Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Spessart - Spessartin - Spets - Spetsar - Sverige - Spetsartikel - Spetsbergen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
801 Spessartin—Spetsbergen 802
i s. av Mains nedersta stora flodbåge, i n. av
dess biflod Kinzig.
Spessartin, miner., se Granat, sp. 191.
Spets. 1) (Zool.) Se Hundraser, sp. 565.
2) (Krigsv.) S. kallades förr vid såväl marsch
mot fienden som tillbakamarsch (del av) det
närmast fienden marscherande kompaniet
(skvadro-nen).
3) (Her.) Om en sköld delas genom 2
sammanlöpande snedlinjer, uppkommer en spets (gera).
Spetsar, genombrutet arbete, utfört genom
sammanfogande av trådar på olika sätt: genom
sömnad, knyppling, knytning (nätspets), flätning och
virkning. Benämningen på flera språk avser dess
tidigaste förekomst som uddig kantornering.
De europeiska s:s utformning är nära beroende
av dräktskicket.
Mest mödosam i utförandet men också
värdefullast är den sydda spetsen, som även verkat
stilbildande, särskilt för knypplingstekniken. Dess
ursprung är det genombrutna vitbroderiet, som
avbildats av italienska målare redan under
1300-talet. Härur utvecklades en sammanhängande
spets med geometriskt mönster, byggt på ett
rutnät av i tyget kvarlämnade trådar, härav
benämningen reticella (litet nät). Senare upptagas även
växtomament, ehuru strängt stiliserade.
Karakteristisk för denna spets, som tillhör 1400- och
1500-talen samt 1600-talets förra del, är dess
klara, hårt plastiska form, som bygger på det vitas
silhuettverkan. — I Nederländerna uppstod en
speciell renässanstyp i knyppling med grunda och
avrundade uddar, vari ornamenten flyta samman
till en ganska tät yta. En förenkling av denna
typ äro bl. a. bömiska s., icke sällan utförda med
kulört garn.
Barockens förnämsta spets är den sydda
vene-tianska relief spetsen, vilken måste betecknas som
höjdpunkten av alla tiders spetskonst. Uddarna
ha här försvunnit, och hela spetsen består av en
fyllig, fortlöpande ranka med blommor och blad,
vilka sammanhållas av små tränsar (brides). En
något yngre variant är rosalinespetsen, vari
bri-derna prydas av små rosor, därav namnet. Den
oerhörda lyx med importerade italienska s., som
utvecklades i Frankrike under 1600-talet,
föranledde Colbert att grundlägga en fransk
tillverkning genom att inkalla arbeterskor från Venedig
och inrätta spetsskolor i Alenqon och Argentan.
Småningom utbildades en speciell typ, den s. k.
point de France, med ett sirligt mönster i
Bérain-stil, vilande på ett nät av sammanhängande
bri-der. Hit höra även s. av flerfärgade snodder
el. metall, ofta kallade gipyrspetsar.
Rokoko- och Ludvig XVI:s tidens sydda s.
utfördes företrädesvis i Frankrike (j>oint d’Alengon
och point d’Argentan). Spetsen består till största
delen av tunna bottnar, réseaux, varemot
avteckna sig mönstrets vanl. små former inom hårda
konturer. — De knypplade s. utfördes framför
allt i Nederländerna. Deras oöverträffligt fina
lintråd ägnar sig särskilt för denna teknik. Här
ha utbildats olika typer, huvudsaki.
karakteriserade genom bottnarnas olika utseende och
hänförda till flera orter: Mechelen och
Valencien-NF XIX — 26
nes med tydligt konturerat mönster och flera
bottnar, Brygge och Bryssel utan réseaux och med
en viss barockkaraktär (Bryggespetsen stundom
kallad duchessespets), Binche m. fl. Även i
Frankrike knypplades s., ehuru ej så fina:
Chan-tilly och Bayeux voro särskilt kända för sina
s. k. blonder, knypplade av naturfärgat, ibland
svart silke. Efter 1700-talet går spetskonsten
tillbaka. Tyllbroderierna och sedermera de helt
maskingjorda s. minska efterfrågan på de
dyrbarare äkta s. I samband med det arbete för
återupplivande av konsthantverket över huvud,
vilket upptagits i olika länder vid tiden omkr.
sekelskiftet, har spetsarbetet blivit föremål för
stora omsorger.
Sverige. Vadstenaspetsarna ha en internationell
(nederländsk) typ både beträffande utseende och
utförande. Sannolikt går denna tillv. tillbaka
till några holländska kammarduksvävare, som på
1760-talet inflyttade till Vadstena. Bland
allmogespetsarna, som utföras på ett avvikande sätt,
finnas många både mycket vackra och egenartade
typer. I Dalarne har utbildats ett flertal mycket
karakteristiska s. Rikast och mest omväxlande
äro de från Mockfjärd och Gagnef, som rönt
inverkan av 1700-talets s., ehuru dessa starkt
om-stiliserats. En grov spets av ren
renässanskaraktär har levt kvar i Ovanåkers och Ore socknar.
Den spindelvävstunna Rättviksspetsen torde även
i typen höra till de äldsta. I Delsbo knypplas
en dekorativ spets i flerfärgat garn med
markerade rutor och hjärtan. Den mest egenartade av
de svenska s. är den skånska, som i sin mycket
täta, fasta teknik saknar motstycke. Den är
oerhört omväxlande i mönstren. Betydande insatser
för den svenska spetskonsten ha gjorts av Ottilia
Adelborg och hemslöjdsföreningarna. — Litt.:
M. Dreger, ”Entwicklungsgeschichte der Spitze”
(2:a uppl., 2 bd, 1910); Elisabeth Thorman,
”Svenska s.” (1940), ”Äkta s.” (2:a uppl. 1943).
Spetsartikel, tidningsartikel av redaktionell
karaktär, i regel på en bestämd plats i tidn., vanl.
av satiriskt innehåll.
Spetsbergen, no. Spitsbergen, norsk ögrupp i
Ishavet, n. om Norge (se karta vid Polarländer).
S. har en areal av c:a 61,300 km2 och består av
5 större öar, näml. Västspetsbergen (Vestlandet),
Prins Karls forland (Forlandet), Edgeöya,
Ba-rentsöya (Söraustlandet) och Nordaustlandet, till
vilka sluta sig många mindre öar och holmar,
ö. om nämnda öar, som bilda de egentliga S.,
ligga Kvitöya (Vitön), Kong Karls land (Kong
Karl-öyane) och Hopen samt i s. Björnöya
(Björnön), vilka tillsammans omfatta c:a 800
km2. Egentliga S. och dessa öar kallas med ett
gemensamt namn Svalbard (c:a 62,100 km2).
— S. ligger mellan 8o°5o’ och 76O2Ö’ n. br. samt
mellan io°29’ och 28° 12’ ö. Igd. Avståndet frår
norska kusten till Sörkapp på S. är 355 nautiska
mil. Västkusten har huvudsaki. n. n. v.—s. s. ö.
sträckning och en längd av c:a 400 km. V. och
n. kusterna äro starkt sönderskurna av fjordar:
Hornsund, Bellsund, Isfjorden, Kongsfjorden,
Krossfjorden, Liefde- och Woodfjorden
(Veda-fjorden), Wijde-(Vide-)fjorden, Wahlenberg- och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
