Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sverige - Geologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
471
Sverige
472
och urkalkstenar med en övre sedimentär avd.
av konglomerat, kvartsiter, skiffrar och gnejser,
representerad av Saxå-Grythyttefältens bergarter
och larsboserien. Leptitformationen genomsättes
av urgraniter av växlande sammansättning samt
grönstenar, dessa i sin tur av yngre graniter,
tillhörande filipstadsgranitgruppen el.
stockholms-fellingsbroserien. Till urgraniterna räknas även
upplandsgraniterna. I leptitformationen ligga
mell. S:s förnämsta malmförekomster, såväl
järnmalmer (Grängesberg, Blötberget, Persberg,
Striberg, Stripa, Ställberg, Norberg, Dannemora
m. fl.) som sulfidmalmer (Falun, Garpenberg,
Sala, Saxberget, Ljusnar sberg). — Dalarnes
och Härjedalens porfyr- och
granitregion består av utbredda bäddar av
porfyr och porfyrit, vilka äro yngre än det
egentliga urberget. I serien ingå även sandstenar och
konglomerat. Porfyrerna genomsättas av
dala-och rätangraniter och överlagras av ett mäktigt
komplex av jotniska sandstenar (dalasandsten)
med bäddar av diabas. I det angränsande
Losfältet i Hälsingland uppträder en växlande serie
av sediment och porfyrbergarter av olika åldrar.
— Inre Norrlands granitregion
omfattar ett vidsträckt område, vars huvudmassa
ut-göres av revsundsgranit, vilken i
åldershänseen-de brukar jämställas med
stockholms-fellingsbro-graniterna. — Den norrländska k u s
t-gnej sregionen sammansättes delvis av
grova, ofta granat- och cordierit-, även
grafitföran-de gnejser med pegmatitslirig utbildning,
erinrande om vissa sörmlandsgnej ser. Man finner
även bättre bevarade leptit- och skifferbergarter.
De superkrustala bildningarna genombrytas av
äldre graniter, tillhörande urgraniternas grupp,
samt yngre graniter av revsundstyp.
Eruptivberg-arter av rapakiviliknande utseende, yngre än det
egentliga urberget, förekomma vid Ragunda i
Jämtland, Nordingrå i Ångermanland och på
Röd-ön i Medelpad. — övre Norrlands
urberg innehåller bl. a. väl bevarade porfyrer
och porfyriter (kiruna- och arvidsjaurporfyrer),
vilka övergå i leptiter och åtföljas av
konglomerat, skiffrar och effusiva grönstenar. I denna
serie ligga S:s största järnmalmsfyndigheter
(Kierunavaara, Luossavaara, Tuolluvaara,
Malmberget m. fl.). I det av leptit- och
skifferbergarter uppbyggda Skelleftefältet uppträder ett stort
antal sulfidmalmsfyndigheter (Boliden,
Kristine-berg, Adak).
S :s andel av skandinaviska fjällkedjan
uppbygges av metamorfoserade bergarter, i vilka
ingå såväl eruptivbergarter (graniter, syeniter,
gabbror, basiska och sura effusivbergarter) som
sediment (kvartsiter, glimmerskiffrar,
sparag-miter m. fl.), de senare vanl. sammanfattade
under benämningen sevegruppen, vars ålder åtm.
delvis är kambrosilurisk, medan en del av
spa-ragmiterna synas vara äldre (eokambriska).
Varvskiffrar och tilliter, äldre än
underkamb-rium, vilka uppträda såväl autoktont som
allok-tont utmed fjällkedjans ö. rand, vittna om en
utbredd nedisning i ”varangertid”. V. om
seve-bergarternas område vidtager den s. k.
köli-zonen, bestående av svagare metamorfoserade
glimmerskiffrar och fylliter, kalkstenar,
konglomerat m. m. av kambrosilurisk ålder (”västlig
facies”). Även kölibergarterna genombrytas av
unga granit- och grönstensmassiv, vilka
framträngde i samband med fjällkedjans veckning i
paleozoisk tid. En särskild grupp bilda de
utpräglat basiska peridotiterna och
serpentinstenarna. I fjällkedjan ingå även ”fönster” av starkt
omvandlat urberg.
Flerstädes i Göta- och Svealand finnas rester
av ett tidigare mera utbrett kambrosilurtäcke,
vilket endels — detta gäller i huvudsak
kalkstenarna — bildats under transgressioner, som
utgått från Balticum, och endels — detta gäller
graptolitskiffrarna — sammanhängt med mell.
och v. Europas likåldriga marina avlagringar.
Detta täcke har dock aldrig varit likformigt,
beroende på att transgressionerna vid olika
tillfällen berört olika delar av S. Att det i nutiden
är söndertrasat till ett antal isolerade rester
beror på att största delen fallit offer för de
nedbrytande krafter, som varit verksamma i
post-silurisk tid. Endast smärre partier ha bevarats,
ss. på Gotland, Öland och i Kalmarsundstrakten
samt i insänkningsfält på s. och mell. S:s
fastland, ss. i Skåne, Östergötland, Västergötland,
Närke, Siljansområdet och det sydbottniska
området. Platåberg av kambrosilurbergarter finnas
endast i Västergötland.
De kambriska bergarterna äro relativt
monotona, näml, underst i regel kvartsiter och
sandstenar och däröver alunskiffrar. Den
ordovi-ciska berggrunden är långt mera varierande med
skiffrar av olika slag, märgelstenar och
kalkstenar. Siluren har liknande utbildning och i sina
övre delar därjämte ett framträdande inslag av
sandstenar. På Gotland och i Dalarne märkas
revkalkstenar; i Siljansområdet finnas även så-
Fig. 2. Schematisk profil genom fjällkedjan i mell. Jämtland (Olden—Offerdal—Hammerdal). Ett flertal
kambrosilurskollor ha skjutits ut över den i orubbat läge ovanpå urberget i ö. liggande kambrosiluren. Den
näst högsta av dessa kambrosilurskollor är föllingeskollan. Ovanpå denna ligger oldenskollan, i vilken även
oldengraniten och dess motsvarande porfyrer ryckts med. Ovanpå oldenskollan ligger slutligen
offerdalsskol-lan, som utgör en del av den stora överskjutningsskollan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
