Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stenum - Stenungsund - Stenwinkel (Steenwinckel), släkt - Stenåldern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
13
Stenum—Stenåldern
14
Stenum, sn i
Skaraborgs län, Valle hd, v.
om Hornborgasjön; 28,43
km2, 338 inv. (1954).
Slättbygd, i ö. sank
(Rö-demosse), i v.
skogbe-vuxen. 905 har åker.
Kyrkan är byggd 1867. Ingår
i N. Vings, S:s, Skärvs
och Skånings-Åsaka
pastorat i Skara stift,
Dom-prosteriet. Tillhör
storkommunen Valle.
Stenungsund. 1)
Storkommun i Inlands
domsaga i Göteborgs och
Bohus län, omfattar
socknarna Spekeröd, Norum,
ödsmål och Ucklum;
207,38 km2, 4,595 inv.
(1954).
2) 1919—51
municipal-samhälle i Norums sn i
s. Bohuslän, vid
Askerö-fjorden; 317 inv. (1951). Stations- och
industrisamhället Stenungsund vid statsbanan Göteborg
—Strömstad (som tätort 780 inv. 1951) är en
livligt besökt badort med många sommarvillor.
Båtvarv, bandfabrik, snickeri- och
fiskkorgsfa-brik. S:s kapell av trä uppf. 1924—25.
Stenwinkel (S t e e n w i n c k e 1), dansk, från
Belgien härstammande konstnärssläkt. Till • de
mest bekanta medlemmarna höra: Hans van
S. d. ä. (omkr. 1545—1601), murmästare,
arkitekt, fästningsingenjör och stenhuggare. Han
kallades 1578 till Danmark, där han uppförde
Ura-nienborg på Ven, slott och gårdar för adeln
(bl. a. Svenstorp i Skåne) samt kyrkor och
an-lade befästningar, bl. a. vid Kristianopel,
Akers-hus och Varberg. En av hans söner, Hans van
S. d. y. (1587—1639), var byggmästare och
stenhuggare. Som elev av bl. a. Hendrik de Keyser
i Amsterdam fick Hans van S. d. y. stor
betydelse för den holländska barockens införande i
Danmark. Tills, m. en äldre bror, L o u r e n s
(Lorenz) van S. (d. 1619), även han elev av
de Keyser, påbörjade han och fullföljde ensam
(brödernas insats ännu ej klarlagd)
Trefaldighets-kyrkan i Kristianstad samt påbörjade börsen i
Köpenhamn. Efter Lourens’ död utnämndes Hans
till kungl. generalarkitekt och byggmästare. Han
var sedan verksam på Frederiksborg och
Kronborg samt var med om planläggandet av
Trinita-tiskyrkan i Köpenhamn m. m. — Litt.: Monogr.
om H. v. S. d. ä. av T. Allgulin 1932.
Stenåldern, den förhistoriska tidens första
skede, som sträcker sig från människans första
framträdande i fyndmaterialet vid kvartärperiodens
början och fram till den tid. då bruket av
metallföremål definitivt sätter en dominerande prägel
på den arkeologiska kvarlåtenskapen. Perioden
har följaktligen en högst varierande längd i olika
delar av världen. I kulturländerna vid ö.
Medelhavet började bronsåldern t. ex. redan omkr. 2,000
f. Kr., i vissa trakter av Australien och Afrika
En tunnackig flintyxas tillblivande.
ha en del naturfolk levat kvar på s.-stadiet ända
fram till våra dagar, enl. vissa forskare leva
rentav ännu stammar i Kalahari-öknen på ett rent
s.-stadium. Att perioden icke är enhetlig framgår
också av det förhållandet, att en av
kulturhistoriens allra viktigaste gränslinjer faller inom s.,
näml, övergången från fångstekonomi till
jord-bruksekonomi, en omställning, som innebar en
revolutionerande omvärdering av hela livet.
Dessa förhållanden ha medfört, att man
uppdelar s. i tre huvudavsnitt: den paleolitiska
s., som omfattar kulturutvecklingen under
pleisto-cen, den mesolitiska s., som omfattar de
årtusenden efter den senaste istidens slut och fram
till jordbruksekonomiens införande, som inneburo
människans anpassning till postglacialtidens nya
fångstförhållanden, och slutl. den n e o 1 i t i s k a
s., som omfattar jordbrukskulturernas historia
fram till den tidpunkt, då metallvapen och
metallredskap intogo en så framträdande plats i
fyndmaterialet, att man kan tala om en bronsålder;
ingenstädes markerar övergången från s. till
bronsåldern någon djupgående kulturhistorisk
gränslinje, utan den är i hög grad flytande,
eftersom bruket av metaller, koppar och guld, varit
känt under hela den neolitiska s. Om de båda
äldre perioderna se Paleolitiska kulturer och
Mesolitiska kulturer.
övergången från den mesolitiska
fångstcivilisationen till den neolitiska kulturen, en bondekultur,
innebar en fortlöpande strävan hos människan att
göra sig mindre beroende av förändringar i
omgivningen. Husdjur sa vel och sädesodling skulle
motverka de kraftiga fluktuationer i
livsmedels-tillgången, som fångsten naturligt innebar.
Fyndmaterialet från olika neolitiska fyndplatser ger
emellertid vid handen, att jakten även i
fortsättningen spelade en framträdande roll.
Introducerandet av bondekulturen innebar emellertid på
andra områden radikala förändringar för den
mänskliga kulturen. Först i och med jordbrukets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
