Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sommartid - Somme - Sommelius, Gustaf Lorens - Sommen - Sommerfeld - Somnambulism, noktambulism, sömngång - Somnifera - Somnolens - Somnus - Som-om-filosofi - Sonant - Sonat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
707
Sommartid—Sonat
708
Sommartid, se Tid.
Somme [sä’m]. i) Flod i n. Frankrike, flyter
genom dep. Aisne och S. till Engelska kanalen.
245 km lång, därav 160 km segelbara, inräknat
sidokanaler. Största biflod är Avre. Kanaler leda
till Schelde och Oise.
Slaget vid Somme, betecknar den serie
strider, som ägde rum under 1 :a världskriget på
västfronten juni—nov. 1916, varunder
entente-makterna sökte genombryta den tyska fronten i
S.-området. För anfallet valdes det avsnitt av
frontlinjen, inom vilket de engelska och franska
stridslinjerna stötte tillsammans; detta avsnitt
sträckte sig i n. till Gommecourt och i s. till
Vermandovillers. Ententesidan hade stor numerisk
överlägsenhet; anfallet inleddes av 14 engelska
och 5 franska fördelningar, ytterligare 16
inf.-och 4 kav.-fördelningar stodo i omedelbar reserv.
Tyskarna hade å sin sida skapat mycket starka
befästningar i flera linjer. Efter intensiv
trum-eld, 24—30 juni, igångsattes 1 juli
infanterianfallet utefter hela fronten. Enär tyskarna väntat
anfallet n. om S., vunno fransmännen s. om S.
genast en ganska stor framgång, men mot
engelsmännens anfall sattes ett starkt motstånd.
Hoppet om en genombrytning måste t. v. överges av
ententebefälhavarna. Man inriktade sig i stället
på att genom upprepade anfall göra
terrängvinster, varigenom tyskarna måste tvingas att
lätta trycket på Verdun. Genom att tyskarna
länge lyckades hålla slaglinjens nordligaste del,
kommo engelsmännen att efter hand svänga om
från en ö. till en n. ö. anfallsriktning (mot
Ba-paume). Ortnamnen Combles, Ginchy,
Beaumont-Hamel, Bouchavesnes, Biaches m. fl. beteckna,
jämte de ovan upptagna utmed den ursprungliga
tyska fronten, lika många förbittrade strider.
Dessa slutade ej förrän i mitten av nov.
Den inbuktning i den tyska fronten, som
ententen lyckats åstadkomma, var ej stor.
Förlusterna i slaget voro oerhörda, på tysk sida
sammanlagt omkr. 600,000 man (därav 80,000 i
fångar), på ententesidan med säkerhet större.
Sammanlagt beräknas ha insatts på en front av
blott 40—45 km omkr. 140 fördelningar på
ententesidan och 120 på den tyska; i dessa siffror
äro medräknade förnyade insättningar av under
slaget avlösta och reorganiserade fördelningar.
Millioner man och oerhörda projektilmängder
insattes för kampen om något 1 oo-tal km2 mark.
2) Dep. i n. Frankrike, kring floden S., med
kust vid Engelska kanalen; 6,277 km2 441,368
inv. (1946). Huvudstad är Amiens. S. ligger till
största delen inom Picardie. Vattnas, förutom av
S., av mell. Oise. S. utgör ett bördigt och
tätt-befolkat slättland. Huvudnäringar äro jordbruk
(vete, sockerbetor m. m.) och boskapsskötsel
(nötkreatur och får); textilindustri.
Sommèlius, Gustaf Lorens, skald (1811
—48). S. tog juridisk examen i Lund, utnämndes
1837 till löjtnant vid Älvsborgs reg:te men tog
avsked 1848. Under olika pseud. (B e p p o, D u
1-c a m a r a, Qvodlibet m. fl.) skrev S. från
1839 i pressen och utgav 1846 dikterna
”Vallmoknoppar” och ”Silhouetter”. Som premiärlöjtnant
i danska hären stupade S. efter blott tre dagars
fälttåg vid Sundeved nära Dybböl 5 juni 1848.
— Hans formellt ovårdade diktning förhärligar
kriget och frossar i hemska och skrämmande
utmätningar av död och skräck. — Jfr O.
Holmberg, ”Litterärt” (1924).
Sömmen [so’m-], Östergötlands största sjö,
i landskapets s. del, på gränsen till Småland;
132 km2, 146 m ö. h.; 53 m djup. Reglerades
1922—24, regleringshöjd 1,5 m. S., som har
många öar (främst Torpön) och större vikar,
genomflytes av Östergötlands Svartå och upptar
tillflöden från Ö. och V. Lägern m. fl. sjöar.
— Litt.: S. Björnsson, ”S.-Äsundenområdet”
(i937).
Sommerfeld [zå’marfält], Arnold Johan
Wilhelm, tysk-judisk matematiker och fysiker
(1868—1951), prof, i matematik i Clausthal 1897,
i mekanik vid tekniska högsk. i Aachen 1900 och
i teoretisk fysik i München 1906. S. bidrog
verksamt till utformningen av Bohrs teori för
spek-trallinjernas uppkomst och klargjorde viktiga
frågor rörande dessa linjers finstruktur. Jämte W.
Kossel upptäckte S. den s. k. spektroskopiska
f örskj utningslagen.
Somnambuli’sm (av lat. so’mnus, sömn, och
ambuläre, vandra omkring), noktambulism,
sömngång, förekommer någon gång hos barn
och ungdomar, särsk. sådana med psykopatiska
anlag, mera sällan hos vuxna och då i regel hos
hysteriska och epileptiska personer. Under
tillstånd av lätt el. djup sömn, med öppna el. slutna
ögon, kan vid s. den sovande företaga handlingar
av mer el. mindre komplicerad, mer el. mindre
meningslös art, stiga ur sängen, stöka omkring
i sängen, i lådor, skåp el. på skrivbordet, gå ut
i trapphuset, ned i källaren el. upp på vinden,
t. o. m. upp på taket. Vanl. vaknar den
somn-ambule vid tillrop och har efter uppvaknandet i
regel intet minne av det, som tilldragit sig under
sömnen. Uppgifterna om den anmärkningsvärda
säkerhet, med vilken sömngångare röra sig, äro
såtillvida riktiga, som den somnambule saknar
alla de hämmande och irriterande föreställningar,
som komma den vakne att uppträda försiktigt i
farliga situationer. Däremot sakna de i folktron
spridda uppgifterna ang. ett djupare samband
mellan s. och månsken vetenskapligt stöd. Även
under hypnotiska sömntillstånd kan s.
förekomma el. suggereras fram.
Somni’fera, reme’dia s., sömngivande medel.
Somnole’ns (av lat. so’mnus, sömn), se
Medvetslöshet.
So’mnus, lat., sömn, sömnguden.
Som-om-filosofi, se Als-ob-filosofi.
Sona’nt (av lat. sonäre, ljuda), kärna,
språkv., det ljud inom en stavelse, till vilket dess
övriga ljud ansluta sig. S. el. stavelsekärnan
ut-göres oftast men icke alltid av en vokal.
Sonät (it. sona’ta), mus., ”klangstycke”, urspr.
instrumentalstycke i motsats till ett vokalstycke
(cantata), under 1500-talet ett kort, vanl. fugerat
stycke för soloinstrument, under 1600-talet oftast
för två violiner och bas (”triosonat”). Före 1700
betecknade s. mestadels ett stycke i en svit el.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
