Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stengårdshult - Stenhammar (gods) - Stenhammar, släkt - Stenhammar, Wilhelm - Stenhönssläktet el. klipprapphönsen - Stenindustri - Stening
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
959
Stenhammar—Stening
960
(arkitekt T. Grut). Ingår i S:s, N. Unnaryds,
öreryds, N. Hestra och Valdshults pastorat i
Skara stift, Redvägs kontrakt. Tillhör
storkommunen Södra Mo.
Stenhammar, gods i Södermanland inom Flens
stads område, med vackert läge vid en vik av
sjön Valdemaren 2 km v. s. v. om stadens
centrum, omfattar med underlydande 1,973 har, därav
564 åker, med ett taxeringsvärde av 1,982,000 kr.
Slottet av sten i två våningar med tre torn
uppfördes av riksrådet J. Rosenhane under senare
hälften av 1600-talet och ombyggdes 1845—49- S.
är känt sedan unionstiden och har sedan slutet av
1500-talet tillhört medl. av ätterna Rosenhane,
Ribbing, Falkenberg och v. Kræmer.
Hovmarskalken A. R. v. Kræmer (d. 1903) testamenterade
S. till staten, med villkor att det mot visst årligt
arrende på livstid upplåtes åt svensk prins, som
har arvsrätt till kronan, med företräde för
hertigen av Södermanland. Sedan 1905 innehaves
S. av prins Vilhelm.
Stenhammar, släkt, urspr. från V. Stenby sn,
Östergötland.
Carl Wilhelm Eugène S., tonsättare,
pianist och dirigent (1871—1927). Han studerade
pianospel för R. Andersson, komposition för
Sjögren, Dente och
Hallén, orgel för
Lagergren och Heintze, tog
1890 organistexamen
vid Konservatoriet och
fortsatte 1892—93 hos
Barth i Berlin sina
pianostudier. Sedan
1897 verkade han som
dirigent, successivt vid
Filharmoniska
sällskapet, vid flera av
hovkapellets symfonikonserter, såsom andre
kapellmästare vid Kungl.
teatern 1900—01 samt
vid Nya filharmoniska sällskapet. 1907—22 var
S. med smärre avbrott förste dirigent vid
Göteborgs orkesterförening, 1924—25 åter
kapellmästare vid Kungl. teatern. — Efter en
pianokonsert i b moll (1893) framfördes bl. a.
körverket ”Snöfrid”, ”Kantat vid öppnandet af
Stockholmsutställningen 1897” och det av Wagner
påverkade musikdramat ”Tirfing” (1898, i det nya
operahuset). Redan vid 22 års ålder
komponerade S. den i nordisk folkviseton hållna musiken
till Ibsens drama ”Gildet på Solhaug” (Stuttgart
1899; Sthlm 1902). Den universellt
musikbegå-vade S:s produktion omfattar även två symfonier
(F dur 1903 och g moll 1915), ”Serenad” (i
F’ dur för orkester), körverket ”Ett folk” (1905),
till Heidenstams diktcykel, vars mest kända del
blivit den såsom en nationalhymn sjungna kören
”Sverige”, vidare den till Mus. akad:s 150-årsfest
komponerade symfoniska kantaten ”Sången”,
andra kör- och orkesterverk, pianokonsert n:r 2 i
d moll, 6 stråkkvartetter, en violinsonat, en sonat
och smärre stycken för piano samt talrika sånger.
Känslig för intryck från växlande samtida
musikföreteelser, utvisar S. såsom tondiktare dock
också egenart. Hans alltid förnäma, med åren
tekniskt alltmer mästerliga tonspråk var urspr.
lyriskt romantiskt betonat men erhöll under hans
två sista årtionden ett mer spekulativt och
stilistiskt, i viss mån arkaiserande drag. — Såsom
pianist intog S. främsta platsen bland samtida
i Sverige.
Stenhönssläktet el. klipprapphönsen,
Ale’ctoris (Ca’ccabis), till underfam. fasanfåglar
bland hönsfåglarna hörande släkte. S t e n h
ö-n a n, A. graeca saxatilis, till färgen övervägande
rödaktigt grå med bröstet och sidorna tecknade i
svart, gult och rött och med en längd av 16—17
cm, finnes i s. Europa och i mell. Europas
bergstrakter. I s. v. Europa ersättes föreg. art av
rödhönan, A. rufa.
Stenindustri, det yrkesmässiga tillgodogörandet
genom mekanisk bearbetning (huggning, sågning,
slipning 0. s. v.) av sådana bergarter och mineral,
som nyttjas huvudsaki. på grund av sina fysiska
egenskaper (form, färg, hållfasthet m. m.).
Viktigast är förarbetandet av bergarter med
tillräcklig hållfasthet till byggnads- och ornamentsten,
gat- och sträcksten, monument och gravvårdar
m. m. Till denna ”större” s. hör även tillv. av
slip- och kvarnstenar, takskiffer m. m. Den
”mindre” s. omfattar prydnadsföremål,
husgeråds-saker, mosaikinläggningar o. dyl. av vissa
stenslag, ss. agat, alabaster, bergkristall, flusspat,
jaspis, malakit, marmor, porfyr, serpentin och
tälj sten. Hit bör även räknas slipning av
ädel-o. a. smyckestenar. Den ”större” s:s historia
står i nära samband med byggnadskonstens. Ett
framstående rum intar granitindustrien.
Bearbetning av kalksten (jämte marmor) och sandsten,
de inom byggnadskonsten mest nyttjade
bergarterna, spelar särskilt i Storbritannien, Tyskland
och Frankrike en stor roll. Lavor och tuffer
utgöra ett tacksamt arkitektoniskt material och
brukas mycket i t. ex. Mosel- och Rhentrakterna
samt Italien.
Numera har maskinarbete i stor utsträckning
ersatt handarbetet, som dock fortfarande spelar
en väsentlig roll inom s. Brytningen, det arbete,
som först vidtages, sker antingen i öppna brott
el. i gruvor. Själva lösgörandet av stenen sker
vanl. genom kilning el. sprängning, varvid
borrningen utföres antingen för hand el. med
borrmaskiner, drivna av ånga el. komprimerad luft.
I vissa fall uttas stenen genom sågning.
Maskinell bearbetning av sten sker genom sågning,
hyvling, fräsning, svarvning, slipning och
pole-ring, varvid dessa arbetssätt endast i viss mån
skilja sig från dem, som användas för
bearbetning av andra material.
Stening, en i äldre tid hos semitiska folk
förekommande form av dödsstraff (för avguderi,
onaturlig otukt o. dyl.).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
