Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stridsvagnshinder, pansarhinder - Stridsvagnsmina - Stridsvagnstrupper - Stridsvärn - Stridsyxa - Stridsyxekulturer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
203
Stridsvagnsmina—Stridsyxekulturer
204
Stridsvärn, betongbunker.
ning, förstärkt genom inflätad taggtråd,
strids-vagnsminor o. dyl.
Stridsvagnsmina, lantkrigsv., se Mina.
Stridsvagnstrupper, se Pansartrupper.
Stridsvärn, befästning, avsedd att lämna skydd
under stridsverksamhet samt underlätta
eldgivning, observation och stridsledning. S. benämnes
efter sin användning t. ex. skyttevärn (för
handeldvapen), pjäsvärn (för kulsprutor, art.-pjäser
m. m.), observationsvärn o. s. v. Konstruktionen
växlar från enkla gropar med el. utan
träbeklädnad till bunkers av betong samt pansartorn. S.
utfördes förr ofta som sammanhängande gravar,
benämnda skytte- el. löpgravar, vilka även
tjänade som förbindelsevärn (se Fältbefästning).
Stridsyxa. Namnet s. användes i två olika
betydelser, dels för att beteckna merovingertidens,
vikingatidens och den historiska tidens verkliga
vapenyxor, dels som ett vittomfattande begrepp
för äldre förhistoriska perioders elegantare
formade yxor av okänd användning, tillverkade av
sten, koppar, brons el. järn, d. v. s. om alla yxor,
som icke kunna karakteriseras som arbets- el.
kultyxor. — I svensk arkeologisk litteratur
användes begreppet dels generellt för s. inom olika
perioder och kulturgrupper, dels spec. som
ersättning för den föga lyckade termen ”båtyxa” el
”båtformad yxa”. — Den i merovingiska gravar
förekommande franciskan användes som kastyxa.
I England var redan på 1000-talet fotfolket
beväpnat med s., och under korstågen brukades s.
Stridsyxa från 1300-talet.
som ryttarvapen. Dock var s. särsk. i Sverige
och Ryssland under medeltiden ett mycket använt
fotfolksvapen, där den långskaftade skäggyxan
fick stor användning. Mot slutet av 1400-talet
kom den korta, med bälthake försedda s. i bruk
som ryttarvapen men utträngdes snart av
ryttar-hammaren. Som stångvapen uppgick s. i
hillebarden.
Stridsyxekulturer, benämning på ett antal
neo-litiska kulturer av inbördes ganska avvikande art.
Gemensamt för dem alla är, att en ofta elegant
formad s. k. stridsyxa av bergart ingår i
männens redskapsuppsättning i gravarna. Vidare
överensstämma de däri, att gravarna mestadels
anlagts för en individ och icke, som t. ex. hos
de samtida megalitkulturerna, i form av
släktgravar. Gemensamt för s. är dessutom, att de
under sina resp, äldsta stadier dekorerade
lerkärlen med snörornamentik, d. v. s. ornamenten
utfördes på så sätt, att man inpressade ett snöre
i den fuktiga leran, vars avtryck utgjorde
kärlens dekor. På denna gemensamma basis
utformades de lokala variationer, som ge de olika
s. deras karakteristiska drag. Man bar antagit
(V. G. Childe), att samtliga s. ha utgått ur en
snörkeramisk kultur, som först utbildats på
stäpperna n. om Svarta havet, varifrån omkr. 2000
f. Kr. en ”snörkeramisk vandring” ägt rum, dels
åt n., där den centralryska fatjanovokulturen
utbildades, dels i riktning mot Centraleuropa, där
den sachsen-thüringska snörkeramiska kulturen
uppkom. I fråga om vägarna för s:s vidare
spridning gå åsikterna isär.
Av de nordeuropeiska s. är den svenska
båt-yxekulturen och den jylländska
enkelgravkultu-ren de viktigaste. Den svenska
båtyxekul-turen uppträdde ung. vid mitten av
mellanneo-litisk tid (”gånggriftstid”), och numera synas
praktiskt taget alla forskare vara eniga om att
den representerade en invandrande kultur. I
skarp kontrast mot den då i Sverige
förhärskande megalitkulturen med monumentalgravar i form
av gånggrifter begravde båtyxekulturen sina döda
i individuella gravar, som synas ha anlagts utan
synligt märke ovan jord. Den döde lades i
huk-läge med starkt böjda knän och medförde i
graven en utrustning, bestående av stridsyxa,
ar-betsyxor, slipsten och lerkärl i mansgravarna;
bennålar, flintskrapor och lerkärl i
kvinnogravar-na. I sitt äldsta stadium formades stridsyxan
som en klar metallefterbildning, och under
samma period voro lerkärlen halvklotformiga med
en enkel snördekor strax under mynningskanten.
I den fortsatta utvecklingen utbildades ett stort
antal differentierade typer av yxor, samtidigt
som även keramiken förändrades, till en början
genom att snörornamentiken ersattes med
tand-stämpelornamentik; senare degenererade även
kärlformen. Båtyxekulturen kom småningom att
täcka hela nuv. Götaland och Svealand. De
tidigare inom Sydsverige förekommande kulturerna,
megalitkulturen (el. trattbägarkulturen) och
grop-keramikkulturen, assimilerades av båtyxekulturen.
Härigenom utbildades omkr. 1800 f. Kr. en
enhetlig kultur över hela landet, som
vidareutveck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
