Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Spanska språket el. kastilianskan - Spanska stöveln - Spanska tronföljdskriget - Spanska viner - Spansk fluga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
761 Spanska stöveln—Spansk fluga 762
har riksspråkets uttal ej undergått några
väsentliga förändringar. — Den spanska ortografien
är enkel och konsekvent. De viktigaste
avvikelserna från svenskan i bokstävernas ljudvärde
äro, att u är stumt i förbindelserna gue, gui, que,
qui, att y, som i ordet y < lat. et uttalas som i,
annars har värdet j (yo, jag, rey, konung), att b
och v uttalas lika och i allm. som bilabialt v men
som b före l och r samt efter m och n, att z
alltid och c framför e och i uttalas som eng. th
i think, att ch uttalas ung. som sv. Zy-ljud
(mu-chacho, gosse), att g framför e och i samt j
alltid uttalas ung. som ty. ch i ach, att h är
stumt (hijo, son, Alhambra), att ll utmärker
mul-jerat l (caballo, häst, lleno, full), att n utmärker
muljerat n (nino, barn), att r alltid bildas med
tungspetsen och initialt samt medialt
dubbelskri-vet är starkt rullat (rio, flod, perro, hund). För
betoningen gäller regeln, att näst sista stavelsen
har tonen i ord, som sluta på vokal, n el. s, sista
stavelsen i ord, som sluta på konsonant utom
n och j; undantag från denna regel anges med
accent. Den moderna spanskan är ett vackert,
klangfullt språk. Bestämda artikeln, mask. sing.
el, plur. los, fem. sing. la, plur. las, har en
särskild neutral form lo (lo hermoso, det sköna),
vilket likaledes är fallet med pers. pron. el. fem.
ella, de demonstrativa este, esta, ese, esa, aquel,
aquella med neutrerna ello, esto, eso, aquello.
Pluralen bildas med j efter vokal, med es efter
konsonant (perro-s fiel-es, trogna hundar). —
De dialektala differenserna äro i allm. ej så starkt
utpräglade som t. ex. i franskan och italienskan.
Man urskiljer tre dialektgrupper, den
asturisk-leonesiska, den kastiliansk-andalusiska och den
navarrisk-aragonesiska.
Litt.: A. Zauner, ” Altspanisches
Elementar-buch” (2:a uppl. 1921); Å. W:son Munthe,
”Kortfattad spansk språklära” (li:e uppl. 1948).
Å. W:son Munthe och C. Fahlin, ”Spansk
grammatik” (1949); K. Nyrop, ”Spansk grammatik”
(u:e uppl. 1950). — A. Åkerlund, ”Spansk-svensk
ordbok” (2:a uppl. 1948).
Spanska stöveln, medeltida tortyrinstrument,
bestående av trä el. järnskenor, vilka med kilar
el. skruvar pressades kring delinkventens ben. S.
vållade en oerhörd smärta.
Spanska tronföljdskriget 1701—14 rörde den
spanska tronföljden efter den 1700 med Karl II
utgångna spansk-habsburgska ätten. Tronanspråk
på grund av släktskap gjordes redan årtionden
före dödsfallet gällande av båda de rivaliserande
huvudmakternas, Frankrikes och Österrikes,
dynastier. Karl II insatte till universalarvinge sin
systersons son Filip av Anjou, yngre sonson till
Ludvig XIV av Frankrike. Då Ludvig vid Filips
trontillträde (som Filip V) besatte Spanska
Nederländerna och den fransk-spanska politiken tog
sig an den stuartske pretendenten till Englands
tron, ingick Villhelm III av Holland och
England 1701 krigsförbund med kejsaren i syfte att
åt den habsburgske pretendenten till Spaniens
tron, kejsarens yngre sonson Karl, förskaffa
Spaniens europeiska biländer. Efter Vilhelms död
1702 sammanhölls alliansen främst av de
engels
ka och österrikiska fältherrarna Marlborough och
Eugen av Savojen samt den holländske
rådspensionären Heinsius, det s. k. triumviratet. 1702-—03
indrogs ett flertal makter i striden: Bayern, vars
kurfurste även var spansk tronpretendent, på
fransk sida samt Preussen, Tyska riket,
Portugal och det i början med Frankrike förbundna
Savojen på österrikisk sida. I samband härmed
utvidgades de allierades krigsmål till att gälla
Karls förvärv av hela det spanska arvet.
Kampen kom att utkämpas huvudsaki. i Spanien,
Italien, Syd- och Västtyskland samt Spanska
Nederländerna. Den svagare franska sidan var
under nära ett årtionde merendels underlägsen,
utan att dock Filip kunde fördrivas ur Spanien.
Genom segern vid Höchstädt (Blenheim) 1704
blevo de allierade herrar över Bayern, och efter
en seger vid Turin erövrade de 1706—08 de
spanska biländerna i Italien. I Spanien togo
engelsmännen 1704 Gibraltar. Karl intågade 1706
i Madrid samt hyllades som konung (Karl III)
men fördrevs 1707 till Katalonien. Genom de
blodiga slagen vid Oudenaarde och Malplaquet 1708
och 1709 fingo de allierade övertaget i
Nederländerna. Det med kontinentalkriget missnöjda
tory-partiets seger i England 1710 samt Karls
oväntade förvärv av den österrikiska monarkien
genom broderns, kejsar Josefs, död 1711 beredde
vägen för fredlig lösning. En kongress
öppnades i Utrecht jan. 1712 och avslöts april 1713.
Filip erhöll i denna fred Spanien med dess
utomeuropeiska biländer; landet skulle aldrig
förenas med Frankrike. England fick av Frankrike
New Foundland, Nova Scotia och
Hudson-Bay-länderna samt av Spanien Gibraltar och Menorca.
Savojen erhöll Sicilien som kungarike. Karl
fortsatte ännu ett år utan framgång kampen för
sina anspråk på det spanska moderlandet och
ingick 1714 freden i Rastatt (Baden), varigenom
Österrike fick Spaniens europeiska biländer utom
Sicilien.
Spanska viner. Mest känla äro J e r e z v
i-n e r n a från trakten mellan mynningarna av
Guadalquivir och Guadalete. Dessa viner, som på
världsmarknaden kallas ”sherry” (scherry), äro
i sig själva vita men bli efter några års lagring
bärnstensgula. Bekanta kvalitetsmärken äro
Amontillado, Manzanilla och Solera. Av en
annan typ äro Målagavinerna, till sin
karaktär söta muskatviner. Spanskt rödvin (Rioja
o. a. märken, huvudsaki. från n. Spanien) är lätt
syrligt. Ordinära vita viner (Villa franca m. fl.,
huvudsaki. från Medelhavskusten) äro sötaktiga.
Spansk fluga, Ca’ntharis, plur. Cantha’rides,
torkade exemplar av en skalbagge, Lytta
vesica-toria (se Oljebaggar), som förekommer mest i s.
och mell. Europa. Det verksamma, skarpa ämnet,
kantaridin el. cantharidin (C10H12O4),
är en färglös, laktonartad anhydrid, löslig i
kloroform, häftigt retande och giftig. Ingnidet i
huden, framkallar det blåsbildning under lindrig
smärta, efterlämnande en brun pigmenterad fläck.
Utom den lokala retningen framkallar kantaridin
i större dos retning i njurarna och blåsan
ävensom blodträngning åt könsorganen, vilket givit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
