Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sverige - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
529
Sverige
530
det utvecklades, noggrant reglerat både
geografiskt och med avseende på näringar. Utländskt
kapital placerades i landet, särskilt från
Holland. Talangfulla utlänningar slogo sig ned i S.
Axel Oxenstierna grundade i stor
utsträckning skatteväsendet på tullar, monopol och
arrenden för att bereda de penningtillgångar, vilka
påkallades av förhållandet till utlandet, men till
avlöningar och belöningar åt officerarna och
de allt talrikare ämbetsmännen nödgades
styrelsen till stor del bruka kronans naturtillgångar.
De erhöllo sålunda donationer och ärftliga
för-läningar av kronogods el. rätt att inom vissa
områden uppbära skatten. Likaså avyttrades
kronogods genom förpantning och frälseköp. Då
det väsentligen var adeln, som tillgodosågs, växte
dess ekonomiska och sociala inflytande i jämbredd
med dess politiska. I synnerhet dominerade adeln
under de två förmyndarstyrelserna för Kristina
(1632—44) och Karl XI (1660—72). Detta
drabbade särskilt bönderna, som dels råkade
under adelns direkta välde, dels i ökad
utsträckning tyngdes av skatterna. Därför höjdes krav
på en reduktion av kronogodsen. Delvis
förverkligat under Karl X Gustav (fjärdepartsräfsten),
fick detta krav ökad styrka under den följ,
slösaktiga förmyndarstyrelsen för att slutligen
under Karl XI leda till en hänsynslös
godsindragning (se Reduktion). Då Karl XI, som lett
landet ut ur kriget mot Danmark, yttermera ökat
sin myndighet som skiljedomare mellan stånden,
erhöll konungamaktens auktoritet ett
författnings-mässigt uttryck i det karolinska enväldet.
Högadeln förlorade ej blott sin ekonomiska utan även
sin förra administrativa och politiska betydelse,
då riksrådet ersattes med ett kungligt råd, som
väsentligen fick ägna sig åt rättskipningen.
Detta skedde i samförstånd med riksdagen, som
emellertid även medgav, att konungen finge
lagstifta på egen hand. En kunglig byråkrati
skapades, vars löner utgingo ur kronans inkomster
in natura. På dessa baserades också delvis en
ny härordning, indelningsverket. — Karl XII
(reg. 1697—1718) utkämpade en till sist
olycklig strid för stormaktsväldets bestånd (se Karl,
Sverige 6), och Nordiska kriget). Då han
härvid i samråd med sin minister Görtz rubbade
den rådande byråkratiska ordningen, uppstod i
synnerhet bland de högre ämbetsmännen ett starkt
missnöje med enväldet.
Frihetstiden, 1718(1719)—72.
Efter de freder, som 1719—21 avslutade det stora
nordiska kriget, återstodo av S:s östersjövälde
blott en remsa av Pommern samt Wismar i
Tyskland. Sedan riksdagen på anstiftan av
enväldets vedersakare 1719 förklarat tronen ledig,
förändrades statsskicket i väsentliga delar.
Riksdagen utrustades med högsta makten. Denna
utövades dels genom beskattning, statsreglering och
lagstiftning, dels genom ett alltmer dominerande
inflytande vid utseendet av riksrådet, som ånyo
ställdes vid konungens sida, och jämväl vid
entledigandet av dess medl. Riksrådet behärskade
å sin sida konungen, som blott erhöll
ordförandeskapet samt en röst och utslagsröst i dess krets.
Han degraderades i det hela till en representant
för staten inåt och utåt. Riksdagen utövade en
direkt kontroll över förvaltningens gång och
ingrep i denna liksom även i rättskipningen. Basen
för detta riksdagsvälde utgjordes av R. F. av 1719
och 1720 samt 1723 års R. O. Det
möjliggjordes även av att konungamaktens innehavare länge
voro föga betydande personligheter (Ulrika
Eleonora 1718—20, Fredrik I 1720—51,
Adolf Fredrik 1751—71). Ehuru riksdagen
framträdde med anspråk på att företräda
folket, utgjorde dess tre högre stånd slutna
pri-vilegiekorporationer. Bondeståndet var i det hela
skäligen betydelselöst. I de tre högre stånden
var ämbetsmannaelementet förhärskande, sålunda
inom adeln centralförvaltningens lägre
tjänstemän, sedan klassindelningen redan 1719
avskaffats, inom borgarståndet borgmästare och rådmän.
Riksdagens centrum voro utskotten, gemensamma
för stånden (i viktiga fall frånsett bondeståndet),
beredande deras beslut och, vad angår det
dominerande sekreta utskottet, beslutande i ståndens
ställe. Innehållet i frihetstidens politiska liv
gavs till väsentlig del av ett partiväsen,
organiserat till allt större fasthet. Inom detta, som i
sin definitiva form förefinnes fr. o. m. 1734,
framträdde först hattpartiet, som stiftades för
utrikespolitiska syften men sedan trots sitt
misslyckande i detta hänseende lyckades hålla sig
kvar vid makten till 1765 på grundval av
programmet att värna författningen och att
realisera ett näringsprogram i enlighet med
merkantilsystemet. Järnet var nu S:s främsta
exportartikel. Mösspartiet, som därpå i två repriser
styrde till periodens slut, hävdade de ofrälses
sak mot adeln, folkets mot ämbetsmännen,
böndernas mot industrien. Under deras regim
tillkom S:s första tryckfrihetsförordning 1766. — I
utrikespolitiskt avseende rådde ett
svaghetstillstånd, betecknat av två förfelade krig, mot
Ryssland 1741—43 och Preussen 1757—62
(pommerska kriget). Det alltjämt stegrade hotet från
Ryssland, som mot S. ingick förbund med
Preussen, och i synnerhet Danmark, alstrade inom
landet ett stigande* missnöje med partiregimen, som
till råga på måttet ofta påverkades av mutor
från utländska makter. — För S:s inre
utveckling har perioden i varje fall haft en i flera
avseenden grundläggande betydelse. Då tillkom
1734 års lag. En mångfald reformer skedde på
skilda samhällsområden i enlighet med den
uti-listiska anda, som förhärskade.
Gustavianska tidevarvet, 177 2—
1809. Gustav III (reg. 1771—92) skapade
genom 1772 års revolution nya former för S:s
politiska liv. Denna avsåg bl. a. att upprätta
en ledande ställning åt konungamakten. Detta
skedde genom att 1772 års R. F. påtvingades
riksdagen, vilken likvisst enl. denna bibehöll den
beskattande makten och andel i den lagstiftande.
Den nya regimen tog i så måtto arv av den
gamla, att Gustav III genomförde flera reformer,
som tidigare dryftats, sålunda ett visst mått av
näringsfrihet och en genomgripande
myntrealisation. En ny tryckfrihetsförordning utfärdades
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
