Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sigurd Jorsalafarare (norsk konung) - Sigurd Munn (norsk konung) - Sigurd Favnesbane - Sigurd Ring - Sigurdsristningar - Sigurdssagan - Sigurðsson, Jón - Sigurd Syr - Sigurjónsson, Jóhann - Sigvalde jarl - Sigvard - Sigvard, Rune - Sigwart, Christoph - Sigvatr Þórðarson (Sigvat Thordson)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
157 Sigurd Favnesbane—Sigvatr Poröarson 158
till konung Magnus Erlingsson. En oäkta son
till S. var Magnus den blinde.
2) Sigurd Munn (d. 1155), oäkta son till
Harald Gille, efter vars död (1137) han jämte
brodern Inge Krokrygg blev tagen till konung;
1142 blev även öystein, en tredje bror, erkänd
som konung. Han och brodern Öystein förenade
sig om att söka undanröja Inge. Men S. blev
överfallen och dräpt i Bergen av dennes
parti-gängare. S. efterlämnade flera oäkta söner; av
dem blev Håkon Herdebred och Sverre konungar.
Sigurd Fa’vnesbane, den germanska
hjältediktningens främsta gestalt, huvudpersonen i
flertalet av Eddans hjältesånger och i Volsungasagan,
motsv. S i(e)g f r i(e)d i den tyska
Nibelungen-lied. Son till konung Sigmund i Frankland,
uppväxte han hos konung Hjalprek i Danmark och
fostrades av dvärgen Regin. Denne smidde åt
honom svärdet Gram; av Hjalprek fick han
hästen Grane. Sedan S. först hämnats sin faders
död, dräpte han på Regins eggelse dennes broder
Favner, som i en väldig drakes gestalt ruvade
på en stor skatt av guld. Efter denna bragd, som
gav honom hjälterykte och tillnamnet Favnesbane,
red S. till Hindarfjäll och väckte den i trollsömn
försänkta valkyrjan Sigrdriva. Han trolovade sig
med Brynhild, Budles dotter, Atles syster. Sedan
kom han till konung Gjukes hov, där drottning
Grimhild med en trolldryck kom honom att
glömma Brynhild och i stället förmäla sig med
Gudrun, Gjukes dotter. Han ingick förbund med sina
svågrar Gunnar och Hogne och bistod Gunnar,
då denne friade till Brynhild. I Gunnars gestalt
red han genom lågorna, som omgav hennes borg,
och mottog hennes ja-ord. En tid därefter
yppade Gudrun under en tvist med Brynhild det
svek, som begåtts mot henne. Den djupt kränkta
Brynhild eggade nu sin make att dräpa S. Sedan
Brynhild hämnats, ville hon ej leva längre och
brändes på samma bål som S. S. är i dikten den
ideale hjälten enl. germansk uppfattning. I
sagans senare del ha ingått historiska element
(Gjukungarna, Atle). För Brynhild har man sökt
förebild i den frankiska kungaättens historia på
500-talet. Sagans utveckling har skett bland
fran-kerna kring nedre Rhen.
Sigurd Ring, fornnordisk sagokung i norsk och
isländsk sagadiktning. S. var frände till den
danske konungen Harald Hildetand, som gav honom
väldet över Svealand och Västergötland. Vid hög
ålder utmanade Harald S. till kamp på Bråvalla
hed. Harald stupade, och S. lade under sig hans
välde, bl. a. Danmark. Sagadiktningen om S.
finnes bevarad i det isländska ”Spgubrot” och i
Saxos danasaga.
Sigurdsristningar, bildliga framställningar ur
sagan om Sigurd Favnesbane (se d. o.),
förekomma i Sverige, Norge och England. I Sverige
finnas sådana bl. a. på Ramsundsberget (se bild
vid d. o.) och Gökstenen.
Sigurdssagan, se Sigurd Favnesbane och
Volsungasagan.
Sigurösson [sé’gur3sån], J 6 n, isländsk
politiker och filolog (1811—79). S., som bodde i
Köpenhamn, arbetade där i de isländska
hand
skriftssamlingarna och arkiven. Han utg. 1857
—76 ”Diplomatarium islandicum”, isländska
folkvisor och Snorre Sturlason. Som politiker
verkade S. kraftigt för införande av ett fritt
styrelseskick på Island, bl. a. i den av honom
grundade tidskr. Ny fjelagsrit. Han tog aktiv del i
strävandena att återupprätta alltinget och att häva
den danska monopolhandeln. S:s politiska
huvudkrav var en inför alltinget ansvarig regering i
Reykjavik. Som ledande gestalt i alltinget
motverkade S. antagandet av en alltför
otillfredsställande nyordning, intill dess att 1874 den mera
vittgående alltingsreformen genomfördes.
Sigurd Syr, norsk småkonung (1000-talets
början), skall enl. traditionen ha regerat i Ringerike.
Han var g. m. Asta, Olav den heliges moder, och
fick med henne sonen Harald Hårdråde. S. är
sålunda stamfader för den efter 1147 regerande
norska kungaätten.
Sigurjonsson [sé’gurjåonsån], Jöhann,
isländsk författare (1880—1919), skrev
lidelsefulla och kraftiga dramer, bl. a. ”Bondinn å
Hrau-ni” (1908), ”Bjærg-Ejvind og hans hustru” (1911;
övers, och uppf. i Sthlm 1913), ”Galdra-Loptur”
(1915) och ”Lögneren” (1917).
Sigvalde jarl, nordisk viking (omkr. 1000),
framställes i de äldsta källorna, de
norsk-isländs-ka skaldedikterna, som en vikingahövding, vilken
företog härjningståg till vendernas land, där han
utkämpade en drabbning vid Svold, och till Norge,
där han besegrades av Håkon Ladejarl vid
Hjö-rungavåg. Äldre isländska källor ange, att S.
härstammade från Skåne, yngre omtala honom
som befälhavare i Jomsborg och tillmäta honom
en stor men föga hedrande roll i de händelser,
som ledde till Olav Trygvesons fall.
Sigvard, förutvarande arvfurste samt hertig
av Uppland, se Bernadotte 5).
Sigvard, Rune, målare (1907—43),
huvudsaki. autodidakt. S. var en utpräglad
målarbo-hem av romantiskt kynne och har utfört
vild-marksbilder, stadsmotiv, porträtt och expressiva
genrebilder. S. är representerad i Östersunds
museum.
Sigwart [zi’k-], Christoph, tysk filosof
(1830—1904), prof, i Tübingen 1865. S:s
”Logik” (2 bd, 1873—78, 4:e uppl. 1911) har länge
ansetts som ett klassiskt arbete och har haft
stort inflytande på logikens utveckling.
Sigvatr Poröarson (Sigvat Thordson),
isländsk skald (omkr. 995—omkr. 1045), kom vid
unga år till Norge, där han sedan hade sitt hem.
Han blev konung Olav Haraldssons (den heliges)
förtrogne vän och stallare och har besjungit hans
strider. Efter Olavs fall slöt han sig till hans
son konung Magnus. I sina ”Berspglisvisur”
(Fritalighetsvisor) fäste han den unge konungens
uppmärksamhet på det missnöje, som rådde i
landet över hans stränghet. Bland hans övriga
diktning märkas hans improvisationer, som ofta
visa friskhet och lugn humor, bl. a.
”Äustrfarar-visur” (österfärdsvisor) om en resa till Sverige.
— Litt.: E. Noreen, ”Den norsk-isländska
poesien” (1926).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
