Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Spitta, 2. Philipp - Spitta, 3. Friedrich - Spitteler, Carl - Spitzer, Leo - Spitzweg, Carl - Spjut - Spjutkastning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
825
Spitteler—Spjutkastning
826
historia vid Berlins univ. 1875 och dir. för
musik-högsk. där från 1882, grundläggaren av den
moderna tyska musikvetenskapliga forskningen. S:s
mest berömda, i Bach-forskningen epokbildande
arbete är ”Johann Sebastian Bach” (2 bd, 1873
—80, 4:e uppl. 1930, förk. uppl. 1935).
3) Friedrich Adolf Wilhelm S., den
fö-reg:s bror, teolog (1852—1924), prof, i N. T.
och praktisk teologi i Strassburg 1887, i
Göttingen 1919. S. ivrade för gudstjänstens liturgiska
utformning och utgav flera hymnologiska arbeten
(bl. a. det för kännedomen om Luthers diktning
viktiga arbetet ”Eine feste Burg”, 1905). Som
exeget belyste han N. T. genom den
judisk-hellenistiska litteraturen, ”Zur Geschichte und
Li-teratur des Urchristentums” (3 bd, 1893—1907).
Spitteler [Jpftalar], Carl, tysk-schweizisk
författare (1845—1924), litterär nobelpristagare
1920. S:s tidigare produktion lämnades utan
uppmärksamhet, vilket
fick stor betydelse för
hans personlighet.
Dennas bärande drag äro
trotsig idealism, fränt
människoförakt,
frodig och ofta
humoristisk fantasi.
Ojämförligt viktigast bland
hans verk äro två
väldiga epos,
”Promethe-us und Epimetheus”
(1880, med tryckår
1881) och
”Olym-pischer Frühling” (2
bd, 1900—04). Det
förra bygger helt på S:s älsklingsmotiv: den
med orätt tillbakasatte, som lider och segrar i
kraft av sin kallelse. I det senare verket ha
berättartekniken och versstilen nått rikare växling.
Dess första del skildrar, hur de olympiska
gudarna komma till makten; den andra innehåller
en serie festligt berättade gudaäventyr.
Dessutom har S. skrivit bl. a. 3 diktsaml., essäer,
romanen ”Imago” (1906; sv. övers. 1922); i den
mästerliga novellen ”Conrad der Leutnant” (1898;
sv. övers. 1920) framträder den schweiziska
hem-bygdsrealismen renodlad. ”Gesammelte Werke” (9
bd, 1945—50). — Litt.: Monogr. av R.
Gott-schalk (1928) och R. Faesi (1933).
Spitzer [/pi’tsar], Leo, tysk romanist (f.
1887), prof, i romanska språk i Bonn 1919, i
Marburg 1925, i Köln 1930, i Istanbul 1933, då
han som jude utvisats från Tyskland, och i
Baltimore sedan 1936. Hans förnämsta verk äro
”Aufsätze zur romanischen Syntax und Stilistik”
(1918), ”Italienische Umgangssprache” (1922),
”Stilstudien” (2 bd, 1928), ”Romanische
Stil-und Literaturstudien” (2 bd, 1931), ”Essays in
historical semantics” (1948; festskrift till S.)
och ”Linguistics and literär^ history” (s. å.).
Spitzweg [Jpi’tsvék], Carl, tysk målare (1808
-—85). Han var först apotekare, utbildade sig på
egen hand, vistades väsentligen i München. Han
målade mest borgerligt, idylliskt småstadsliv. Den
romantik han förlänade småstadslivet återkommer
i hans skildringar av ensamheten i skogen. S.
målade även italienska motiv. Som tecknare blev
S. högt skattad (från 1844 medarb. i Fliegende
Blätter). — Monogr. av E. Kalkschmidt (1945).
Spjut. 1) (Krigsv.) Uråldrigt vapen,
bestående av en stång (skaft), oftast längre än
bäraren själv och försedd med endast en spets.
S. voro avsedda antingen för närstrid (stötvapen)
el. fjärrstrid (kastvapen) el. för bådadera.
Grekerna använde kastspjut av i medeltal 2,5 m längd,
vikt 2 kg, kastlängd 10—15 steg. Deras s. k.
r e m s p j u t voro försedda med en runt skaftet
flera gånger lindad rem, varigenom vid kastet
en rotation med åtföljande ökad träffsäkerhet
erhölls. Romarna använde huvudsaki. kastspjut,
dels ett lätt, kallat jaculum, dels pilum (2 m),
samt lancea, för både kast och stöt. Kelternas
vanligaste för såväl stöt som kast avsedda s.
benämndes gaisa. Hos germanerna förekommo dels
ett både stöt- och kastspjut, framea (1,5 m),
dels ett par kastspjut, ango och ger. Som
kastvapen försvinner s. från härarna under senare
hälften av medeltiden för att dock ännu en gång
under namnet javelin intill 1520-talet användas av
landsknektarna. Fotfolkets från Italien
härstammande men mest tack vare schweizarna bekanta
s., det s. k. långspjutet, var till en början
3 m men sedermera 4,so—5,40 m långt.
Långspjutet erhöll småningom namnet pik. Pikarna
bortlades i Sverige först på 1730-talet. Vid
svenska flottan användes på 1700-talet en särskild sorts
pik, kallad ä n t e r p i k. Ryttarnas s. utbildades
under 1400-talet till lansen (se Stångvapen).
Ang. s. för spjutkastning se d. o.
2) (Trädg.) Smala, spetsiga skott (huvudsaki.
på äppel- och päronträd) med anlag att i sin
spets bilda blommor och sätta frukt.
Spjutkastning, gren inom gruppen kast i fri
idrott. Det moderna idrottsspjutet är av trä el.
metall med metallspets, dess vikt min. 800 g (för
pojkar under 17 år och damer min. 600 g),
längden min. 260 cm (resp. 220 cm). Kring
tyngdpunkten (max. no, min. 90 cm från spetsen) skall
finnas en 16 cm bred, jämntjock lindning, vars
omkrets ej vid någondera kanten får överstiga skaf-
Spjutkastning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
