Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sköld - Sköld (zoologi) - Sköld, 1. Hannes - Sköld, 2. Otte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
523
Sköld
524
Från Hallstattid känner man en rektangulär s.
från Bayern, kantad med järn och med ett slags
dubbel sköldbuckla i mitten. I Grekland
nyttjades under järnåldern runda, svagt välvda s.,
avbildade på tidiga vasmålningar. De galliska,
avlånga s. under årh. närmast f. Kr. ha ett tvärs
över s. gående, på mitten välvt halvcylindriskt
järnband, som småningom utvecklades till en
rund sköldbuckla, som skyddade handen.
Den fick småningom en utdragen spets, som
gjorde s. brukbar till anfallsvapen.
Sköldbucklan är på germanskt område under La
Tène-tiden vanl. mer el. mindre konisk och försedd
med stora, flata nitar. De germanska s. voro
runda el. ovala. De samtida romerska s. voro
dels flata, ovala, dels fyrkantiga,
halvcylinder-formiga. Sköldbucklorna voro vanl.
halvklotformiga och av brons. Från folkvandringstiden
känner man dels koniska sköldbucklor med kort,
cylindrisk hals och kort spets, dels sköldbucklor
med cylindrisk hals och halvklotformig överdel;
sådana äro smyckade med stora, välvda, förgyllda
nithuvuden och en rund, flat mittknapp samt
klädda med rikt ornerad, förgylld bronsplåt.
Vikingatidens s. voro flata och runda, bildade av
hopslagna bräder och hade en halvklotformig
sköldbuckla. Fram på 1000-talet brukade man i
Väst- och Mellaneuropa upptill runda, nedtill i
en spets utlöpande s. Under noo- och 1200-talen
var s. vanl. trekantig. I senare medeltiden funnos
flera typer av s., dels den lilla, nästan
fyrkantiga tarsen (Tartsche, targa), dels den höga
fyrkantiga (pavese). Den förra nyttjades mest av
ryttare, den senare av fotfolk. Medeltidens s.
voro i allm. rikt utsirade genom målning, beslag
el. reliefer. Även utomeuropeiska folk ha använt
s. under skilda tider. — I modern tid användes
s. av nickelstål som skydd för servisen vid
art-pjäser samt ibland vid kulsprutor ävensom för
enskilda skyttar.
2) (Her.) Ett heraldiskt vapens
huvudbeståndsdelar äro s. och hjälmen (se d. o.). S. med sitt
märke (sköldemärket) är vapnets förnämsta
beståndsdel. Sköldformerna växla under tidernas
lopp men ha i huvudsak utgått från två verkliga
stridssköldar, nämligen noo-talets normandiska
s. och den i slutet av 1300-talet uppträdande
tarsen. Ur den normandiska s., som urspr. är
långsträckt mandelformig, utvecklas den upptill
rät-linjiga, tresidiga s., som behåller sig nästan
oförändrad under heraldikens kulminationstid; den
övergår sedan i den även i modern tid, särsk. i
Sverige, allm. brukliga, fyrsidiga sköldtypen med
parallella sidor, nedtill sammanlöpande i spets,
efter sitt ursprung ofta kallad fransk s., el.
halvcirkel, då ofta, ehuru utan grund, kallad
spansk s. Särsk. i Tyskland blir dock under
1400-talet tarsen nästan enarådande och stiliseras
i en mängd olika former. S:s yta kallas fält
och kan genom regelmässigt dragna linjer,
skuro r, delas i mindre fält. En mindre s. i en
störres mitt kallas hjärtsköld. —
Sköldemärkena indelas i häroldsbilder och
allmänna bilder. De förra bildades endast
genom s:s delning medelst skuror samt
förekom
ma i en mängd olika variationer. Är s. skuren
i två lika delar horisontellt, kallas den delad,
vertikalt k 1 u y e n, både delad och kluven f y
r-delt el. kvadrerad, snett skuren från h.
övre till nedre v. hörnet styckad. De
allmänna bilderna kunna vara naturliga, ss. lejon,
örnar och träd, konstgjorda, ss. borgar, murar
och kors, el. fantasiföremål, ss. änglar, drakar
och troll. Se vidare Heraldik.
Sköld, zool., större, sammanhängande
förhård-ning i huden, t. ex. hos sköldpaddor
(bröst-och buksköld) bildad av horn- och benplåtar, hos
kräftdjur av kitin med inlagrad kalk.
Sköld. 1) Johannes (Hannes) Ev(ang)elinus
S., språkforskare (1886—1930), doc. vid Lunds
univ. 1922; företog en språkvetenskaplig
forskningsresa till Pamirområdet 1928. S., som var en
mångsidigt begåvad språkman, medhann trots
vidriga yttre omständigheter ett ej ringa
språkveten-skapligt författarskap, av vilket må nämnas ”Zur
Chronologie der stokavischen
Akzentverschieb-ung” (1922), ”Die ossetischen Lehnwörter im
Ungarischen” (1924) och ”The Nirukta, its place
in old Indian literature, its etymologies” (1926),
”Materialien zu den iranischen Pamirsprachen”
(1936). S. var även radikalpolitisk förf, och var
med om att starta Qarté i Sverige.
2) Joseph Adolf Johannes O 11 e S., den föreg:s
bror, målare (f. 1894 14/?), har studerat bl. a. vid
Högre konstindustriella skolan och under resor
i utlandet. S. öppnade egen målarskola i
Stockholm 1928, blev 1932 t. f. prof, vid Konsthögsk.,
var 1938—42 prof, där och 1941—50 skolans dir.
Han utnämndes till överintendent för
Nationalmuseum 1950. — S. började sin mälarbana i en
kubistisk stil, där motivet ofta upprepades
rytmiskt. Efter 1918 återger han verkligheten på
ett sakligt, realistiskt maner. Under 1920-talet
gjorde S. inträngande
bilder av parisiska
hustak, bakgårdar,
ka-féinteriörer och
nöjes-lokaler. Här ges varje
detalj med en
pregnans, som ger
förnimmelse av lufttomma
rum. Under paristiden
utförde S. även intima
porträtt med
anknytning till dansk
tradition. 1927—30 var S.
än i Frankrike, än
i Sverige. I hemlandet
sökte han stränga,
karga motiv i Bohuslän och Norrland. Den
svenska naturen gav under 1930-talet hans färg en
hårdare, kallare klang och hans pensel en
bredare touche. S. reagerade tidigt mot
expressionismen och det improviserade måleriet, och han
har sökt en fast monumental stil. Från 1930
daterar sig hans första monumentaluppgift,
dekorationen av Landsorganisationens plenisal,
senare tillkommo fresken ”Folkvisan” (Göteborgs
konserthus), mosaikerna ”Avskedet”
(Skogskyrkogården, Stockholm), ”Flickan och den döda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
