Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Struktur - Strukturformler - Strukturlingvistik, strukturell lingvistik - Struma (medicin) - Struma (flod) - Strumpa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
215
Strukturformler—Strumpa
216
magma genom rörelser i densamma under dess
stelning, och som s 1 i r i g h e t den företeelsen, att
material av en viss beskaffenhet uppträder oregelbundet
skiv- el. körtelformigt inlagrat i en bergart, varigenom
densamma på ytor vinkelrätt mot inlagringarnas ytor
får ett mer el. mindre oregelbundet strimmigt el.
slirigt utseende. — I stort sett kan man skilja mellan
eruptiva s. el. stelningsstrukturer till
skillnad från klastiska s. De förra äro utmärkande för
de ur en lava el. en magma härstammande
eruptivberg-arterna, de senare för de mekaniska sedimentbergarterna
(sandsten, konglomerat m. fl.). Vissa särmärken
tillkomma slutl. de metamorfa bergarterna, som genom
omvandlingar av olika slag framgått ur de båda förra
grupperna. De eruptiva bergarterna äro k r i s t a 1 1
i-n a, d. v. s. utgöras av kristalliserande mineralkorn,
vilkas fogar sluta omedelbart intill varandra, el. g 1
a-s i g a, varvid stelnandet av den smälta massan skett
för hastigt för att tillåta kristallisation. Mellanformer
med delvis glasigt innehåll utgöra halv- el.
hypo-kristallina utbildningsformer. I mots. till de
eruptiva s. utmärkes den klastiska s. av närvaron
av fragment av mineral el. bergarter, vilka äro
sammanbundna av en mellanmassa av varierande slag. En
hos de kristallina eruptivbergarterna vanlig företeelse
är vidare, att de olika mineralen kristalliserat olika
tidigt och därför visa olika god kristallutbildning (olika
idiomorfi). Man brukar beteckna detta som h y p i d i
o-morft kornig el. eugranitisk, även g r
a-nitisk el. granitoid s. I diabasbergarter finner
man ofta en s. k. ofitisk s., kännetecknad därav,
att fältspaten (plagioklas) är utbildad i form av tavlor,
vilka i tvärsnitt te sig som lister och äro regellöst
inneslutna i bergartens mörka mineral, augit el.
horn-blände. Med implikationsstruktur förstår
man en ävenledes i eruptivbergarter ej sällsynt
sam-manväxning mellan olika mineral. Sammanväxningen
kan vara regelbunden, varvid två individ på ett visst
regelbundet sätt genomväxa varandra med en
kristallo-grafisk anordning av det ena mineralets smådelar i det
andra. Man kallar denna s. grafisk el.
skrift-g r a n i t i s k, det senare efter skriftgranit, en
regelbundet anordnad sammanväxning mellan kvarts och
fält-spat. Om skriftgraniten är så finkornig, att dess skilda
delar icke kunna urskiljas med blotta ögat, brukar den
benämnas granofyr el. mikropegmatit. En
icke kristallografiskt anordnad sammanväxning
mellan två mineral betecknas som p o i k i 1 i t.
Exempel härpå erbjuder ofitstruktur, vidare s. k.
mikropoikilit, en i porfyrernas grundmassa
vanlig utbildningsform, varvid fältspaten i form av
små korn är regellöst inströdd i grövre kvartskorn. En
i lavabergarter vanlig företeelse är, att bergarterna
innehålla mer el. mindre rikligt med hålrum, alstrade av
gaser, som bortgå vid lavans stelning, s. k. s 1 a g g i g
s. Om hålrummen äro utfyllda med mineral (kalkspat,
zeoliter, kiselsyra i olika former), talar man om m a
n-delstensstruktur. — Det för de metamorfa
bergarterna (gnejs, kvartsit, glimmerskiffer m. fl.) mest
karakteristiska draget är en mer el. mindre
framträdande parallellstruktur (skiffrighet), som kan vara
orsakad huvudsakl. genom mekanisk krossning (k a t
a-k 1 a s och k a t a k 1 a s t i s k s.) el. genom en
(kata-klasen mer el. mindre överflyglande) parallellorientering
av mineralen, uppkommen under omkristallisation av
bergartens mineral (kristallisationsskiffrighet).
Metamorfa bergarter, som äro helt el. starkt
omkristallise-rade, varvid ev. tidigare förefintlig klastisk s. förstörts,
kallas även för kristallina skiffrar och
deras s. för kristalloblastisk s. Om i
metamorfa bergarter rester av tidigare eruptiva el.
sedimentära bergarter äro bevarade, talar man om
relikt-el. palimpseststruktur. Vid
kontaktmetamorfos, i vissa fall även vid s. k. regionalmetamorfos
uppkomma dock även fullt massformiga sekundära s.,
kännetecknade av en likformig kornstorleksfördelning och
enkla gränskonturer för mineralkornen, s. k.
horn-fels-, bikake- el. mosaikstruktur.
3) (Lantbr.) Åkerjordens olika grad av
sammanhang och luckerhet. Jfr Jordarter.
Strukturformler, se Formel.
Strukturlingvistik, strukturell
lingvistik, en riktning inom modern
språkforskning, som betraktar de olika språkliga
företeelserna (ljud, former, syntaktiska förhållanden
o. s. v.) som delar av ett organiskt
sammanhållet helt, det språkliga systemet.
Strüma, lat., med., förstoring av sköldkörteln,
märkbar som en utbuktning av halskonturen
framför luftstrupen ovanför bröstbenet.
Patolo-giskt-anatomiskt låta sig 3 olika former av s.
särskiljas: kolloid-s., den parenkymatösa s. och
den kräftartade s. Kolloidstruman är
vanligast hos yngre kvinnor och har fått sitt namn
av beskaffenheten hos innehållet i de små
cellsäckar el. hålrum, som uppbygga sköldkörteln.
Dessa hålrum äro här utspända av s. k. kolloid.
Den parenkymatösa s. är likaså vanligast
hos kvinnor och utmärkes anatomiskt av att
väggcellerna i cellsäckarna äro saftigt
förstorade, medan hålrummen endast äro små. Vid den
kräftartade s. föreligger en
kräftomvand-ling av sköldkörteln, en form av kräfta, som
ofta är synnerligen elakartad med utpräglad
tendens till spridning till kroppen i övrigt. —
Orsaken till s. är i mycket okänd; om kolloid-s.
vet man, att dess förekomst är bunden till vissa
trakter (endemisk s.). Den förekommer särsk. i
bergstrakter, ss. i Schweiz och Himalaja. Det
har vidare antagits, att födans sammansättning
skulle spela en roll (jodbrist). Tillförsel av jod
i små mängder i födan har visat sig kunna
förebygga s. i trakter, där den är endemisk. I
Sverige äro Dalarne och Småland kända som
s.-trakter. I många fall är hela sköldkörteln förändrad
(diffus s.), i andra endast en begränsad del
därav (nodös s.), Symtomen äro vid lindriga fall av
kolloid-s. obetydliga. Om s. är större, kunna
obehag från luftvägarna uppträda (genom tryck
på luftstrupen), och även en viss svårighet att
svälja kan vara förhanden (genom tryck på
matstrupen). Dessa lokala symtom äro som regel
särsk. framträdande vid den stora kolloid-s. och
alldeles särsk. vid den kräftartade s. Den
parenkymatösa s. är som regel mindre; här behärskas
sjukdomsbilden av symtom från kroppen i
övrigt, vilka äro att hänföra till en överproduktion
av sköldkörtelhormon: hjärtklappning, nervositet,
avmagring, i framskridna stadier även diarréer
och kräkningar samt alltid en förhöjd
grundomsättning. Detta symtomkomplex har erhållit
namnet Basedows sjukdom. Behandlingen av s.
varierar med arten och beskaffenheten av det
enskilda fallet. Nodösa former böra alltid opereras,
vid diffus kolloid-s. opereras endast, om
storleken av s. är besvärande, vid diffus parenkymatös
s. kan medikamentell behandling i vissa fall
ifrå-gakomma, medan andra fall måste opereras.
Under senare år ha vissa typer av basedow-s. med
framgång behandlats med radioaktiv jod.
Struma [stro’-], antikens Strymön, grek.
Strouma, flod på Balkanhalvön, upprinner på
berget Vitosa, och utmynnar i Egeiska havet; omkr.
330 km lång.
Strumpa. 1) Under medeltiden bildade fot- och
benbeklädnaden ett enda sammanhängande plagg
av ylletyg; handstickade s. nyttjades först i
början av 1400-talet, maskinstiekade först mot
slutet av 1500-talet. Den svenska allmogen har långt
in på 1800-talet på vissa håll burit s. av vadmal.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
