Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stafettlöpning - Staffa - Staffage - Staffan - Staffans församling - Staffansskede - Staffanstorp - Staffansvisor - Staffeldt, Adolf Wilhelm Schack von - Staffli - Stafford
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
877
Staffa—Stafford
878
Växling vid stafettlöpning.
simningen är även en motsvarighet till den fria
idrottens s. — Jfr Budkavlelöpning.
Staffa [stä’fa], ö bland Inre Hebriderna; jfr
Fingals grotta.
Staffage [-fä’/] (ty. bildning till staffieren,
ut-staffera), gestalter el. grupper av människor och
djur, vilka ss. bifigurer insättas i målningar el.
scenbilder.
Staffan, svenska folkliga helgon, i) S.,
Hälsinglands apostel, torde vara identisk med en av
Adam av Bremen omtalad Stenfi(nn), som omkr.
1060 utsändes av ärkebiskop Adalbert av
Bremen och predikade kristendomen bland
hälsingarna. Prosaiska krönikan nämner honom S. och
tilllägger, att han dräptes på Ödemården mellan
Hälsingland och Gästrikland samt j ordades på
Norra-la kyrkogård, där man senare utvisat hans grav
(”Staffans stupa”). Ofta förblandad med
legendfiguren ”Staffan stalledräng”. — 2) Helge
broder S. torde ha varit cisterciensmunk från
Husaby i Dalarne och blev skrinlagd 1510. Han
har i folktraditionen omtalats vida omkring i
Norden för sina profetior, bl. a. den, som knutits
till ”Stenen i grönan dal”. — Litt.: N. Ahnlund
i ”Olj oberget och Ladugårdsgärde” (1924) och
i ”Svensk sägen och hävd” (1928).
Staffans församling, församling i Gävle.
Staffansskede (av Stefanus—-se d. o. —,
sv. Staffan, och fsv. skedhe, lopp, löpande),
kappritt annandag jul, varvid man sökte före
soluppgång nå först till vattningsstället för att låta
hästen få ”grädden” (kraften) av vattnet. Den
troddes därav bli rask för stundande år och man
själv först med alla arbeten, särskilt skörden.
Sedan red man omkring i byn, ofta med bloss
el. stjärna (stjärngossar), sjöng Staffansvisor
och trakterades. Seden urartade genom fylleri och
måste mångenstädes förbjudas redan på
1700-talet. Senare har den utbytts mot Staffan
s-g å n g el. helt enkelt ofog hos sovande grannar.
På 1400-talet hade den dock på vissa orter enl.
Olaus Magnus utvecklats till regelrätta
kapplöpningar med utsatta tävlingspris. S. är eg. ett slags
nyårssed men har förlagts till annandagen
(Ste
fanus’ dag), emedan juldagen, som länge var
nyårsdag i Norden, var en stilla dag, då upptåg ej
fingo förekomma. — Litt.: M. P:n Nilsson,
”Årets folkliga fester” (2:a uppl. 1936).
Staffanstorp. 1) Storkommun i Bara hd i
Malmöhus län, omfattande de 12 socknarna
Esarp, Kyrkheddinge, Bjällerup, Knästorp,
Flackarp, Uppåkra, Brågarp, Nevishög,
Mölle-berga, Särslöv, Görslöv och Tottarp; 110,27 km2,
5,801 inv. (1954).
2) Samhälle i Skåne, se Nevishög.
Staffansvisor, gamla legendariska julkväden
om Staffan (Stefanus, se d. 0.). Hans förekomst
i julvisor beror på att han såsom den förste
martyren satts in i kalendern omedelbart efter den
till minne av Jesu födelse helgade dagen.
Folkfantasien drog därför in Staffan i legenderna
om Jesu födelse. En del legendvisor i Norden
och England uppfatta honom såsom Herodes’
tjänare, som sett den nyfödde judakonungens
stjärna och därför säger upp sin tjänst. Då
Herodes invänder, att det är lika omöjligt, att
Kristus är född, som att den stekta tuppen på fatet
kan gala, reser sig tuppen och gal: ”Christus
natus est”. Herodes låter då stena Staffan. Denna
legend avbildas redan på u oo-talet på ett
ante-mensale i Broddetorps kyrka i Västergötland. Att
Staffan kombinerats med hästar hänger samman
med annandagens kappritt, som trängt in i
legenden senast omkr. 1300, då Staffan med hästarna
avbildas i takmålningar i Dädesjö kyrka i
Småland och på en konsolrelief i Uppsala domkyrka,
men redan långt tidigare tycks Staffan ha varit
hästarnas skyddspatron. Staffan omtalas såsom
stalldräng i den jämförelsevis sena och i Sverige
ännu allmänt kända visan:
”Staffan var en stalledräng
Hålt dig väl fålan min —
Han vattnade de fålar fem
allt vid den ljusa stjärnan” etc.
Litt.: E. Wrangel, ”Staffan stalledräng i ord
och bild” (i ”Svenska studier tillägnade Gustaf
Cederschiöld”, 1914); N. Keyland, ”Julbröd,
julbockar och Staffanssång” (1919); H. Celander,
”Staffansvisorna” (i Folkminnen och Folktankar
1927), ”Stjärngossarna” (1950).
Staffeldt, Adolf Wilhelm Schack
von, dansk skald (1769—1826). Han var först
officer, reste och studerade på 1790-talet i
Tyskland och Italien, blev sedan amtman. Ehuru
tyskfödd och tysktalande, älskade S. danskan mer än
tyskan och lärde sig skriva på danska. Hans
diktsamlingar (1803 och 1808) äro vida mer radikalt
romantiska än Oehlenschlägers, han var
idélyriker, i sin åskådning lärjunge av Schelling.
”Sam-lede digte” i 2 bd 1843 samt 1882 med essä av
G. Brändes (omtr. i ”Samlede skrifter”, I, 1899).
— Monogr. av H. Stangerup (1940).
Staffli, ställning, vanl. av trä, varpå
konstmålare uppställa sin målning under arbetet.
Stafford [stä’fad], huvudstad i eng. grevsk.
Staffordshire, vid Sow, biflod till övre Trent;
c:a 40,000 inv. Märkliga byggnader äro bl. a.
kyrkorna S:t Mary’s och S:t Chad’s, båda av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
