Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Spencer, ätt - Spencer, Herbert - Spencer Gulf - Spender, Stephen - Spendera - Spener, Philipp Jakob - Spengler, Oswald
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
797
Spencer—Spengler
798
1783 2:e Earl of S. (1758—1834), som bl. a. var
sjöminister 1794—1801 och inrikesminister 1806
—07. Hans berömda bibi, utgör numera
grundbeståndet i John Rylands Library i Manchester.
Hans son, John Charles S., sedan 1834 3:e
Earl of S. (1782—1845), tidigt politiskt verksam
under namnet Lord Althor p, var en av
whigpartiets ledande män och energisk
förkämpe för parlamentsreformen 1830; finansminister
1830—34.
Spencer [spe’nsa], Herbert, engelsk filosof
(1820—1903). Han var urspr. järnvägsingenjör
men ägnade sig senare åt filosofien. S:s
huvudarbete är ”A system of synthetic philosophy” (10
bd, 1862—96); sv. övers av vissa delar:
”Utvecklingsläran” (1883) och ”Grunderna för etiken”
(1884). Bland hans övriga skrifter märkas
”Edu-cation” (1861; sv. övers. 1883, 2:a uppl. 1890),
”The study of sociology” (1873; ny uppl. 1909),
”The man ver sus the State” (1884; ”Individen
gentemot staten”, 1912) och ”An autobiography”
(2 bd, 1904).
I grundläggningen av sin filosofi skiljer S.
vetenskapens objekt, det vetbara, från religionens,
det ovetbara. Vetenskapen behandlar endast det
relativa, varför
religion och vetenskap
kunna överensstämma.
Filosofien blir för S.
väsentligen
utveck-1 i n g s 1 ä r a. Allt
skeende är en ständigt
upprepad
dubbelprocess av utveckling
(evolution) och
upplösning (dissolution).
Utvecklingen
karakteriseras av
koncentration (integration) av
materien under
avgivande av rörelse,
differentiation och determination. När
utvecklingen nått sin höjdpunkt, vidtager dess motsats,
upplösningen, som fortskrider till sin yttersta
gräns, varefter utvecklingen ånyo vidtager o. s. v.,
och samma rytm, som härskar i det stora, råder
också i enskildheterna, på tillvarons alla
områden. Inom biologi, psykologi, kunskapsteori,
sociologi och etik genomför S. detta schema med
stor energi och lärdom. Kunskapsteoretiskt är S.
empirist så tillvida, som all släktets kunskap
ytterst härrör från erfarenheten, men för den
enskilda individen antar han ett a priori i form
av ärvda föreställningar, som förvärvats av
tidigare generationer. Han opponerar sig därför
särskilt mot Weismanns förnekande av
förvärvade egenskapers ärftlighet. Även på etiken
till-lämpas utvecklingstanken. Sedelagarna äro
fortsättningar av naturlagarna, det sedliga
handlandet skiljer sig från det osedliga genom större
koncentration, differentiation och bestämdhet. S.
är utilitarist; god är en handling, som har
lust-bringande verkningar för släktet, då denna är
livsbefrämjande. Den fortsatta utvecklingen skall
slutligen föra till en fullständig harmoni mellan
egoism och altruism. — Litt.: H. Höffding, ”Den
engelske philosophi i vor tid” 1874); C.
Hellström, ”Om förhållandet emellan utvecklingsläran
och etiken i H. S:s syntetiska filosofi” (1930).
Spencer Gulf [spe’nsa ga’lf], vik på
Australiens sydkust närmast ö. om Eyrehalvön.
Spender [spe’nda], Stephen, engelsk
författare (f. 1909). Han framträdde tidigt som
lyriker och tolkade i diktsaml. som ”Poems” (1933)
och ”The still centre” (1939) sina reaktioner
inför livets och världens gång. Han
uppmärksammades även som litteraturkritiker. S., som på
1930-talet anslöt sig till kommunismen, tog senare
avstånd därifrån (”God that failed”, 1950; sv.
övers. ”Vi trodde på kommunismen”, s. å.),
”World within world” (1951) är en inträngande
självbiogr.
Spendera, kosta på, bjuda.
Spener [Jpè’-], Philipp Jakob, tysk
teolog, pietismens grundare (1635—1705). Han blev
1664 teol. dr i Strassburg och kallades 1666 som
präst till Frankfurt a. M. Om S. som
upphovsman till pietismen se d. o., sp. 199. Då bland
hans anhängare i Frankfurt a. M. splittring
uppstod, mottog S. 1686 kallelse till
överhovpredikant vid hovet i Dresden. Även där mötte han
stora svårigheter och flyttade därför 1691 över
till Berlin som konsistorialråd och prost vid S:t
Nikolai. Här fick han stöd i hovet och bidrog
verksamt till upprättandet av univ. i Halle 1694.
Under 1690-talets våldsamma strid om pietismen
framträdde S. med flera skrifter. — Personligen
var han en harmonisk, anspråkslös natur, som
ägde större förmåga att väcka än att organisera
religiöst-etiskt liv. — Biogr. av P. Grünberg (3
bd, 1893—1906).
Spengler [Jpä’g-1, O s w a 1 d, tysk
historiefilosof (1880—1936), fil. dr 1904, matematiklärare
i Hamburg till 1911, därefter fri skriftställare.
Hans huvudarbete är
”Der Untergang des
Abendlandes” (2 bd,
1918—22, reg.-bd
1923). Historien är
enl. S. icke en
oavbrutet fortlöpande
utveckling av den
europeiska mänskligheten utan
utvecklingen av en rad
olika kulturer, som
genomleva olika åldrar:
urtillstånd,
uppåtstigande, höjdpunkt,
förfall, undergång. Den
antika kulturen, den
”apolliniska”, gick helt under vid början av vår
tideräkning. Den arabiska, ”magiska” kulturen
präglade 1 :a årtusendet e. Kr., varefter den
västerländska, ”faustiska” kulturen framträdde. Dess
förf alisperiod började med Napoleon I. Med
omfattande lärdom och utomordentlig vältalighet
genomför S. sina gigantiska essäer över
världskulturerna. I den mindre skriften ”Preussentum
und Sozialismus” (1920; sv. övers. 1921)
framlägger han en tankekombination, som spelat en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
