Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Spanien - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
747
Spanien
748
bröt S. med det revolutionära Frankrike, varvid
S. efter ett olyckligt krig 1795 tvangs att avstå
sin del av San Domingo. 1795—1806 stod S.
sedan troget på Frankrikes sida, vilket bl. a.
gav anledning till att England erövrade en stor
del av S:s kolonier. Under trycket av de
ständiga utrikespolitiska motgångarna skedde 1806
en brytning mellan S. och Napoleon, vilken
begagnade detta tillfälle till en militär ockupation
av S. Karl IV abdikerade 1808 till förmån för
sonen Ferdinand VII, vilken senare dock
Napoleon s. å. förmådde att avgå till förmån
för Josef Bonaparte.
S. under huset Bonaparte (1808—13).
Napoleons politik gick ut på att i S. skapa ett
franskt lydrike. Den nye konungen ämnade ge
S. ett slags modifierad liberal författning och
sökte anknytning till Godoys reformpolitik.
Josefs fåtaliga anhängare, josefinos, kunde ej göra
sig gällande inför den våg av hastigt
uppflammande spansk nationalism, som mötte de franska
inkräktarna. Redan vid Josefs trontillträde hade
ute i provinserna bildats de för S:s politiska
historia karakteristiska sammansvärjningarna, j
un-torna, vilka gåvo upphov till ett blodigt och
ödeläggande gerillakrig mot fransmännen. Sedan
engelsmännen under Wellington vid Vitoria 1813
slagit de franska trupperna, nödgades Napoleon
erkänna S:s oberoende och även medge, att
Ferdinand VII återuppsteg på tronen. Innan
tronskiftet ägde rum, hade 1812 en konstituerande
nationalförsamling proklamerat en liberal
författning med enkammarsystem.
S. åter under huset Bourbon (1813—
68). Ferdinand VII:s första åtgärd var att
upphäva 1812 års författning, och nu följde en
period av reaktionärt skräckvälde, som leddes av
konungens personliga rådgivare, kamarillan.
Inför de revolutionära rörelserna i de amerikanska
kolonierna visade sig regeringen redan från
början vanmäktig. 1819—25 lösbröto sig de
mellan-och sydamerikanska besittningarna från
moderlandet. Härmed upphörde S. att vara kolonial
stormakt. Det jäsande missnöjet tog sig 1820
uttryck i en revolution, som dock kuvades bl. a.
med hjälp av fransk intervention. Reaktionen
segrade överallt, men inkvisitionen återinfördes ej.
De längst gående reaktionärerna samlades kring
konungens broder don Carlos, vilken 1833, sedan
efter Ferdinands död den minderåriga
infantin-nan Isabella (reg. 1833—68) proklamerats
till drottning, uppträdde som tronpretendent. Don
Carlos’ anhängare, karlisterna, skredo
genast till öppet uppror mot förmyndarregeringen,
vilken leddes av änkedrottningen Maria
Kristina; regeringen, som stöddes av ett mycket
heterogent parti, cristinos, lyckades först 1839
besegra karlisterna. 1834 erhöll S. en ny
författning, delvis förändrad 1837, som innebar, att
S. visserligen lämnade absolutismen men dock
gav den verkliga makten åt regenten; cortes
tillerkändes emellertid bevillningsrätt. Drottning
Isabellas reaktionära regering fylldes av
förbittrade strider mellan konservativa och
liberaler; statskupper och militärdiktaturer avlöste
var
andra under ledning av politiserande generaler,
ss. Espartero, O’Donnell och Narvaèz. Ständigt
återkommande pronunciamientos i samband med
karlistiska revoltförsök under ledning av don
Carlos d. y. bidrogo till S:s förfall. I sept. 1868
lyckades emellertid de starkt splittrade
revolutionärerna framtvinga drottningens abdikation.
S. under huset Savojen (1870—73).
En provisorisk regering under S e r r a n o
bildades 1868, och under dess ledning antogo cortes
trots starka republikanska sympatier en radikal
monarkisk författning. Först 1870 enade sig
cortes om att välja prins Amedeo av Savojen
(reg. 1870—73) till konung. Han sökte regera i
strängt författningsenlig anda, men hans försök
att skapa möjligheter för en verklig
parlamentarism misslyckades. Regeringar av olika färger
men i allm. med starka militära inslag avlöste
varandra snabbt. Inför det allt kraftigare hotet
om ny revolution abdikerade Amedeo i febr. 1873.
S. republik (1873—74). En republikansk
författning infördes, och F i g u e r a s blev den
spanska republikens förste president. Redan vid
republikens tillkomst framträdde emellertid
starka meningsskiljaktigheter, huruvida S:s
författ-ningsutveckling borde gå i federativ riktning el.
ej. Särskilt vunno federalisterna stor anslutning
i Katalonien. De fingo emellertid ej majoritet i
cortes men bidrogo till att öka den politiska
förvirringen under den första spanska republiken.
Statsauktoriteten undergrävdes snabbt genom
ständigt återkommande rojalistiska och
socialistiska revoltförsök. Karlistiska kuppförsök,
understödda av den katolska kyrkan, ökade
ytterligare den allmänna förvirringen. Under dessa
för S. kritiska år växte snabbt monarkistpartiet,
alfonsinos; det samlades kring Isabellas son
Al-fonso och lyckades i dec. 1874 tillvälla sig makten.
S. åter under huset Bourbon (1875
—1931). Den nye konungen, Alfonso XII
(reg. 1875—85), kämpade redan vid
trontillträdet med stora svårigheter att upprätthålla
statsauktoriteten. Karliströrelsen krossades på våren
1876, och först på sommaren s. å. kunde en ny
författning utfärdas. Författningen, som bar en
starkt konservativ prägel, kunde emellertid ej
dämpa den politiska oron. Liberala och
konservativa regeringar avlöste varandra i rask följd.
Under Alfonso XIII (konung 1886—1931)
blev den politiska och sociala krisen i S.
permanent. Motgångarna i spansk-amerikanska
kriget gjorde slut på det en gång så stolta
kolonialväldet. Freden i Paris 1898, där S. avsade sig
suveräniteten över Cuba m. m., blev emellertid
signalen till en ny utrikespolitisk aktivitet.
Visserligen såldes 1899 Karolinerna, Marianerna och
Palauöarna till Tyskland, men i Marocko
lyckades S. 1904 få sina intressen erkända av
England och Frankrike, och det blev också här, som
S. nu förläde sin utrikespolitiska expansion. S:s
begynnande industrialisering skärpte ytterligare
de sociala motsättningarna, och de separatistiska
strömningarna i Katalonien togo sig ofta
våldsamma uttryck. Politiska attentat och långvariga
strejker inverkade ödesdigert på S:s näringsliv.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
