Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skålpund - Skålrost - Skånberg, Carl - Skåne - Geologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
485
Skålrost—Skåne
486
Carl Skånberg: Hamnen i
Dort-recht, 1880. Göteborgs
konstmuseum.
nal- el. apoteksvikt. —-Mark och s. voro ofta
liktydiga benämningar.
Skålrost, bot., se Rostsvampar.
Skånberg, Carl Emmerik, målare
(1850—-83), var 1871—74 elev vid Konstakad. Han
drogs till den franska naturskildringen och
reste 1875 till Frankrike, där han, särskilt
i Barbizon, mötte den nya realistiska
frilufts-konsten och utbildade sig till en av den svenska
landskapskonstens finaste kolorister. Om
somrarna målade S. i
Holland. Flera
kust- och
flodbilder härifrån
påminna om den
poetiskt fina
lufttonen i
Mesdags mariner.
Omkr. 1880
tillkom även en
grupp arbeten
med franska
motiv, med
ovanligt tidiga [-impressionistiska-]
{+impressionis-
tiska+} drag. 1881
—82 vistades S.
på Sicilien, i
Venedig och
Rom. Den
italienska tiden
inriktade honom
på en ljusare
färgskala och
en kyligare form. ”Utsikt vid Canale grande i
Venedig, regnväder” (1882; i Nationalmuseum i
Stockholm) betecknar höjdpunkten i denna
period. S. var puckelryggig, rätt originell i sitt
uppträdande, påhittig och gladlynt. — Litt.:
Mo-nogr. av V. Loos (1928 och 1947).
Skåne, Sveriges sydligaste landskap, gränsar i
n. till Halland och Småland, i ö. till Blekinge
och Östersjön, i s. till Östersjön och i v. till
Öresund och Kattegatt. Till S. höra även öarna
Hallands Väderö och Ven. S:s nordligaste punkt
är belägen på 5Ö°32’ n. br., dess sydligaste
(Smygehuk) på 55°2o’. Arealen är 11,283,29 km2,
därav 10,907,77 (97 %) land. Största längden är i
n.—s. riktning 140 km och största bredden i ö.—
v. 126 km. S. är delat i Kristianstads och
Malmöhus län samt tillhör jämte Blekinge Lunds stift.
Geologi. S. ingår i Europas geologiska byggnad
som en del av gränszonen mellan Fennoskandias
urbergssköld och den i geologiskt hänseende
synnerligen heterogena Mellaneuropeiska sänkan.
Inom n. ö. hälften av S., n. ö. om en ungefärlig
diagonallinje Ängelholm—Simrishamn, ha till
övre kritan hörande bildningar stor utbredning
särsk. i Kristianstadsområdet, men i övrigt
ut-göres berggrunden här till vida övervägande del
av urberg (se färgkarta vid Sverige, geologi).
Detta bildar en direkt forts, på motsv.
bildningar i angränsande landskap. S. v. om
nämnda diagonallinje möta större urbergspartier i
Kullen, Söderåsen och Romeleåsen, vilka skjuta upp
som horstar ur omgivande sedimenttäcken.
Berggrunden är i s. v. S. betydligt mera skiftande än
i det övriga Sverige. Sedimenten, i vissa fall av
betydande mäktighet, ha med få undantag
uppkommit under geologiska skeden, då världshavet
utbredde sig över platsen för det nuv. S. De
marina bildningar, som nu ingå i berggrundsytan,
härröra väsentligen från tre avsnitt i jordens
historia: kambrosilur, förra hälften av jura och
senare hälften av kritperioden. Även vid vissa
andra tillfällen har dock havet stigit in över
delar av S:s fastland. Kågerödsformationen och
vissa led av höganässerien äro att nämna bland
prekvartära kontinentala avlagringar.
Med G. De Geer kan man uppfatta hela det
centrala S. som en kollektivhorst, vilken i n. ö.
har bred anslutning till Sydsvenska höglandet.
Utan direkt fältsamband därmed äro de
isolerade urbergsåsarna Kullen och Romeleåsen. Den
tektoniska gränslinjen i S. mellan Fennoskandia
och Mellaneuropa synes ha anlagts redan under
silurperioden. Sin slutliga prägel erhöllo S:s
yt-former under kvartärperioden genom
glacialero-sion och genom pålagring av det lösa jordtäcket.
Urberget. Den äldsta berggrunden i S.
tillhör det sy dvästsvenska gnejsområdet, som
framgått genom en i sengotisk tid inträffande kraftig
regional veckning och förgnejsning av äldre
bergarter. Flerstädes, rikligt t. ex. på Kullen,
genomsättas gnejserna av gångar el. skivor av svarta
el. svartgröna granatamfiboliter, vilkas
kontaktzoner mot sidobergarten erbjuda goda
angreppspunkter för erosionen, varför amfibolitgångarna
ofta träffas i bottnen av öppna sprickor i
gnejsen. Graniter äro sparsamt företrädda. I n. ö.
S. finnas sådana av samma typ som i Blekinge
och därjämte en mera gnejsgranitartad form
(vångagranit). I övrigt märkas
skepparslövsgra-niten s. v. om Kristianstad, romelegraniten på
mell. och s. Romeleåsen samt graniter i
Fjäl-kinge backe och på Stenshuvud (se bild 7 å pl.).
Till urberget höra vidare hyperitgångar i
Ro-mele- och Linderödsåsarna och i n. ö. S. (”svart
granit”; brytes till blocksten m. m.).
K a m b r i u m. Under det långa
senprekambris-ka avsnittet i jordens historia utsattes S:s urberg
för en djuptgående vittring. Däremot finnas icke
några bevarade vittnesbörd om att sediment- el.
andra bergarter bildades i S. vid denna tid. I
början av paleozoicum, för i runt tal 500 mill.
år sedan, började emellertid havet att stiga in
över den fennoskandiska urbergsskölden såväl
från s. ö. som från n. v. Därmed inleddes den
kambrosiluriska sedimentationscykeln, vars
basal-lager i S. utgöras av underkambriska sandstenar
och konglomerat, det inbrytande havets
strandbildningar. Underkambrium har sin största
utbredning i trakten av Simrishamn och sträcker sig
därifrån mot n. v. i ett bälte utefter
kollektiv-horstens s. v. rand samt finns vidare bl. a. vid
Romeleåsens n. v. ända, s. om Kullen och v. om
Hallandsås. Underkambriums totala mäktighet är
mer än 125 m. överkambrium el. olenus
serien (c:a 56 m mäktig och långt mera komplett
än inom övriga Sverige) uppbygges av alunskif-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
