Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sydöstra Sveriges Dagblad - Syene - Syenit - Syffisans (suffisans) - Syfilidologi - Syfilis - Syfilitiker, luetiker - Sykes-Picotfördraget - Sykofant
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
617
Syene—Sykofant
618
1903). Huvudred, var 1920—49 A. Törnkvist,
nuv. S. A. G. Berg (f. 1905).
Syène, se Assuan.
Syenit, en av kali- och natronfältspat samt
amfibol, biotit el. pyroxen bestående,
hypidio-morft kornig djupbergart, som i motsats till
granit i normala fall saknar kvarts. Motsv.
gångbergart, syenitporfyr, överensstämmer
kemiskt och mineralogiskt med s. men har porfyrisk
struktur. — Till s. ansluter sig den likaledes
kvartsfria, till alkalibergarterna hörande
djupbergarten nefelin- el. eleolitsyenit, vars
väsentliga beståndsdelar utgöras av kali- el.
natronfältspat och nefelin (eleolit). Svenska
representanter för nefelinsyeniternas bergartsfamilj
finnas i Almunge i Uppland, på Alnön utanför
Sundsvall, vid SiksjÖberget i Särna socken i
Da-larne (”särnait”) och på ö. sidan av Vättern
vid N. Kärr på gränsen mellan Småland och
Östergötland.
Syffisa’ns (s u f f i s a’n s), se Suffisance.
Syfilidologi, läran om syfilis; i vidsträcktare
betydelse läran om könssjukdomarna.
Syfilis (lat. Mes vene’rea), kronisk
infektionssjukdom, som framkallas av en mikrob,
Trepo-nema pallidum (Spirochaete pallida). Dess
tidigaste historia är ej klarlagd. Enl. den gängse
uppfattningen kom s. till Europa med Columbus’
sjömän från Amerika omkr. 1494. Den fick namn
efter det land, varifrån den då ansågs komma.
Så kallades den i Frankrike ”italienska sjukan”,
i Tyskland ”franska sjukan” el. ”fransosen” (lat.
morbus gallicus) etc.
S. är den svåraste av de s. k. veneriska
sjukdomarna. S. uppstår genom överföring av
smittämnet från en av sjukdomen angripen person till
en annan, antingen efter födelsen
(förvärvad s.) el. till fostret el. ägget i livmodern
(medfödd, intrauterin s.). Vid förvärvad
s. överföras spirochaeterna vanligast direkt från
individ till individ, oftast vid könsumgänge men
även genom kyssar, digivning el. annan beröring.
Mera sällan förekommer en indirekt överföring
genom något föremål, dricksglas, biåsinstrument,
diflaskor etc. För att överförandet av
sjukdomen skall ske, fordras, att på det ställe av hud
el. slemhinna, som kommer i beröring med
smittämnet, finnes en hudlöshet el. bristning i den
skyddande epitelbeklädnaden. Vid förvärvad s.
utvecklar sig efter 10 dagar—5 veckor (den s. k.
första inkubationen) på det ställe, där
spirochaeterna inträngt i kroppen, den s. k. syfilitiska
primäraffekten el. hårda s c h a
n-kern, och denna följes alltid av en hård, oöm
ansvällning av en el. flera närbelägna
lymfkörtlar. Den syfilitiska schankern är vanl. en rundad
el. oval ytlig hudlöshet på ett hårt underlag och
kan mången gång vara obetydlig och hastigt
läkas. Efter en mellantid av 3—5 veckor, omkr.
8 veckor efter infektionen (den s. k. andra
inkubationen), uppträda de första s. k.
sekundära symtomen, vanl. utslag på huden och
slemhinnorna, ledsagade av andra symtom, främst
allmän körtelansvällning men även ofta feber,
allmänt illamående, huvudvärk, ben- och
ledsmär
tor. Det s. k. sekundära stadiet av sjukdomen
kan bestå olika länge, i regel 2—4 år, och
kännetecknas av olikartade utbrott av sjukdomen,
vanligast på hud och slemhinnor. Dessemellan
förekomma perioder av till synes fullständig
hälsa. När de sekundära symtomen på huden bli
såriga och vätskande, äro de i hög grad
smittsamma, medan torra och fjällande syfilitiska
hudutslag knappast bjuda någon större smittfara.
De s. k. tertiära symtomen kunna visa
sig när som helst efter tredje infektionsåret men
också helt utebli. De visa sig dels som större el.
mindre nybildningar (syfilom, gumma) med
tendens till sönderfall, dels som affektioner på
blodkärlen med åtföljande interstitiella
(mellanrummet fyllande) förändringar i nästan vilket som
helst av kroppens organ. De tertiära symtomen
äro föga smittsamma. Visserligen kunna
symtomen även nu läkas men icke utan
substansförlust och ärrbildning, som, när de träffa livsviktiga
delar av organismen, åstadkomma obotliga
förändringar el. föra till döden, t. ex. syfilitiska
förändringar i hjärtat och de stora blodkärlen,
i hjärnan och ryggmärgen, levern m. m. För
diagnosen av s. spelar Bordet-Wassermanns
reaktion (1906) en utomordentlig roll. Reaktionen
blir emellertid icke positiv förrän efter
chan-kerns uppträdande, strax före el. samtidigt med
sekundärexantemet. Under senare tid ha
dessutom en del fällningsreaktioner för s.-diagnosen
tillkommit. Under den s. k. sero-negativa
perioden, d. v. s. sjukdomstiden, innan dessa reaktioner
blivit positiva i blodserum, är det direkta
påvisandet av Treponema i sårsekret från
primär-sklerosen av utomordentlig betydelse för
behandlingsresultatet. Sedan Ehrlich (1910) införde
sal-varsanet och dess derivat i s.-terapien, har man
näml, ett medel, genom vilket man, om
behandlingen påbörjas tillräckligt tidigt, i många fall
på relativt kort tid kan bota sjukdomen. Påbörjas
behandlingen senare, kräver den längre tid, 2—3
år el. längre, varvid omväxlande salvarsan och
kvicksilver el. vismut användas. Den moderna
s.-behandlingen bygger på användandet av
penicillin, antingen enbart el. i kombination med
salvarsan och vismut. Varje syfilitisk kvinna, som
blir gravid, bör underkastas behandling så
tidigt i graviditeten som möjligt för att härigenom
söka hindra sjukdomens övergång till fostret.
Vid lokalisation av s. till nervsystemet har den
av Wagner v. Jauregg angivna
malariabehandlingen visat gynnsamma resultat. Denna el. annan
feberbehandling kombineras ofta med
penicillinbehandling. — Jfr Könssjukdomar.
Syfilitiker, 1 u è t i k e r, syfilis-smittad person.
Sykes-Picotfördraget [såi’ks-pikå’-], ett efter
underhandlarna Mark Sykes och Georges Picot
uppkallat, i maj 1916 ingånget hemligt engelsk
t-franskt avtal, innehållande grundlinjerna till en
uppdelning av asiatiska Turkiet (utom Mindre
Asien). Fördragets bestämmelser lågo till grund
för freden i Sèvres men förverkligades här
endast delvis; ännu längre bort från dem lågo
bestämmelserna i freden i Lausanne 1923.
Sykofa’nt (grek, sykofa’ntes), (urspr. i Aten)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
