Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sigismund (svensk-polsk konung) - Sigismund I, den gamle (konung av Polen) - Sigismund II August (konung av Polen) - Sigismund III (svensk-polsk konung) - Siglufjörður, Siglufjord - Sigmaringen - Sigmund - Sigmund, Sigismund - Signac, Paul - Signac, Pierre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
145
Siglufjöröur—Signac
146
lat misstämning, och vid riksdagen 1592 tvangs
S. till reträtt. Efter Johan HI:s död fick S.
med svårighet riksdagens tillstånd att besöka
Sverige. Han åtföljdes till Sverige 1593 av nuntien
Malaspina och sina jesuitiska biktfäder, som
under förhandlingarna med hertig Karl och de
svenska ständerna i mycket bestämde hans
hållning. Han förmådde ej genomdriva sitt krav,
att katolikerna skulle tillerkännas religionsfrihet,
och han måste före kröningen (febr. 1954)
avge försäkran att fasthålla vid Uppsala mötes
beslut. Samtidigt nedlade han dock en hemlig
protest mot dessa avtvungna medgivanden. Vid sin
avresa (juli 1594) förstod han att splittra den
svenska regeringsmyndigheten mellan hertig
Karl, riksrådet och de kungliga ståthållarna och
förbehöll sig själv särskilt riksdags
sammankallande. Inför hertig Karls egenmäktiga politik
stod S. dock länge utan verkliga maktmedel. 1598
utverkade S. ånyo riksdagens tillstånd att resa till
Sverige. S. värvade folk och beslagtog
transportskepp i de preussiska hamnarna, och samtidigt
sökte hans diplomati förmå Nordtysklands furstar
och städer till en mot hertig Karl riktad
handelsblockad. Sedan S:s armada satt sig i
besittning av Kalmar, ryckte S. mot n. Efter en
framgång vid Stegeborg led han ett avgörande
nederlag vid Stångebro (25 sept. s. å.). Genom
fördraget i Linköping (s. å.) gav S. efter för
hertigens fordringar. S. bröt dock omedelbart
fördraget och avseglade till Danzig. På riksdagen
i Stockholm 1599 blev S. avsatt i Sverige.
Efter S:s avsättning begynte ett långvarigt
krig mellan Sverige och Polen. I sin yttre
politik höll S. f. ö. fast vid sina intima
förbindelser med huset Habsburg och beseglade dem 1605
ytterligare genom ett andra äktenskap, med sin
svägerska ärkehertiginan Konstantia. Det
allmänna missnöjet med S:s tyska och jesuitiska
kamarilla, med hans påstådda absolutistiska
strävanden bröt 1606 ut i en väldig adelsresning, som
dock krossades av rikets reguljära krigsmakt.
Litt.: J. A. Pärnänen, ”Sigismond Vasa et la
succession au tröne de Suède 1592—1594”, I
(1912); H. Almquist, ”Polskt författningslif
under S. III” (i Hist. Tidskr. 1912), ”Den politiska
krisen och konungavalet i Polen år 1587” (1916);
S. Tunberg, ”S. och Sverige 1597—1598” (2 bd,
1917—18); G. Ericsson, ”Gustav II Adolf och
S. 1621—1623” (1928).
Polen. 1) Sigismund I, den gamle (po.
Zygmunt Stary), konung (1467—1548). Han
ärvde vid sin broder Alexanders död 1506 Litauens
krona och valdes s. å. till Polens konung. Om
hans regering se Polen, sp. 346; under den
inföll den polska litteraturens guldålder. S. var
först g. m. Barbara Zåpoloya, sedan med Bona
Sforza av Milano och hade i första giftet en
dotter, i andra en son (S. II) och tre döttrar;
den yngsta av dessa var Katarina, g. m. Johan
III av Sverige.
2) Sigismund II August, den föreg:s
son, konung (1520—72). Han valdes 1529 till
faderns efterträdare och förde från 1544
sty
relsen i Litauen. Om hans regering se Polen,
sp. 346. S. var först g. m. Elisabet av
Österrike (d. 1545), sedan med Barbara Radziwiliowna
(d. 1551) och sist med Katarina av Österrike,
som 1566 lämnade Polen; han avled utan
arvingar. S. stod länge under inflytande av sin
intri-ganta moder; efter hennes död (1557) fördes
långa underhandlingar om det rika arvets
skiftande, vilka även ingrepo i Sveriges historia.
3) Sigismund III, se ovan Sverige.
Si’glufjörÖur, S i g 1 u f j o r d, hamnstad på
Islands nordkust, nordligast på den bergiga
halvön mellan Skagafjöröur och Eyjafjöröur, 3,052
inv. (1950). 1900 var folkmängden endast 142,
men tack vare det enorma sillfisket har S.
sedermera vuxit snabbt; det blev stad 1918. S. är
näst efter Reykjavik Islands största exporthamn
och sillfiskets centrum. I S. produceras normalt
över hälften av saltsillen, och där äro Islands
största silloljefabriker belägna (se bild 9 å pl.
vid Island).
Sigmaringen [zi’k-], stad i
Württemberg-Ho-henzollern i s. Tyskland, vid Donau c:a 575 m
ö. h.; 6,500 inv. (1949). S., som blev stad på
1200-talet, var omkr. 1600—1849 huvudstad i
furstendömet Hohenzollern-Sigmaringen. Borgen
på en klippa ovan Donau härstammar till en del
från 1500-talet.
Sigmund, enl. Volsungasagan son till konung
Volsung i Hunaland. Med sin syster Signy fick
han sonen Sinfjotle, med vars hjälp han
hämnades Volsungs död. Sedan blev S. konung i
Frankland. Med Borghild fick han sonen Helge
Hundingsbane. Senare äktade han konung
Eyli-mes dotter Hjördis och blev med henne fader till
Sigurd Favnesbane. S. stupade i strid med
Hun-dings söner. — S. har tillhört den germanska
hjältediktningen. I Nibelungenlied är Sigfrid son
till S., konung i Nederländerna, och drottning
Sigelind.
Sigmund, Sigismund, tysk-romersk
kejsare av luxemburgska huset (1368—1437), son till
kejsar Karl IV. Han fick 1378 Brandenburg
efter fadern och 1382 genom gifte Ungern. S.
besegrades 1396 vid Nikopolis av turkarna, valdes
1411 till tysk konung (krönt 1414 i Aachen) och
kröntes till kejsare i Rom 1433. Han gjorde
genom konsiliet i Konstanz 1414—18 slut på den
stora schismen inom kyrkan men vållade
samtidigt husitkrigen.
Signac [sinja’k], Paul, fransk målare (1863
—1935) • Han följde först impressionisterna
Mo-net och Pissarro men slöt sig snart till Georges
Seurat och blev neoimpressionismens teoretiker.
Sin uppfattning om måleriet och sin metod har
S. framlagt i en skrift, ”D’Eugène Delacroix au
néo-impressionisme” (1899). S. tillämpade la
touche divisée (se Neoimpressionism) i sina soliga
landskaps- och sjöbilder samt porträtt. — Bild
se nästa sida. — Litt.: Monogr. av L.
Coustu-rier (1922).
Signac [sinja’k], Pierre, fransk
miniatyrmålare (omkr. 1624—84). Han var elev av emalj
-målaren Jean Toutin och kom 1646 genom M. G.
De la Gardies förmedling i tjänst hos drottning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
