Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svängningsrörelse - Svängningstal - Svängningstid - Svängsta - Svärd - Svärdfejare - Svärdfisk - Svärdfisken - Svärdsdans - Svärdsjö
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
581
Svängningstal—Svärdsjö
582
riodiskt föränderliga storhetens x beroende av
tiden t kan framställas genom en sinus- el.
cosinusfunktion, t. ex. x = xo sin(a>t—&); xo
betyder här svängningens amplitud, a> kallas
svängningens cirkel fr ekvens. Mellan frekvensen
v, cirkelfrekvensen co och svängningstiden T
råder sambandet co = 2W = d kallas
svängningens faskonstant el. fas. Dess storlek är
beroende av den tidpunkt, från vilken tiden t
räknas. En dämpad, harmonisk s. kan framställas
genom uttrycket x = x^e^ sm(a>t—d), där e
är basen i det naturliga logaritmiska systemet,
a kallas dämpningskonstanten och e~a^
dämp-ningsfaktorn. Ju större a är, desto hastigare
avtager amplituden, då tiden ökas. — Om vid
ett system, som utför en harmonisk s. kring ett
jämviktstillstånd, detta självt utför en
harmonisk s., uppkommer en sammansatt s., vilken är
harmonisk, om båda s. ha samma period och
samma riktning. Man kan t. ex. betrakta en
svängande partikel. Sammansättas vid en sådan
två mot varandra vinkelräta, harmoniska s. av
samma period, kommer partikeln i allm. att
beskriva en elliptisk bana. Äro perioderna i de båda
s. olika, blir den resulterande s. vanl. invecklad.
En partikel, som tvingas att samtidigt utföra två
mot varandra vinkelräta, harmoniska s. av olika
period, beskriver en i allm. komplicerad kurva.
Den förste, som experimentellt studerade dessa
kurvor, var J. A. Lissajous, och efter honom
benämnas därför kurvorna Lissajous’
figurer. — Ett system, som, sedan det utsatts
för en störning, överlämnas åt sig självt, utför
s. k. fria svängningar el.
egensvängningar, så benämnda, emedan s. därvid endast
beror av systemets egenskaper. Störningen kan
även vara en annan, under längre tid periodiskt
verkande s., vilken påtvingas det
svängningsdug-liga systemet. Härvid uppkomma s. k.
tvungna svängningar, vilka ha samma frekvens
som den påtvingande s. Amplituden hos den
tvungna s. blir störst, om den påtvingande s. har
samma frekvens som systemets egensvängningar.
Då säges resonans föreligga. — Om ett
svängande system påverkar ett angränsande
system, detta i sin tur ett annat närliggande
system o. s. v., uppkommer en vågrörelse.
Svängningstal, fys., se Frekvens och
Sväng-ningsrörelse.
Svängningstid, fys., se Svängningsrörelse.
Svängsta, industri- och stationssamhälle i
Asa-rums sn i Blekinge, vid Mörrumsån och
statsbanan Karlshamn—Vislanda, 10 km n. n. v. om
Karlshamn; 1,433 inv. (1951). Här finnas
skrivmaskinfabrik, tillh. Halda ab. (se d. o.), mek.
verkstad, klädesfabrik m. m.
Svärd. 1) Blankvapen. Ur ett dolkliknande s.
med kort klinga, kortsvärdet, har
utvecklats ett långsvärd. Intill 1500 f. Kr. var s.
ett stötvapen med en rak klinga, bredast vid
fästet. Småningom gjordes klingan tyngre och
med största bredden på omkr. Vs från spetsen,
varigenom s. blev lämpligt även för hugg.
Un
der järnåldern började s. göras intill 1 m långt
såsom tveeggat huggvapen. Under
folkvandrings-tiden förekom ett eneggat s., scramasaxen, som
ibland hade krökt klinga med eggen, i motsats
till vid sabeln, på den konkava sidan. Under
1300-talet var s. konstruerat mera för hugg än stick
för att omkr. 1400 bli ägnat lika mycket för
bådadera. Under den följ, tiden utbildades tre
svärdstyper, en för enbart stick, t. ex. rappiret,
en för enbart hugg, t. ex. landsknektssvärdet och
tvåhandssvärdet (klingan 120—200 cm lång), och
en för bådadera, t. ex. vissa ryttarsvärd. De
äldsta s. saknade skydd för handen, men fästet
försågs senare med en mot klingan vinkelrätt
anbragt kort stång, parerstång, därefter med
byglar och plåtar, som till slut helt skyddade
handen. Under 1600-talet började militära s.
med rak klinga kallas värja och med krökt
sådan sabel. Benämningen s. fortfor däremot
att användas för dels vissa ceremonisvärd, ss.
rikssvärd, dels bödelssvärd. Berömda orter för
tillverkning av svärdsklingor ha varit
Damaskus, Chorasan, Toledo och Solingen samt i
Sverige Vira bruk.
2) (Skpsb.) Träplan, som hänga utombords på
vardera sidan midskepps av flatbottnade fartyg
och som firas i lä för att hindra avdriften.
Svärdfejare, hantverkare, som huvudsakl.
tillverkar fästen och metallbeslagna läderslidor
(förr även klingorna) till sablar, värjor, dolkar
o. dyl.
Svärdfisk, Xi’phias glddius, tillhör de
ma-krillartade benfiskarna. Kroppen är spolformig,
främre ryggfenan lång, stjärtfenan urringad
med långa flikar. Bukfenor saknas liksom
tänder och fjäll. Nospartiet är svärdlikt utdraget
och utgör V3 av kroppslängden. Denna är 3,5
m el. mer. S. lever av fisk och bläckfisk. Genom
våldsamma slag med ”svärdet” kan s.
åstadkomma stor förödelse i fiskstim. Den angriper även
människor. S. finnes i alla hav utom de kallaste.
Svärdfisken, lat. Pi’scis aurätus el. Dorädo,
stjärnbild på sydhimlen mellan 4—6 tim.
rek-tascension och 500—700 s. deklination.
Svärdsdans, en ur primitiva krigsdanser
härstammande manlig dans, vanl. beledsagad av vild
musik, t. ex. trumpet och trumma, el.
recitera-de hjältesånger. S., som skildras redan av
Ta-citus, var sär sk. vanlig i Tyskland, Skottland,
Skandinavien samt Spanien (Toledo).
Svärdsjö, kommun i Kopparbergs län, Falu
n. tingslag i Dalarne, n. ö. om Falun; 932,20
km2, 5,092 inv. (1954). S. är delat på två för-
Svärdfisk.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
