Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sicilien - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
119
Sicilien
120
Längst i n. ö. uppfylleé S. av de av gnejs,
kristallina skiffrar och glimmerskiffrar uppbyggda
Monti Peloritani (högsta punkt 1,374 m ö. h.),
som utgöra en direkt forts, av det kalabriska
berglandet. De fortsättas i v. av Monti Nébrodi
el. M. Caronie (1,846 m), på s. sidan uppbyggda
av veckade eocena leror och konglomerat, i n.
överlagrade av miocen kvartssandsten. V. därom
resa sig Le Madonies klumpiga massiv,
uppbyggda av trias- och jurakalksten, här och där
med typisk karstterräng. De nå i Pizzo di
Antenna 1,977 m och fortsätta med lägre kedjor av
liknande byggnad till öns v. udde. Denna ö.—v.
kedja, som i huvudsak följer n. kusten, är öns
ryggrad och omges på s. sidan av ett 80c—900
m högt backland, uppbyggt av miocena, sandiga
och salthaltiga leror och sandstenar, längre
söderut täckta av yngre kalktuffer (Monti Erei, 948
m) och längst i s. ö., i Monti Iblei (982 m),
övertäckta av unga lavabergarter. Av S:s hela yta
bestå c:a 4/s av tertiära bildningar. Mellan Monti
Iblei i s. och Monti Peloritani i n. utbreder sig
Catania-slättens sänkningsfält, uppbyggt av
kvartära sediment. På det spricksystem, som skiljer
detsamma från Monti Peloritani, reser sig Etnas
3,274 m höga vulkankägla, som vid sin bas intar
en yta av 1,323 km2 och täcker en god del av öns
ö. kust. Jordbävningar hemsöka öns ö. delar då
och då, t. ex. 1908, då Messina förstördes.
Cata-nia-slätten är mycket bördig men flerstädes ännu
hemsökt av malaria. I öns s. v. del vid
Caltanis-setta och Agrigento finnas stora svavel
fyndigheter som körtlar i miocen gips. — Klimatet
är utpräglat mediterrant med nederbörden
koncentrerad till vintern. N. hälften av ön har en
årlig regnmängd av 200—250 mm, den s. blott
100—200. En mycket stor del av ön ligger
ovanför nivåkurvan för 700 m ö. h. Här är den
naturliga vegetationen den vinterkala
lövskogen med ekar, almar och äkta kastanj. I de
smala kustområdena härska däremot den
ständigt gröna skogsvegetationen och buskskogen
(machia). Här är oliven karaktärsväxt i
kulturlandskapet, men där konstbevattning är möjlig,
ersättes den av vidsträckta apelsin-, citron- och
mandarinplanteringar, t. ex. längs hela n. kusten
ö. om Golfo di Castellammare och på ö. kusten
mellan Messina och Taormina. Vinrankan odlas
i stor utsträckning, och särsk. berömt är det vin,
som produceras i omgivningarna av Marsala på
v. kusten. På sluttningarna av Monti Erei stiga
lundarna av mandel- och j ohannesbrödträd upp
mot den nedre gränsen för den vinterkala
lövskogen. På s. kusten är dvärgpalmen allmän, och
längs vattendragen växa snår av oleander.
Djurvärlden överensstämmer i det väsentliga med
italienska fastlandets. —’Befolkningen är
en blandras av de talrika folkslag, som fordom
behärskat ön, ss. fenicier, greker, kartager,
romare, normander, tyskar, araber och spanjorer.
— Huvudnäringen är jordbruk; jämte
vete, som odlas i berglandet, förekommer ris-,
bomulls-, sockerrörs- och silkesodling.
Catania-slätten är S:s spannmålsbod. Boskapsskötseln går
huvudsaki. ut på fåravel. Fisket är betydande
(tonfisk, sardell, tvättsvamp).
Svavelproduktionen, som förr var mycket stor, har gått mycket
tillbaka. Vid kusterna, t. ex. vid Trapani och
Marsala, utvinnes koksalt i saliner.
Järnvägsnätet är glest, men goda bilvägar finnas. De största
hamnarna äro Palermo, Messina (med
ångfärje-förbindelse över sundet) och Catania.
Historia. S. hade redan under bronsåldern en
rik utveckling och nåddes av handel från
Greklands mykenska kulturorter under årh. omkr.
1400—1200 f. Kr. Under historisk tid bodde
ely-merna längst i v. kring Segesta och berget Eryx
med berömd Venus-kult; öns mell. och ö. del
beboddes av sikanerna och sikelerna. Redan tidigt
anlade semiterna från Kartago kolonier kring S:s
kuster, fr. o. m. 700-talet f. Kr. under konkurrens
med grekiska kolonister. Kartagernas välde
konsoliderades sedan på öns västspets i nära
förbindelse med Afrika. På 700-talet gr. joniska
kolonister från Chalkis Naxos, Katene (Catania) och
Leontinoi på S:s östkust och Himera på
nordkusten. Dorer från Korint, Megara o. a. orter
följde efter och anlade Syrakusa och Megara
Hyblaea, varjämte på sydkusten tillkommo bl. a.
Gela, Selinus och Akragas (Agrigentum). Vid
sundet i n. ö. grundade kolonister från Chalkis
Zankle, senare Messana (nuv. Messina). Dorerna
tillvällade sig den ledande ställningen bland
grekerna, främst Syrakusa under tyrannerna Gelon
(485—478) och Hieron (478-—-467). Gelon och
Akragas’ tyrann Theron besegrade 480
kartagerna vid deras första stora framstöt mot de
grekiska positionerna. Hieron stödde även
fastlandets greker (så Kyme mot etruskerna 474).
Ty-ranndömet i S. störtades 466/5, varefter följde
partistrider, krig mot grekiska grannar och
459—-51 mot de inhemska siciliska stammarna under
Duketios. Aten ingrep under sin storhetstid till
förmån för de joniska kolonierna, och politiska
och kommersiella intressen i v. ledde slutl. till
den stora atenska exp. till S. 415, som slutade
med ett fullständigt nederlag för atenarna efter
resultatlös belägring av Syrakusa 413. 409
in-grepo kartagerna i S:s fejder, togo Akragas 406
och strävade sedan genom upprepade krig ända
till romarnas ingripande genom 1 :a puniska
kriget 264 att framflytta gränsen mot ö. och om
möjligt ta Syrakusa. Syrakusa ledde det
nationella försvaret, enade S:s greker och framträdde
även under den hellenistiska tiden politiskt och
kulturellt som en av grekvärldens storstäder
under lysande ledare mellan perioder av upprivande
partistrider. Bland grekernas stora, syrakusanska
förkämpar i v. märkas främst tyrannen
Diony-sios I (405—368) med långvariga krig mot
Kartago och vittutseende allitalisk politik, Timoleon
från Korint, som under avvisande av tyrannmakt
bragte Syrakusa moderstatens hjälp mot Kartago,
besegrade grannstädernas tyranner och skapade
lugn på ön 345—337, samt tyrannen Agathokles
319—289. Denne upptog i vidgad form Dionysios’
allitaliska politik och framträder såväl
därigenom som genom sina krig och anfall mot
Kartago i Afrika som en av den hellenistiska tidens
stora fältherrar. Grekernas försvar på S. upp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
