Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Spegel - Spegel, Hakvin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
783
Spegel
784
som är reell (positiv brännvidd) vid den
konkava s. men virtuell (negativ
brännvidd) vid den konvexa, representeras av linj en
af i de båda figurerna. Ligger den lysande
punkten på ändligt avstånd framför s., uppkommer en
reell el. virtuell bild, vars avstånd från
spegelytan icke sammanfaller med brännvidden.
Genom följ,
konstruktion kan man
bestämma bildpunktens
läge. Från den
lysande punkten p
dragas två strålar till
den konkava s. (se
fig. 4), den ena, pn,
genom s:s
medelpunkt, c, den andra
pm, parallellt med huvudaxeln. Den förra
reflekteras tillbaka i sin egen riktning, np, den
senare passerar efter reflexionen s:s fokus, f.
De reflekterade strålarna träffas därför i q, som
är bildpunkten till p. Är s. konvex (se fig. 5),
reflekteras strålen pm i riktningen mr, liksom
om den utgått från den virtuella brännpunkten f.
Således träffas väl icke
de reflékterade strålarna
mr och np, men
förlängda bakom s. skära de
varandra i punkten q,
som är p:s virtuella
bildpunkt. — Genom att
utföra konstruktionen dels
för olika punkter på
samma föremål, dels för
olika avstånd mellan ett
föremål och s. finner
man, att en konkav s. ger reella, omvända
bilder, när föremålet ligger utanför brännpunkten,
att dessa bli förstorade, när föremålet ligger
innanför, och förminskade, när detta ligger
utanför s:s medelpunkt. Ett föremål däremot, som
ligger innanför brännpunkten till en konkav s.,
avbildas virtuellt, upprätt och förstorat. I en
konvex s. äro bilderna alltid virtuella, upprätta
och förminskade. Mellan sfäriska s. och linser
är sålunda en fullständig överensstämmelse
rådande. Den hos de sfäriska linserna
förekommande ”sfäriska aberrationen” finnes även hos
s. I det föregående ha endast s. k. centrala
strålar, d. v. s. strålar, som gå nära intill s:s
huvudaxel, tagits i betraktande. Om man
däremot undersöker, huru ljusreflexionen sker, när
strålar träffa den
sfäriska spegelytan på
större och på olika
avstånd från
huvudaxeln, finner man, att
strålar, som utgå från
en punkt efter
reflexionen icke skära
varandra i en enda
punkt, d. v. s. att i
detta fall icke någon
tydlig bild
uppkommer. Infalla strålarna
Fig. 6.
parallellt, skära endast de centrala strålarna
varandra i brännpunkten (fig. 6 F); de andra
strålarna ha icke någon gemensam skärningspunkt
men skära varandra längs en linje, den s. k.
kaustikan. Genom att man ger s. paraboloid
i st. f. sfärisk form, kan den sfäriska
aberatio-nen undvikas. Däremot äro de sfäriska s. fria
från den kromatiska aberrationen.
I överförd bemärkelse betecknar s. en
glänsande el. platt yta, t. ex. en vattenspegel, dörrspegel,
s. på fjärilsvingar el. påfågelsfjädrar; om
akterspegel se d. o., om ”spegeln” hos
hjortdjuren se Kronhjort och Rådjur; om äldre skrifter
av moraliskt el. pedagogiskt innehåll se
Konunga-spegeln; om jungfruspegeln se Speculum virginum.
Spegel, Hakvin, ärkebiskop, psalmdiktare
(1645—1714). Han studerade i Lund och ett par
år i Tyskland, besökte även Holland och
England, blev 1671 fil.
mag. i Lund och s. å.
hovpredikant hos
änkedrottning Hedvig
Eleonora. 1675 tog
Karl XI S. till
överhovpredikant och
biktfader; han blev tillika
superintendent över
armén i Skåne och
preses i
fältkonsistorium. Värdefull är
hans dagbok från
skånska kriget (senast
utg. av S. Hildebrand
1923). Som super-
intendent på Gotland 1680—85 genomförde S.
en efter kriget välbehövlig kyrkoreorganisation,
verkade framgångsrikt för införande av svenskt
kyrkospråk och svensk gudstjänstordning samt
för folkundervisningen. 1682 deltog han vid
riksdagen i redigeringen av prästeståndets
kyrko-lagsförslag. I den blandade
kyrkolagskommissio-nen 1685—86 medverkade han till att få de
övriga prästerliga medlemmarna med på juristernas
strängare statskyrkliga tendenser. I den
kommission, som samtidigt arbetade på en
katekesförklaring, var S. sekr. Denna katekes, som utkom
1686, rönte skarp kritik och blev indragen. 1686
utgav han en samling av 21 psalmer som tillägg
till ett ”Manuale”. Vid arbetet på en
rikspsalm-bok ställde han alstren av sin psalmdiktning till
Swedbergs förfogande, och i ”Gamla
psalmboken” (av 1695) ingå 56 psalmer av honom (30
original och 26 övers, el. bearb.), varav 27
kvarstå i den nuv. psalmboken. S. är kanske den
främste av den karolinska tidens psalmdiktare;
dess fasta och manliga gudsförtröstan och
handlingskraftiga kallelsefromhet ha hos honom fått
i svenskt fromhetsliv klassiska uttryck. 1685 blev
S. biskop i Skara och 1691 i Linköping, dit han
överflyttade 1693 efter att vid jubelfesten s. å. i
Uppsala ha promoverats till teol. dr. 1711 blev
han ärkebiskop. Som stiftschef var han
synnerligen duglig och outtröttligt arbetsam. — S:s
poetiska huvudverk är ”Gudz verk och hvila”
(1685), behandlande skapelsehistorien och tänkt
Fig. 4.
Fig. 5-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
