Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sofiero - Sofism - Sofisterna - Sofistik - Sofokles
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
667
Sofism—Sofokles
668
Sofiero.
taxeringsvärde av 446,000 kr. S. bildades 1864
med sedermera drottning Sofia som första ägare.
1864—65 uppfördes slottet av tegel i holländsk
renässansstil, med tre våningar och fyra torn.
1905 kom S. som gåva till prins Gustav Adolf
och prinsessan Margareta, vilken senare lät
utvidga trädgårdsanläggningarna kring S. (se
Margareta, ”Vår trädgård på S.”, 1915, 3:e uppl.
1920). Vid hennes död 1920 blev kronprinsen,
sedermera konung Gustav VI Adolf, ensam ägare
av S.
Sofi’sm (grek. so’fisma), log., avsiktligt
felslut (jfr Paralogism). S. anses särsk. ha odlats
av de grekiska sofisterna, därav namnet.
Soffsterna (grek, sofistai’, vishetslärare), en
grupp grekiska filosofer under senare hälften
av 400-talet f. Kr. Mest betydande voro
Prota-goras och Gorgias, vidare märkas Hippias från
Elis, Prodikos, Trasymachos, Euthydemos och
Dionysodoros. S. uppträdde som lärare och
för-klarare av vetenskapen och sysslade ej blott med
filosofi i ordets nuv. betydelse utan med snart
sagt alla vetenskaper. Särskilt eftersökt var deras
undervisning i disputations- och talarkonst.
Medan tidigare filosofer övervägande sysslat med
naturfilosofiska spekulationer, upptogo s. särskilt
kunskapsteoretiska och etiska problem. I det
förra hänseendet kommo de vanl. till skeptiska
resultat och lärde kunskapens omöjlighet, i det
senare betecknade de av olika grunder moralen som
något konventionellt utan motsvarighet i naturens
ordning. Därigenom och genom sin kritik av de
religiösa föreställningarna verkade de kulturellt
upplösande. Sokrates, som dock i vissa
hänseenden stod dem nära, Platon, Aristoteles,
Aristofa-nes m. fl. riktade också bittra förebråelser mot
deras verksamhet. Denna negativa värdering av
s. bestämde länge eftervärldens dom. En reaktion
däremot har senare inträtt. Både som
självständiga tänkare och som spridare av upplysning
anses s. ha haft stora förtjänster. Särskilt voro
Protagoras och Gorgias betydande tänkare.
Däremot torde den senare sofistiken verkligen ofta
ha urartat till ett snärjande av motståndaren med
fångslut och skenargument (jfr Eristik), ett
disputerande för disputerandets skull utan allvarlig
övertygelse. — Litt.: H. Diels, ”Fragmente der
Vorsokratiker” (2 bd, 5:e uppl. 1935); E.
Liljekvist, ”Antik och modern sofistik” (1896); P.
Helms, ”Sofisterne, Sokrates og de ensidige
sokratiske retninger” (1929).
Sofistik, sofisternas verksamhet. — S. el. s
o-f i s t e r i, resonemang, som stödes på
skenargument. — Adj.: S o f i’s t i s k.
So’fokles (grek. Sofokles), till åldern den
mellerste av de tre stora grekiska tragikerna (f. i en
välbärgad, borgerlig familj 497 f. Kr., d. 406).
S. deltog i det politiska livet, där han nådde höga
poster, var bl. a. strateg i det samiska kriget.
S. uppförde sin första tragedi 468 i tävlan med
Aischylos och segrade över denne. Under sin
livstid förblev han den mest uppburne av
tragikerna. Han författade ett mycket stort antal
skådespel (m titlar äro kända), av vilka sju
bevarats. Dessa äro: ”Aias”, ”Antigone”,
”Elek-tra”, ”Konung Oidipus”, ”Trachinskorna”,
”Fi-loktetes” och ”Oidipus på Kolonos” (uppf. efter
hans död). Dessutom ha talrika fragment
bevarats. Man har sålunda funnit ung. hälften av ett
satyrdrama, ”Spårhundarna” (”Ichneutai”). S:s
verksamhet betyder den dramatiska konstens
fulländning i såväl yttre som inre avseende. Han
införde scenmålning, förändringar i
skådespelarnas kostym, ökade körens antal från 12 till 15
och skådespelarnas från 2 till 3, varigenom en
livligare dramatisk handling möjliggjordes, och
upplöste föreningen av skald och skådespelare,
varigenom skådespelarkonsten fick tillfälle till
egen utveckling; slutligen löste han sambandet
mellan de tre dramer, av vilka en trilogi bestod,
så att varje drama blev en självständig och
fristående enhet. Den musikaliska, oratoriemässiga
karaktär, som äldre dramer haft, avlöstes av en
utpräglat dramatisk, kören och körsångerna
trädde tillbaka. På äldre dagar rönte S. själv
inflytande av sin yngre medtävlare Euripides. S. är
mästare i att skapa dramatisk spänning och har
bragt karaktärsteckningen till fulländning. Hans
hjältar äro människor men av ett högre slag i
motsats till Euripides’, som dragit ned
mytologiens hjältar i vardagslivet. Likaså står S. på
den traditionella religionens grund och hyllar
satsen om människans vanmakt och gudarnas
allmakt utan att fråga efter dess moraliska
berättigande. Den har på det mest skakande sätt
kommit till uttryck i ”Konung Oidipus”. S. var själv
präst åt en läkegud, medverkade vid
Asklepios-kultens införande i Aten och blev av denna
anledning efter sin död dyrkad som hero under
namnet Dexion. Både i sitt liv och i sin diktning
var han en harmonisk natur, en representant för
Perikles’ Aten. — Uppl.: R. C. Jebb (7 bd, 1883
—96, eng. kommentar), F. W. Schneidewin m. fl.
(1849—54, flera senare uppl., ty. kommentar), P.
Masqueray (2 bd, 1922—24; med fr. övers.).
Övers.: P. östbye (1924; fullständig, på no.);
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
