- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Fjärde upplagan. 19. Selenga - Stening /
769-770

(1951) [MARC] - Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sparre, ätter - Sparre, 1. Lars Siggesson d. y. - Sparre, 2. Erik Larsson - Sparre, 3. Axel

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

769

Sparre

770

Sparre, ätter. Sparren fördes i vapnet under
medeltiden av åtskilliga släkter, som icke synas
ha varit befryndade med varandra. En av dessa
var den s. k. Toftasläkten (till Tofta i Adelsö
sn), vars medl. under 1300-talet innehade flera
av rikets högsta ämbeten; den utslocknade med
riksmarsken Karl Ulf sson. — En annan dylik
släkt hade till sätesgårdar Ängsö (Ängsö sn,
Västmanland) och Hjulsta (Näs sn, Uppland).
Till denna hörde Görvel Fadersdotter S.
(d. 1605), g. 1) 1532 med svenska riksrådet
Peder Nilsson Grip, 2) 1534 med danska
riksrådet Truid Gregersen Ulfstand (d. 1545), 3)
1546 el. 1547 med danska riksrådet Lave Brahe
(d. 1567). Hon blev småningom ägare till
oerhörda domäner i både Sverige, Norge och
Danmark, och då danska regeringen ville hindra, att
dessa övergingo till hennes svenska f ränder,
skedde under 1500-talets sista årtionden en rad
transaktioner, varigenom danska kronan tillbytte sig
hennes gods mot att hon erhöll inbringande
för-läningar i Skåne, bl. a. Börringe kloster, där
hon, enl. uppgift 96 år gammal, avled efter att
ha insatt Kristian IV till sin universalarvinge.
— En tredje släkt med sparrevapnet hade till
sätesgård Vik (Balingsta sn, Uppland), en fjärde,
stundom kallad Sundbysläkten (till Sundby, öja
sn, Södermanland), är den alltjämt fortlevande
släkten S., vars äldste med säkerhet kände medl.
är väpnaren Sigge Larsson, bosatt i
Västergötland och nämnd 1396—1442. En sonsons son till
denne var nedannämnde S.i), vars söner upptogo
namnet S. och vars sonson, ryttmästaren Bengt
Göransson S. (1570—1632), 1625 introducerades
med namnet S. af Rossvik (Tjureda sn,
Kronobergs län). 1647 upphöjdes samtliga då levande
avkomlingar av S.2) i friherrligt stånd. S.3)
upphöjdes i grevligt stånd 1720 men slöt själv
sin ätt; hans halvbror, S.4), blev greve S. a f
Sundby 1719; ätten utslocknade 1772. En
brorson till S.3) blev 1719 greve S. af S ö f d
e-borg; i grevligt stånd upphöjdes 1797 även
S.6), vars ättegren utslocknade 1812.

1) Lars Siggesson d. y., riksråd (1490—
1554)- Som ung fördes S. jämte Gustav Vasa av
Kristian II till Danmark 1518, blev tidigt, efter
att först ha slutit sig till Kristian, en av Gustav
Vasas oftast anlitade medhjälpare, nämnes som
marsk 1523 och blev riddare 1528 vid Gustavs
kröning. Han användes särsk. i militära uppdrag,
så mot Skåne 1523, mot Kristian II 1532, i
dac-kefejden 1542—43. Han var en av dem, som
hämtade Gustav Vasas första gemål i Tyskland.

2) E rik Larsson S., den föreg:s son,
riksråd, statsman (1550—1600). Rikt begåvad, fick
S. en ytterst vårdad uppfostran och förvärvade
på en gång lärd och praktisk bildning. Vid 25
år var S. riksråd samt lagman över
Västmanland (med Dalarne) samt blev något senare
ståthållare där. Redan 1575 kallades S. vice
kansler. I brytningarna mellan Johan III och hertig
Karl tog S. ganska verksam del på Johans sida,
samtidigt som han var förespråkare för en
aristokratiskt färgad konstitutionalism. Viktigast av
S:s skrifter från denna tid är den 1585
förfat-NF XIX — as

tade ”Pro lege, rege et grege” (tr. 1924 i Hist.
Handl., bd 27, av J. E. Almquist). Som talare
och diplomat vann han vackra ehuru vanskliga
lagrar, när han 1587 i Warszawa genomdrev
Si-gismunds val till polsk konung. S:s medverkan
vid tillkomsten av Kalmar stadgar ökade den
ogunst han ådragit sig hos hertigen. Vid
Reval-mötet 1589 bidrog S.
kraftigt att
omintetgöra Johans planer;
dennes vrede vändes
nu mot S. och de
likasinnade riksråd, som
vilkas ledare S.
framstod. De avsattes och
ställdes 1590 till
ansvar på en riksdag,
dock utan att dom
fälldes. Johans död
1592 medförde en
hastig, dock ej
uppriktig utjämning i
förhållandet mellan
riks

råden och Karl, vilka nu gemensamt övertogo
regeringen i väntan på Sigismunds ankomst. Vid
kröningsriksdagen 1594 spelade S. en mycket
betydande roll. Från denna och närmast följande
tid härstamma två av S:s yppersta statsskrifter,
näml, en till konungen riktad ”oration” i rådets
och adelns namn samt ett förslag till
regerings-ordning med grundritning till en genomförd
ämbetsförvaltning. Från S. härrör även väsentligen
Postulata nobilium (se d. o.). De förhoppningar
S. och hans krets fäst vid denna stort anlagda
aktion gäckades av Sigismund, delvis i
samförstånd med Karl. Karls avsikt att utan konungens
hörande sammankalla ny riksdag vållade hösten
1596 en slutlig brytning mellan honom och S.,
som 1597 begav sig till Polen. Han sökte förmå
Sigismund att med härsmakt taga sitt arvrike i
besittning, följde 1598 konungen till Sverige och
blev efter slaget vid Stångebro jämte de andra
flyktade herrarna utlämnad till Karl. På
riksdagen i Linköping 1600 anklagades S. för
högförräderi, dömdes till döden och avrättades 20
mars s. å. — S. är den mest framträdande av
sin tids svenska adel och den förnämste
förkämpen för dess författningsideal. — Litt.: E.
Hjärne, ”Från vasatiden till frihetstiden” (1929).

3) Axel S., den föreg:s sonsons son, greve,
militär, målare (1652—1728). Efter utbildning
i svensk och holländsk tjänst återgick S. i svensk
tjänst 1675, blev överste 1699, generalmajor 1705,
generallöjtnant 1710, general av infanteriet 1713,
greve 1720 och fältmarskalk 1721. S. var en
skicklig general och tilldragande genom sitt goda
humör och talanger i övrigt. Han var också
livligt uppskattad av Karl XII, av vilken han
i Turkiet målade ett för sin likhet med
originalet högt skattat porträtt. Han deltog i fälttågen
i ö. 1700—09 (Düna, Kliszöw, Fraustadt,
Pol-tava), följde konungen till Turkiet, blev fången i
kalabaliken i Bender och fick efter kungens
avfärd till Adrianopel befäl över det svenska
manskapet, som han fick i uppdrag att återföra till

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 19:22:08 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nffs/0489.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free