Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sinnessjukdom(ar) - Sinnessjukhus, Sinnessjuknämnden - Sinnessjukvård
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
221 Sinnessjukhus—Sinnessjukvård 222
ligare (hysteri, paranoia m. fl.) kunna vara
psy-kogent betingade.
Psykiska sjukdomar i egentlig mening äro i
princip sådana, vilka drabba en individ, som
förut visat normal själsutveckling. De kunna vara
övergående och behöva icke efterlämna det
ringaste spår av sjuklighet. I andra fall taga de
ett kroniskt förlopp. Många kroniska psykiska
sjukdomar medföra småningom en förtvining av
själslivet (beroende av en förstörelse av
hjärnvävnaden), kallad de men t i a.
Med avseende på de psykiska sjukdomarnas
symtom gäller som allmän regel, att normallivets
känslor, föreställningar och viljeyttringar gå igen
i brutna, förryckta och vanställda sammanhang
med överdriven el. bristfällig betoning. —
Känslolivet är ofta föremål för sjukliga förändringar
(se Manisk-depressiv sjukdom). — Många
psykiska sjukdomar närma sig i sina symtom den
psykiska tröttheten, röjande sig i bristande förmåga
att följa med, att ”hålla tankarna samlade”. Vid
högre grader taga sig dessa sjukdomar uttryck i
förvirring. Den sjuke blir desorienterad, hans
uppfattningsförmåga är starkt störd, och
tankeverksamheten blir alldeles osammanhängande.
Den sjukes föreställningsvärld tar då ofta en
drömliknande karaktär. Såväl i förvirrade
sjukdomstillstånd som i tillstånd av formell reda
kunna uppstå sinnesvillor (illusioner, hallucinationer).
Vanliga symtom äro också sådana, som beröra
den andliga verksamhetens tempo; i hämningen
rör sig tankeverksamheten trögt och långsamt och
kan slutligen stå nära nog stilla, i idéflykten
åter fladdra tankarna efter ytliga
associations-banor hit och dit. — Inom viljelivet finner man
också hämning samt dess motsats agitationen, då
den sjukes snabbt växlande viljeimpulser alltför
lätt omsättes i handling. Synnerligen bisarra
vil-j ef enomen uppträda i dementia praecox,
enkannerligen dess katatona former (se Katatoni).
I andra former av denna sjukdom (hebefreni,
pa-ranoid demens) dominera andra s. k.
splittrings-symtom, innebärande en bristande harmonisk
samverkan mellan själslivets olika delar (se
Schizofreni). En viss grad av splittring ligger också
till grund för s. k. t v å n g s f e n o m e n, då den
sjuke icke kan befria sig från orimliga och
besvärande tankar och impulser, vilka han
förnimmer såsom kommande från honom själv. —
Min-nesrubbningar av olika slag förekomma ofta. De
kunna ta sig uttryck i minnesförlust för en viss
tidsperiod el. för en viss händelsekedja men
också i bakåtgripande minnesförlust. De senaste
minnena gå härvid först förlorade; i det längsta
stå dock de allra äldsta minnena
(barndomsminnena) kvar. — Litt.: D. K. Henderson och R.
D. Gillespie, ”A text-book of psychiatry” (7 uppl.
1950); G. Langfeldt, ”Lærebok i klinisk
psykiatri” (1951).
Sinnessjukhus, Sinnessjuknämnden, se
Sin-nessj ukvård.
Sinnessjukvård. På 1600- och 1700-talen,
mångenstädes ännu i början av 1800-talet
behandlades de sinnessjuka på ett omänskligt sätt; de
inspärrades i celler och burar och belädes i
svå
rare fall med kedjor och bojor. De första, som
löste de sinnessjukas fjättrar, voro Chiarugi i
Florens och Ph. Pinel i Paris, vilka redan omkr.
1800-talets början gjorde sig till förespråkare
för en humanare s. I Skandinavien gjorde sig
denna humana och medicinskt-rationella anda
inom s. gällande först efter 1840- och 50-talen.
Utvecklingen mot humanare vårdformer försiggick
småningom och främjades bl. a. genom
anläggningen av ett antal nya statshospital. Denna
utveckling har därefter fortgått, och s. har numera
helt karaktären av en verklig sjukvård. Ett
uttryck för strävandet att utplåna s:s särställning
inom sjukvården var bl. a. 1929 års riksdags
beslut att avskaffa den officiella benämningen
”hospital” och införa beteckningen sjukhus.
’ S. bedrives numera dels som en s 1111 e n v å r d
på särskilda sinnessjukhus, dels som öppen
vård på kommunala el. enskilda vårdhem,
la-sarettsavd. för psykiskt sjuka, i familjevård,
familj evårdskolonier, genom polikliniska
mottagningar för psykiskt sjuka, för psykopatiska barn
o. s. v. — Den slutna s. är i Sverige i
princip en statens angelägenhet, och staten har
inrättat ett 20-tal stora sinnessjukhus, spridda över
hela landet, vilka drivas dels med de
vårdavgifter, som erläggas för de sjuka, dels och i
huvudsak med statsmedel. Med rikets 3 största städer
har staten träffat avtal rörande deras
övertagande av sin slutna s. mot viss ersättning av
statsmedel per vårddag. De stora statliga och
kommunala sinnessjukhusen, vilka ha sina bestämda
upptagningsområden, äro av 3 storleksordningar,
en största med över 1,200 vårdplatser (i Uppsala,
Lund, Hälsingborg och Jönköping samt
Beckom-berga sjukhus i Stockholm och Lillhagens
sjukhus i Göteborg), en mellanstorlek med 800—1,000
platser (i Vadstena, Växjö, Västervik,
Kristinehamn, Säter, Östersund, Strängnäs, Piteå, Umeå,
Sundsvall, 2 i Vänersborg samt Långbro sjukhus
i Stockholm) och en mindre med 200—600
platser (i Härnösand, Nyköping, Visby,
statssjuk-husen i Stockholm och Göteborg, östra sjukhuset
i Malmö). 1950 beslutade riksdagen i princip
om en betydande utvidgning och modernisering
av s. under 1951—65 i enlighet med förslag,
avgivet av den s. k. sinnessjukvårdsberedningen.
Förslaget innebar bl. a. en omfattande
modernisering och ombyggnad av befintliga
sinnessjukhus och nybyggnad av sådana i Karlskrona och
Falköping. Den slutna s. har att taga vård om
ett patientmaterial av mycket skiftande
beskaffenhet, och sjukhusen måste därför vara rustade
att tillämpa alla de olika vårdsätt, som kunna
ifrågakomma. Sinnessjukhuset måste kunna
fungera dels som ett sjukhus för de mera akuta,
verklig sjukvård och medicinsk behandling
krävande fallen och dels som ett hem för de
vårdbehö-vande kroniska fallen, de psykiska invaliderna.
De akut insjuknade behandlas i regel med
sängvila och olika speciella behandlingsmetoder, och
då många av dem på gr. av oro, näringsvägran,
sj älvmordstendenser, tendens till våldsamhet el.
dyl. behöva mycket noggrann tillsyn, finnas på
alla sinnessjukhus särskilda s. k. övervak-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
