- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Fjärde upplagan. 19. Selenga - Stening /
313-314

(1951) [MARC] - Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skalbaggar - Skalbank - Skáldasaga - Skáldaspillir, Eyvind - Skaldjur - Skáldskaparmál - Skalenoeder - Skalgrusbank, skalbank, snäckbank - Skálholt (Skálaholt)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

313 Skalbank—Skålholt 314

täckvingarna, äro hårda, skålformiga och
i vila i allm., med kanterna tätt intill varandra,
täcka de övriga bröstsegmenten och bakkroppen.
Bakvingarna äro tunna, hinnlika och i vila
hopvikta under täckvingarna. — Antennerna äro av
mycket växlande form och storlek, ibland ej
längre än huvudet, ibland flera gånger längre än
kroppen, ögonen äro sammansatta fasettögon,
vilka hos en del i grottor levande former saknas,
hos andra, nattliga former (lysmaskar) äro
särskilt väl utbildade och klotlikt utstående.
Punktögon finnas sällsynt (hos pälsängrar).
Mundelarna bestå av oparig överläpp, ett par
kraftiga, tandade överkäkar, hos rovdjur med långa,
spetsiga, hos växtätare med korta, trubbiga
tänder, underkäkar med palper samt en oparig
underläpp med palper. — Första
mellankroppsseg-mentet, den s. k. h a 1 s s k ö 1 d e n, är fritt och
ledar mot både huvudet och den övriga delen av
mellankroppen. Andra mellankroppssegmentet
täckes däremot av täckvingarna med undantag för
s k u t e 11 e n el. småskölden, som är synlig
mellan dessas bas. Tredje segmentet är väl
utvecklat men fullständigt sammanväxt med
bakkroppen och täckt av täckvingama. Täckvingarna äro
ofta skulpterade el. punkterade och täcka i allm.
hela bakkroppen, med undantag för kortvingarna,
där de blott täcka främre Vs—Vs av bakkroppen,
samt hos oljebaggarna. Ibland äro de fast
hopvuxna, i vilket fall flygvingarna saknas
(jordlöpare och många ökeninsekter), ibland saknas
både täck- och flygvingar (honan av lysmasken).
Benen äro av mycket växlande byggnad och
kunna vara antingen springfötter (jordlöpare),
gång-fötter (långhomingar), hoppfötter (jordloppor),
grävfötter (dyngbaggar) el. simfötter (dykare).
Tarslederna äro högst fem på alla benen
(Pen-tamera), ibland fem på de två främre paren, fyra
på det bakre (Het er omer a) (stundom skenbart
4-ledade el. 3-ledade). Tarserna äro försedda
med två klor. — Larvernas kroppsform är
lika växlande som deras levnadssätt; man kan
dock alltid urskilja ett tydligt huvud med bitande
mundelar, korta antenner och punktögon.
Mellan-kroppssegmenten äro ofta täckta av hårdare
kitin än bakkroppen och bära vanl. var sitt par
korta ben, vilka dock ofta saknas hos former,
som leva i mer el. mindre fast substans, ss. ved
och bark. Man kan urskilja flera grundtyper:
de rörliga, fritt kringströvande, långsträckta och
med sex kraftiga ben utrustade rovdjuren bland
jordlöpare och kortvingar, vilka ha ett par långa
analspröt och därigenom påminna om
larvborst-svansar (c a m p o d e i f o r m a), de klumpiga,
med kraftiga grävfötter försedda, masklika och
krumböjda, i jord el. spillning grävande larverna,
tillhörande ollonborrar och dyngbaggar, de
masklika, krumböjda, fotlösa vivel- och
barkborrlar-verna, som alla leva i mer el. mindre fasta
växtdelar, samt de från ryggen tillplattade, ofta
fotlösa långhorningslarverna med sina väl
utvecklade krypvalkar. Ibland äro olika stadier av
mycket avvikande byggnad, t. ex. hos oljebaggen, där
den nykläckta, fritt kringströvande, med 3 klor
försedda s. k. triungulinlarven är campodeiform,

medan de hos bina levande äldre stadierna äro
lika ollonborrlarver. Förpuppningen sker
antingen i jorden el. under bark el. ved i särskilda
hålor, ofta i särskilt förfärdigad kokong
(barkborrar och tallvivlar m. fl.) el. också fritt på
blad el. kvistar (bladätare och nyckelpigor).
Pupporna äro oftast fria puppor med den
fullbil-dade insektens yttre organ fritt synliga, ibland
en mumiepuppa, t. ex. hos kortvingarna. Se
Insekter, fig. 10.

S. äro med sina omkr. 180,000 hittills
beskrivna arter den största av alla insektsordningar. I
Sverige finnas omkr. 3,500 arter. — S. indelas
numera på följ, sätt:

1) Underordn. Adephaga (jordlöpare, sandjägare,
dykare, virveldykare).

2) Underordn. Polyphaga.

A) Staphylinoidea (asbaggar, kortvingar,
klubbhornsbaggar, bäverbagge,
fjädervingar, plattbaggar, stumpbaggar).

B) Palpicornia (vattenbaggar).

C) Diwersicornia (flugbaggar, lysmaskar,
färgbaggar, glansbaggar, blomängrar,
nyckelpigor, ängrar, knäppare, praktbaggar,
varvsflugor, trägnagare, tjuvbaggar).

D) Heteromera (mjölbagge, oljebaggar).

E) Phytophaga (långhomingar, bladbaggar).

F) Rhynchophora (vivlar, barkborrar).

G) Lamellicornia (bladhorningar, ekoxar).

Litt.: G. Adlerz, ”Svenska s. i urval” (1916);
A. Tullgren och E. Wahlgren, ”Svenska
insekter” (1920—22); I. Trägårdh, ”Sveriges
skogs-insekter” (2:auppl. 1939); C. H. Lindroth, ”Våra
s. och hur man känner igen dem” (3 bd, 1942
—45 )•

Skalbank, geol., se Skalgrusbank.

Skåldasaga, ohistorisk isländsk saga om tre
av Harald Hårfagers hirdskalder, som ville
förföra en fränka till konungen men av henne blevo
grundligt dragna vid näsan. S. finns bevarad i
”Hauksbök”.

Skåldaspillir, Eyvind, se Eyvind
Skålda-spillir.

Skaldjur, sammanfattande benämning på djur,
vilkas skal genom kalkinlagring nått större grad
av hårdhet, ss. musslor, snäckor och högre
kräftdjur.

Skåldskaparmål, se Edda 1).

Skalenoéder, miner., se Kalkspat.

Skalgrusbank, skalbank, s n ä ck bank,
avlagringar av skal efter havsformer ovanför
nuv. havsyta. Studiet av s. har varit av stor
betydelse för frågor rörande postglaciala
nivåförändringar. S., som till över 50% kunna bestå
av kalkskal, begagnas ofta till kalkgödsel och
hönsfoder.

Skålholt [skau’lhåltl, äldre Skålaholt,
gård i Ärnessysla på Island, biskopssäte 1056
—1796. S. var länge, jämte det andra isländska
biskopssätet, Holar, Islands andliga medelpunkt.
Här fanns en latinskola och 1685—99 ett tryckeri.
Sedan gårdens byggnader förstörts genom ett
jordskalv, flyttades skolan 1785 och biskopssätet

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 19:22:08 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nffs/0195.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free