopianon. Varje
bokstav representeras på remsan av två
sammanhörande hål. Under skrivarbetets gång adderar
maskinen alla de anslagna bokstävernas bredder
och ger en signal, när raden är i det närmaste
färdig för utslutning. Härefter räknar maskinen
ut det stycke, med vilket varje ordmellanrum
skall breddas, varpå operatören medelst särskilda
tangenter registrerar motsv. belopp på remsan.
Gjutningen sker helt automatiskt, sedan remsan
överförts till gjutmaskinen, varvid remsan
”avläses” med tryckluft. Det centrala organet i
gjutmaskinen består av en med i regel 15 X 15
gravyrer utrustad matrisram, vanl. av
nettoformatet 76 X 76 mm. Med ledning av remsans
per
foreringar ställer gjutmaskinen in matrisramen
på de rätta koordinaterna mot en gjutform av
erforderlig bredd, varvid ett centrerstift
ingriper i motsv. hål på ramens ryggsida, så att
registret blir korrekt. Härpå avgjutes typen snabbt
och utstötes därefter, varefter proceduren
upprepas med nästa typtecken, o. s. v.
Arbetshas-tigheten är 150—200 typer per min. för nonpareil,
sålunda ung. densamma som vid linotype.
Maskinen användes mest för finare boktryck och ger
härvid den fördelen, att korrigeringar kunna ske
utan att hela rader behöver gjutas. — För
framställning av typ text vid djuptrycks- och
offsetförfarandena har man konstruerat speciella
skrivsättmaskiner och fotografi
s-k a s., som direkt alstra ett för reproduktion
lämpligt original. Bland skrivsättmaskiner är den
schweiziska Orotyp kanske mest känd; den
åstadkommer på genomskinlig cellofan en
typskrift, som är dubbelsidig och som därför ger en
utmärkt god kontrast. Bland fotografiska s.
märkas bl. a. den engelska Monophoto (1922)
och den ungerska Uhertype, som båda äro
av projektiv typ. Vid bägge maskinerna
fotograferas på ett filmark 1 bokstav i taget
automatiskt från en negativ nyckelfilm, dock först
sedan raden färdigskrivits och maskinen räknat
ut erforderliga ordmellanrum och inställt sin
matningsanordning på motsv. sätt. —• Liknande
fotografiska s., men inrättade med fotomatriser,
analoga med matrismekanismerna vid ”Linotype”,
resp. ”Monotype”, äro de amerikanska
”Fotosetter” (1947) och ”Rotofoto” (1949). De i
populärframställningar ej sällan förekommande
skildringarna av med nyhetsbyråernas
teleprint-rar o. s. v. kombinerade s. sakna t. v. praktisk
motsvarighet, men experimentmaskiner av
sådant slag ha utförts och prövats. — Litt.: O.
Persson, ”Grafisk uppslagsbok” (1950—51).
2) Se Anrikning.
Sättna, sn i Västernorrlands län, Medelpads
v. domsaga, n. v. om Sundsvall, i skogs- och
bergsbygden kring Sättnaån; 217,6 km2, 1,095
inv. (1954). Når i Storberget 430 m ö. h. 2,037
har åker. Egendom: Norafors (förr järnbruk).
Nuv. kyrkan, uppf. 1951 (tornet 1910), ersatte
den 1950 rivna korsvirkeskyrkan från 1742—48.
Pastorat i Härnösands stift, Ljunga kontrakt.
Tillhör storkommunen Selånger.
Sättning. 1) Gammal benämning på sug- och
lyftpumpar av trä för länshållning i gruvor.
Ett sådant aggregat kallades även
”pumpsättning”. — 2) Rubbning och förskjutning i
berg-el. jordlager el. mark i allm., utan att egentliga
ras uppstå.
Sätuna, sn i Skaraborgs län, Gudhems hd, i
n. Falbygden, s. om Slafsans mynning i
Horn-borgasjön; 9,96 km2, 209 inv. (1954). 534 har
åker. Ingår i Broddetorps, Hornborga, S. och
Bolums pastorat i Skara stift, Billings kontrakt.
Tillhör storkommunen Gudhem.
Sätuna, gods i Björklinge sn i Uppland, vid
Långsjöns nordända, omfattar med underlydande
2,022 har, därav 974 åker. Den nuv.
huvudbyggnaden uppfördes på 1740-talet av sten i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
