Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Spektroskop - Spektroskopi - Spektrum, färgspektrum, ljusspektrum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
791
Spektroskopi—Spektrum
792
Fig. i. Bunsens spektroskop.
A kollimator, B kikare, C skalrör, P prisma, S spalt,
0 okular, a, b och c objektiv, F och f ljuskällor.
Fig. 2.
Rutherford-prisma.
F flintglas-, K
krön-glasprisma.
objektivets fokalplan en serie spaltbilder,
spek-trallinj er, en för varje färg, som förefinnes
i det från spalten kommande ljuset. Prismorna
äro vid mindre s. enkla, vanl. med 6o° brytande
vinkel, och tillverkade av flintglas, som ger en
relativt god dispersion. Ett ofta använt
sammansatt prisma är rutherfordprismat (fig. 2), som
består av ett ung. ioo° flintglasprisma med ett på
vardera sidan om den brytande vinkeln vidkittat
kronglasprisma av 25° brytande vinkel. — G i
t-ter spek tr oskop en skilja sig från prisma-s.
endast beträffande
principen för spektrums
uppkomst. Såväl
transmissions-som reflexionsgitter och
såväl plana gitter som
kon-kavgitter komma till
användning. Gitter-s. äro i
allm. ljussvagare än
pris-ma-s. De användas särsk.
för absorptionsundersökningar, vid vilka s:s
ljusstyrka vanl. ej behöver vara så stor. — Med
interferensspektroskopen avser man
i allm. ej att spektralt sönderlägga ett
större våglängdsområde, utan dessa användas,
då det gäller en finare analys av ett
trängre våglängdsområde. Därför brukas de
alltid tills, m. en spektralapparat, varvid ljuset,
som skall undersökas, får passera en
inter-ferensapparat, innan det sönderlägges i
spektral-apparaten. — Som mått på ett s:s
prestationsförmåga komma huvudsaki. 3 storheter i fråga,
näml, ljusstyrkan,
dispersionsområ-d e t, d. v. s. det största våglängdsområde, som
samtidigt kan undersökas i s., samt
upplös-ningsförmågan, som för en viss våglängd
(Ä) definieras som förhållandet k] Ak, där Ak är
den minsta våglängdsdifferensen mellan två
spek-trallinjer, som ännu kunna upplösas i s.
Upplös-ningsförmågan är vid prisma-S. direkt
proportionell mot prismats baslängd och mot
prismasubstansens dispersionsförmåga. Vid gitter- och
in-terferens-s. är upplösningsförmågan = produkten
av spektrums ordningsnummer och antalet
interfererande element (streck vid gitter, trappsteg
vid trappgitter etc.).
Spektroskopi, den del av optiken, vari
behandlas den strålande energien med hänsyn till dess
sammansättning av strålning av enstaka
våglängder.
Spe’ktrum, färgspektrum,
ljusspektrum, det fenomen, som uppkommer, om
sammansatt strålning av något slag sönderlägges i sina
beståndsdelar (spektrai sönderläggning).
Instrument för undersökning av s. kallas spektra
1-apparater (spektrometrar, spektroskop,
spekt-rografer). Registreringen av ett s. kallas ett
spektrogram. En korpuskulär strålning,
bestående av partiklar av olika hastighet och
massa, kan upplösas så, att partiklar med samma
hastighet (hastighetsspektrum) el. med
samma massa (m a s s-s p e k t r u m)
sammanföras. För detta ändamål kan man vid elektriskt
laddade partiklar begagna sig av strålarnas
avlänkning i elektriska el. magnetiska fält (m a
g-n etiskt spektrum). Av särskilt stor
betydelse är det s., vari den elektromagnetiska
strålningen kan sönderläggas. På undersökningar av
dylika s. vilar en väsentlig del av vår kännedom
om denna strålning och om materien över huvud.
Den mest kortvågiga kända strålningen av
elektromagnetisk natur är y-strålningen, vilken
uppkommer bl. a. vid de radioaktiva ämnenas
sönderfallande. Våglängden för y-strålning är mellan
o,oo6 och 0,5 Å (1 Å = lo-8 cm). Till y-strålningen
ansluter sig åt det långvågigare hållet
röntgenstrålningen med våglängder mellan o,ie och
660 Å. Därnäst följer den ultravioletta
strålningen, som har våglängder mellan 140
och 3,900 Å, varav området 1,250—1,800 Ä
benämnes schumannområdet. Till den ultravioletta
strålningen ansluter sig därpå den synliga
Ij usstrålningen, som omfattar
spektralom-rådet 3,900—7,600 Å. Kortast våglängd har det
violetta ljuset; därnäst följa i ordning åt det
långvågigare hållet indigo, blått, grönt, gult,
orange och rött. Sedan gammalt (Newton) har
man indelat det synliga s. i dessa 7 huvudfärger,
ehuru s. i själva verket innehåller en
kontinuerlig följd av rena färger, spektralfärger,
från det violetta till det röda, varför varje
indelning innebär en godtycklighet. På den
lång-vågiga sidan av det röda s. följer det
infraröd a (el. ultraröda) spektralområdet, vilket
sträcker sig från 7,600 Å till 3,4. 106 Ä.
Spek-tralömrådet från c:a 2.106 Ä till obegränsat
stora våglängder är området för de
elektriska vågorna. Fig. ger en åskådlig bild av
totala s. Det synliga s. utgör en mycket
liten del av det totala s. I svängningstal räknat
omfattar det synliga s. frekvensområdet 40.1013
—77.1013 sek.-1, d. v. s. med en ur akustiken
hämtad jämförelse ung. 1 oktav. Strålning, vars
våglängd är mindre än 12,000 Å, äger förmågan
att svärta den fotografiska plåten, en egenskap,
Totala spektrum (synliga området streckat).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
