Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sordavala - Sordin - Sorel, Agnès - Sorel, Albert - Sorel, Cécile, de Ségur - Sorel, Georges - Sorenskriver - Sorgenfri - Sorgespel - Sorgetid - Sorghum - Sorgmantel - Sorgmyggor - Sorit - Sorksläktet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
715
Sordin—Sorksläktet
716
kusten av Ladoga; c:a 5,000 inv. 1939. Intill
fredsslutet 1940 tillhörde S. Finland. Var
biskopssäte för Finlands grekisk-ortodoxa kyrka.
Sordin, mus., se Dämmare.
Sorel [sårä’l], Agnès, Karl VII:s av
Frankrike älskarinna (d. 1450). Berömd för sin skönhet
och intelligens, intog hon en framskjuten
ställning som kungens erkända mätress. Med dauphin
(sedan Ludvig XI) stod hon på spänd fot.
Sorel [sårä’l], Albert, fransk historiker
(1842—1906). Han blev 1872 prof, i diplomatisk
historia vid École libre des Sciences politiques.
Hans förnämsta arbete är ”L’Europé et la
révo-lution frangaise” (8 bd, 1885—1904). I detta
verk, ett av de förnämsta i fransk
historieskrivning, har S. givit en mästerlig analys av
revolutionens och Napoleons utrikespolitik, vilken får
sin förklaring såsom ett fullföljande av det gamla
konungadömets traditionella strävan efter ”de
naturliga gränserna”. Bland S:s övriga
produktion märkas smärre avh., vilka företrädesvis
behandla 1700-talets och det tidiga 1800-talets
historia.
Sorel [sårä’l], C é c i 1 e, fransk skådespelerska
(f. 1873), sedan 1926 grevinna de Ségur. Hon
var anställd vid olika scener i Paris och kom
1901 till Comédie franqaise, där hon 1903 blev
societär. — S. har fyllt en mängd uppgifter inom
både den klassiska och den moderna repertoaren,
överlägsen scenisk intelligens, fulländad
talteknik och briljant apparition utmärkte hennes
konst-närspersonlighet.
Sorel [sårä’l], Georges Eugen, fransk
filosof (1847—1922). S., som utgick från marxismen,
kom sedan under inflytande av Nietzsche och
Bergson att utarbeta en antidemokratisk
stats-lära, grundad på våldet som yttersta maktfaktor
och rättsinstans, framlagd på ett aforistiskt språk
i ”Réflexions sur la violence” (1908) och
”Illusions du progrès” (1908). Han bidrog genom
dessa verk till att utbilda den revolutionära
syn-dikalismens teorier. Han påverkade både den
italienska fascismen och den ryska bolsjevismen.
Sörenskriver, no., ”edsvuren skrivare”,
sedan 1687 titel för underdomaren (domaren i 1 :a
instans) i Norge, motsv. de svenska
häradshövdingarna.
Sorgenfri [så’rgan-], slott vid Lyngby i
Nordsjälland, uppf. 1705, ombyggt 1742—43 av
L. Thurah. Från mitten av 1700-talet tillhörde
S. nästan oavbrutet kungahuset, övergick 1855
till staten och var från 1898 sommarbostad åt
konung Kristian X.
Sorgespel, se Skådespel.
Sorgetid, jur., i lag fastställd tid efter makes
död, vars utgång den efterlevande måste avvakta
före ingående av nytt gifte. 1686 års svenska
kyrkolag och 1734 års lags giftermålsbalk
stadgade en s. av ett år för änka och ett halvt år
för änkling. I nutidens civilrätt förekommer
institutet s. ej mera, dock måste kvinna (även
frånskild) vänta 10 mån. efter förra äktenskapets
upplösning, om det ej visas, att hon icke är el.
kan vara havande från tiden för förra
äkten
skapet.
Sorghum [så’rgum], bot., se Durra.
Sorgmantel, zool., se Vanessa.
Sorgmyggor, zool., se Ormdrag.
Sorit (av grek. soro’s, hop, hög), log., en
sammandragen sammansatt slutledning, i vilken ur
flera än två premisser, bestående var för sig av
självständiga omdömen, utdrages en gemensam
slutsats. De olika omdömena äga två och två en
gemensam term.
Sorksläktet, Arvi’cola, tillhör fam. råttdjur
bland gnagarna. Hithörande former äro små,
klumpigt byggda djur med korta öron, hårig
svans och kraftigt kranium. De flesta sorkar
gräva gångar i jorden och bygga underjordiska
bon. De leva framför allt av växtföda och
anställa ofta stor skada genom att förtära säd och
växtrötter. I Sverige finnas sex arter,
tillhörande släktena Arvicola, Evotomys och Microtus.
Den största arten är v a 11 e n s o r k e n el.
mu 11 s o r ke n, Arvicola terrestris, med en
längd av intill 20 cm, varav hälften kommer på
svansen; färgen växlar från brunt till svart. Den
simmar och dyker väl. På land gräver den gångar
och kastar upp stora jordhögar. Den lever också
av rov men är på odlad mark ett svårt
skadedjur. Den förekommer över hela Sverige. Till
släktet Microtus, utmärkt bl. a. av kortare svans,
hör å k e r s o r k e n, M. agrestis, den
allmännaste svenska sorken, spridd över hela landet.
Längden är 11—12 cm. Den är ovan gråbrun,
under askgrå till vitgrå. F ä 11 s o r k e n, M.
arvalis, med en längd av 14 cm, därav 3 på
svansen, är allmän i mell. Europa, där den jämte
föreg. art hör till de svåraste skadedjuren av s.
M e 11 a n s o r k e n, M. ratticeps, med en längd
av 13 cm, därav c:a 5 på svansen, är ovan mörkt
gråbrun med ljusare sidor, under rent grå med
skarp färggräns. Den förekommer huvudsaki. i
Lappland. Rödsorksläktet, Evotomys, igenkännes
på att rödbrunt ingår i färgtonen och att öronen
synas något över pälsen. Den långsvansade
skogssorken el. ängssorken, E.
glareolus, blir 9—10 cm lång, vartill kommer
den 4—5 cm långa svansen. Färgen är ovan
rödbrun, under vitgrå med brungul skiftning. Den
förekommer över hela Sverige. Den g r å s i d
i-ga skogssorken, E. rufocanus, är ovan
rödbrun, under och på sidorna blygrå och blir
11—13 cm lång, vartill kommer den 3—4 cm
långa svansen. Den förekommer i Lappland
liksom rödsorken, E. rutilus, som ovan är röd-
Vattensörk.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
