Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svavelsyra - Svavelsyrlighet - Svavelticka - Svaveltrioxid - Svavelväte el. vätesvavla - Svavling - Swaziland, Swasiland - Svea (personifikation) - Svea (tidskrift)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
375 Svavelsyrlighet—Svea 376
en blandning av kväveoxider, ”nitrösa gaser”, vid
kontaktmetoden vanl. vanadinoxider.
En blykammaranläggning utgöres av följ,
enheter: i) Kisrostugnar för framställning av en
blandning av SO2 och luft. 2) Glovers tom, ett
med syrafasta stenar fyllt torn, vari den nedtill
inströmmande gasblandningen möter nedrinnande
”nitros” och därur upptager kväveoxider. 3)
Blykamrarna, vari huvudreaktionen äger rum, 2—3
parallellepipediska, stora kamrar av blyplåt om
1,000—5,000 m3 rymd, vari dessutom införes
vatten i form av ett fint duggregn. Här oxideras
SO2 till s. genom katalytisk förmedling av de
nitrösa gaserna. 4) Gay-Lussacs torn, fyllt med
koksstycken, över vilka konc. s. nedrinner och
ur avgaserna upptager de nitrösa gaserna under
bildning av nitrosylsvavelsyra (nitros). Denna
pumpas upp till toppen av Glovers torn,
varigenom katalysatorn kontinuerligt återinföres i
systemet.
Den i blykamrarna bildade ”kammarsyran”
innehåller 60—73% ren syra; för många
ändamål är den direkt användbar men koncentreras
också genom upphettning i apparater av syrafast
material till 97—98 °/o. Vid kontaktmetoden
oxideras den från katalysatorgifter omsorgsfullt
befriade svaveldioxiden till SO3 vid 5000—6oo°
med platina som katalysator. Numera användes
mest vanadinkatalysator, som är billigare.
Sva-veltrioxiden upptages av konc. s. under bildning
av ”rykande s.” el. s. k. oleum. Genom tillsats
av vatten (i form av utspädd s.) i beräknad
mängd erhålles härav 100-procentig syra.
Ren s. är en färglös, tjockflytande vätska med
spec. v. i,84. Den smälter vid 10,5°, kokar under
sönderdelning vid 338°. Med vatten blandas den
i alla proportioner. Ur fuktiga gaser absorberar
den vattenånga och begagnas därför som
torkmedel för gaser. Den verkar frätande och
förstörande på organiska ämnen, t. ex. textilfibrer,
särskilt sådana av cellulosa, varför den nyttjas
vid framställning av ullfibrer ur halvyllelump. De
flesta metaller lösas av utspädd syra; däremot kan
konc. syra förvaras och transporteras i kärl av
järn.
S:s salter kallas sulfat; neutrala sulfat
innehålla den tvåvärda sulfationen SO4, t. ex. neutralt
kaliumsulfat, K2SO4, sura sulfat den envärda
bi-sulfationen HSO4, t. ex. surt kaliumsulfat,
KHSO4. I naturen förekommande viktiga sulfat
äro gips, anhydrit, tungspat och bittersalt.
Tekniskt framställda sulfat av betydelse äro natrium-,
ammonium-, krom-, aluminium- och järnsulfat.
S. brukas för framställning av handelsgödsel
(am-moniumsulfat, superfosfat), saltsyra, salpetersyra,
ättiksyra o. a. syror, explosivämnen, färgämnen,
sulfat, till rening av mineraloljor m. m.
Svavelsyrlighet, H2SO3, är den syra, som
bildas, då svaveldioxid löses i vatten. Den är endast
känd i utspädd vattenlösning, sönderdelas lätt i
SO2 och H2O, oxideras vid förvaring till
svavelsyra. S. är en stark syra, vars salter kallas
sulfit. Dessa äro liksom den fria syran starka
reduktionsmedel och användas bl. a. inom
fotogra
fien. Det tekniskt viktigaste sulfitet är
kalcium-bisulfit.
Svavelticka, bot., se Tickor.
Svaveltrioxid, SOs, bildas vid katalytisk
oxidation av svaveldioxid (kontaktmetoden, se
Svavelsyra). Färglös vätska med smpt i6,8°, kpt
44,«°, som vid förvaring övergår i två fasta
former och y-svaveltrioxid) med högre
smält-punkter och utseendet av vita sidenglänsande
nålar. S. absorberar energiskt vatten; detta
förhållande och ämnets betydande flyktighet orsaka, att
den i öppet kärl avger en intensiv och besvärande
rök av svavelsyra. S. löses i konc. svavelsyra till
s. k. oleum, som har användning särskilt inom
den organisk-kemiska tekniken.
Svavelväte el. v ä t e s v a v 1 a, H2S, bildas vid
förruttnelse av svavelhaltiga organiska ämnen,
t. ex. äggviteämnen, ingår i vulkangaser och
finnes löst i vissa källvatten. Det framställes av
svaveljärn genom inverkan av utspädda syror.
Färglös, giftig gas med oangenäm lukt, kpt
—60,2°, löslighet i 1 liter vatten av 20° 2,5 1.
S. är en svag syra, vars salter kallas sulfider.
Dessa äro i allm. olösliga i vatten och ha
karakteristiska färger el. andra egenskaper, som
underlätta deras igenkännande. S. är därigenom ett av
den kvalitativa analytiska kemins viktigaste rea
gens.
Svavling, desinfekterande el. blekande
behandling med svaveldioxid, ev. lokalt alstrad genom
förbränning av svavel. S. användes ibland för
sterilisering av öl- och vintunnor, vid vintappning
och för blekningsändamål.
Swäziland [eng. utt. sæä’ziländ], S w a s
i-1 a n d, protektorat i Brittiska Sydafrika, i ö.
gränsande till Natal (Zululand) och Moqambique,
på övriga sidor omgivet av Transvaal; 17,364
km2, 185,215 inv. (1946), därav 3,201 européer.
S. ligger på sluttningen av höglandet och når i
v. c:a 1,200 m ö. h. med förträffligt gräsbete.
Klimatet är i stort sett gott; de lägre områdena
besväras emellertid av malaria. De infödda,
swa-zi, äro bantu och besläktade med zuluerna (se
bild 16 å pl. vid Afrika). De ha säkrat sig en viss
självstyrelse, och deras rätt till åker- och
betesområden är noga fastställd. Huvudnäring är
boskapsskötsel, särsk. inom höglandet. Jordbruket
producerar majs, batater och jordnötter, tobak och
bomull. Landet är rikt på mineral.
Kommunikationerna äro alltjämt svagt utvecklade; järnvägar
saknas. De viktigaste exportartiklarna äro
asbest, boskap, hudar och skinn samt smör och
tobak. Huvudstad är Mbabane, 1,150 m ö. h., med
554 europeiska inv. (1946). — 1894 underställdes
S. Transvaals skydd, blev brittiskt protektorat
1907 och har sedan 1910 tullunion med
Sydafrikanska unionen.
Svea, sedan 1600-talets förra hälft brukad
personifikation av Svea rike, Sverige.
Svea, tidskrift för vetenskap och konst, utgavs
i Uppsala 1818—23, 1825—29 och 1831—32. S.
innehöll mest avh. och dikter, även granskningar.
Red. voro G. W. Gumælius, W. F. Palmblad, P.
D. A. Atterbom och E. A. Schröder. Bidrag
lämnades av bl. a. C. A. Agardh, C. J. L. Almquist,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
