Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Storbritannien, Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland - Klimat - Växtvärld - Djurvärlden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
127
Storbritannien
128
skenstimmar är i n. v. blott 30 °/o av det största
möjliga och stiger på s. kusten till 38%. Den
årliga nederbördsmängden (jfr kartor å pl. vid
Europa, sp. 20—21) är stor, särsk. i n., där
den på Orkney- och Shetlandsöarna uppgår till
900—1,000 och på Hebriderna till 1,300 mm med
ända till 260 nederbördsdagar. Bergsidor,
exponerade mot de fuktigaste (s. v.) vindarna, äro
särskilt nederbördsrika. På Skottlands, n.
Englands och Wales’ bergmassiv uppgår den årliga
nederbördsmängden på v. sidorna till 1,000 å 2,000
mm. På högre nivåer möter man här några av
Europas största nederbördsmängder, t. ex. på
Ben Nevis 4,080 mm och Seathwaite i
Cumber-landbergen 3,290 mm. Det närbelägna
vinterlågtrycket vid Island förorsakar, att särsk. v. och
s. kusterna utsättas för starka och långvariga
s. v. vindar, som ofta övergå till häftiga
stormar. Vintern är därför mycket mild med
utomordentligt växlande väderlek och på s. v. kusten
nästan lika varm som på Rivieran, om än den
direkta solstrålningen saknas. Frost uppträder
sällan, och starka froster äro på låg nivå mycket
ovanliga. Vintertemp. sjunker blott helt
obetydligt från s. till n., och jan.-temp. överstiger med
12—20° medelvärdet för den geografiska
bredden. Alla dessa förhållanden bero på S:s läge i
ett för den geografiska bredden ovanligt varmt
hav. Om sommaren råda däremot n. v. vindar.
Särsk. v. kusterna ha därför sval och fuktig
sommar, och årsamplituden blir därför liten — längst
i v. och n. överstiger den föga 90, på Shetland
är den t. o. m. blott 7°s. ö. kusterna ha
däremot ett mera kontinentalt och mindre blåsigt
klimat. Hit nå stundom från fastlandet köldvågor
om vintern och värmeböljor under sommaren.
I ö. är också den årliga nederbördsmängden
relativt obetydlig, i ö. Skottland i medeltal 790 mm,
i n. ö. och ö. England 640, resp. 610 mm.
Dimbildningen är överallt stor, i synnerhet under
höst och vinter. Särsk. de stora industristäderna
äro besvärade av långvariga och täta dimmor,
emedan luften där är överfylld av damm- och
sotpartiklar, vilka tjänstgöra som
kondensations-kärnor i den med vattenånga mättade luften.
Växtvärld. S. har fordom till större delen täckts
av skog, men av denna finnas nu endast
obetydliga rester kvar. Landet är dock icke trädfattigt,
ty förutom skogsdungar och parker finnes rikligt
med träd, planterade kring vägar, gårdar och
fält. I England beräknas mellan 5 och 6%, i
Skottland och Wales ung. 4 °/o av ytan bära
naturlig el. planterad skog. De viktigaste träden
äro ek, bok, ask, björk och tall. Mot n.
upphör det ena trädslaget efter det andra. Boken
saknas i Skottland, och i N. Skottland är
tallskogen numera nästan helt försvunnen.
Ängsmarken har stor utbredning framför allt i
England och Wales. I v. S. är
ljungheden mer än annorstädes i Europa den
klimatiskt betingade vegetationstypen. De skotska
högländerna såväl som de s. skotska bergen, n.
Englands berg, Wales’ och Cornwalls
bergmassiv äro alla nästan helt täckta av ljunghedar.
Här äro 95% av S:s ljunghedar belägna. Torv-
Hedlandskap. Dartmoor.
mossar intaga stora delar av Högländerna i
Skottland och n. England och utgöra f. ö. ett
regelbundet återkommande inslag i den brittiska
landskapsbilden. — Ur floristisk synpunkt hör hela
S. till den oceaniska flora-provinsen. Järneken
är här ett karakteristiskt träd, och arter av
klockljungsläktet utgöra utmärkande inslag i
vegetationen. På grund av de ljumma vintrarna ha
många sydeuropeiska o. a. värmefordrande arter
acklimatiserats i s. England, så t. ex. myrten,
lagern och kamelian.
Djurvärlden var urspr. lik kontinentens. Bäver
fanns ännu i historisk tid i Skottland och
England. Djurvärlden har alltmera utarmats genom
människans ingrepp. De större rovdjuren ha
utrotats. Vildkatt förekommer sparsamt i
Skottland och övriga smärre rovdjur, räv, utter,
grävling, mård, iller o. s. v., även i England. Genom
isolering ha många djur utbildat lokalraser, t. ex.
kronhjort, rådjur och nordisk hare. Fälthare och
kanin äro allmänna, några hjortar acklimatiserade.
Renen har återinplanterats i Skottland i början
av 1950-talet och tycks trivas. Fågelfaunan är
mycket rik både på land- och vattenfåglar. Omkr.
200 arter äro kända som häckande i S., varav
flera endemiska raser samt den i n. England,
Skottland och på Irland talrikt förekommande
moripan. Särsk. sjöfåglarna häcka ofta i
väldiga kolonier på de branta kusterna mot väster;
bland dem märkas stormsvalor, stormfåglar,
lun-nefåglar, kryckjor, alkor och grisslor. I
Skottland häckar ännu kungsörnen. Tjädern utrotades
i Skottland omkr. 1760 men har återinförts från
Sverige. Ett väldigt flyttfågelssträck, ej blott
från n. v. Europa och arktiska länder n. därom
utan även från Island (och Grönland), går över
S., där många arter övervintra.
Sötvattensfis-karna äro ung. desamma som i Sverige. Havs-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
