Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Symbios - Symbol - Symbola - Symbolik - Symbolisera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
625
Symbol—Symbolisera
626
Symbios: eremitkräfta med en
havsanemon sittande på
snäckskalet.
symbionterna, nytta av samlivet, och välbekanta
ex. äro mykorrhiza och lysbakteriernas
förekomst i lysorganen hos självlysande djur.
Kolonier av blågröna alger i underjordiska
stammar hos t. ex. Cycas och Gunnera äro
liksom samlivet mellan alger och svampar hos 1
a-v a r ex. på h e 1 o t i s m, varvid blott ena
parten har väsentlig fördel av samlivet. Parasitism
betecknas som antagonistisk s.: den ena
parten skadas av samlivet. När den ena
sym-bionten är
likgiltig för el. endast
ger passivt skydd
åt den andra
sym-bionten, benämnes s. ko
m-m e n s a 1 i s m,
och med denna
term betecknas
bl.a. s. mellan en
havsanemon och
en eremitkräfta.
Aktinien fäster
sig utanpå det av
eremitkräftan
bebodda snäckskalet och omsluter [-snäckskalsingång-en.-]
{+snäckskalsingång-
en.+} När kräftan
tillväxt och
flyttar in i ett större
skal, tar den aktinien med sig. Aktinien
erhåller genom kräftans rörelser friskt vatten
och ny näring, och dess nässelceller hindra
trol. en del djur att tränga in i
snäckskalet och angripa den skallösa kräftkroppen.
S. säges vara k o n j u n k t, när symbionterna
bilda en dubbelorganism, och d i s j u n k t, när
symbionterna ej äro organiskt förenade med
varandra. Samlivet mellan lysbakterier och
självlysande djur och mellan bakterier och svampar
i de svamp- och bakterieodlande organen
(myce-tomerna) hos de blodsugande kläd- och
vägglössen samt tsetseflugorna äro ex. på konjunkt s.
Symbol [-båT], i) I vidsträckt mening
sådan konkret bildlig framställning av personliga
väsen, begrepp el. föreställningar, där bilden icke
vill återge utan endast erinra om el. representera
det avbildade. I egentlig betydelse brukas
uttrycket blott då sambandet mellan s. och det
väsen den representerar är rent ideellt och
alltså väsendet icke tänkes på ett mystiskt sätt
innebo el. verka i bilden.
S. ha i allm. framgått ur religiösa och
magiska föreställningar, som vid ett mera
framskridet tänkande mista sin ursprungliga mening
och bli blotta sinnebilder. Bilden av solen i
form av en metallskiva, uppställd på en vagn,
el. som en ring med inskrivet kors, inristad på
en berghäll, ansågs på ett tidigt kulturstadium
kunna åstadkomma solsken och värme. Ur den
urgamla solbilden framgår en mängd heliga
tecken hos skilda folk: svastikan el. hakkorset,
hammartecknet, det egyptiska korset, vilka i allm.
ha livgivande och lyckobringande karaktär.
Slut
ligen blir ringen evighetens el. trohetens s.,
hjulet blir bilden av livets växlingar el. av
åter-födelsernas eviga kedja, och korset blir av
historiska skäl kristendomens heliga tecken. I den
kristna konsten uppträder triangeln i förening
med det allseende ögat som s. för treenigheten.
Ofta fortlever själva riten, även sedan tron på
dess magiska verkan försvunnit, och får då en
symbolisk karaktär. Seden att kasta sädeskorn
el. ris på ett brudpar avsåg urspr. att skapa
fruktsamhet men framställer sedan symboliskt
önskningar om rikedom och lycka.
I anslutning till ordets ursprungliga betydelse
betecknar s. ofta det märke el. emblem, som
representerar en person el. en samfällighet.
Gudarnas vapen och redskap, Zeus’ blixt, Apollons
båge och pilar, Sivas diskus och snäcka bli
deras igenkänningstecken. Även rent magiska
tecken kunna upptagas som emblem. Så blir
hexagrammet, Davidsskölden, som ofta
anbringades på synagogorna, judendomens s.
I den medeltida kyrkan uppstår en
invecklad symbolism. De gudstjänstliga handlingarna
liksom kyrkobyggnadens alla detaljer, från taket,
som betecknar kärleken, till golvet, trons grund
el. de fattigas ödmjukhet, tolkas symboliskt. Den
kristna bildkonsten hämtar sina s. från antikens
sinnebilder (segerns palm, hoppets ankare o. s. v.)
och mytologi: Hermes krioforus (= den gode
herden), Orfeus, Eros och Psyche, samt från
G. T. Även den medeltida djursagan ger
upphov till många s.: enhörningen, som endast kan
fångas av en ren jungfru, är Kristus, pelikanen,
som matar sina ungar med sitt blod, den
uppoffrande kärleken. — Litt.: J. Sauer,
”Symbolik des Kirchengebäudes” (2:a uppl. 1924); D.
A. Mackenzie, ”The migration of symbols”
(1926); W. Molsdorf, ”Christliche Symbolik der
mittelalterlichen Kunst” (s. å.).
2) (Estet.) I estetiken har symbolbegreppet
spelat stor roll. S. är en apperceptionsform,
varigenom något större och rikare än det omedelbart
givna representeras. S. föreligger, då salt och
bröd bjudas för att ange, att gästen skall
betrakta sig som husets herre, då bjällerkåpan får
föreställa narraktigheten o. s. v. Flertalet s., de
viktigaste, kan betecknas som
konventionel-1 a s., t. ex. vingar som sinnebild el. emblem för
snabbhet. Individuella s. skapas alltjämt
av konsten men vinna endast undantagsvis en
allmänlighet av samma omfattning som de från
historien, mytologien o. s. v. hämtade; som ex.
kan nämnas vildanden i Ibsens skådespel med
samma namn. — Litt.: F. Vischer, ”Das
Symbol” (i ”Philosophische Aufsätze E. Zeller
ge-widmet”, 1887); J. Volkelt, ”System der
Ästhe-tik” (3 bd, 2:a uppl. 1925—27).
3) (Mat.) Dets. som matematiska tecken.
Sy’mbola, lat., plur. av s y’m b o 1 u m. Se
Symboliska böcker.
Symbolik, framställning av symboler;
sinne-bildslära; vetenskapen om de olika kyrkornas
symbola el. trosbekännelser. Vid de svenska teol.
fakulteterna har s. numera förts till dogmatiken.
Symbolisera, (sinnebildligt) föreställa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
