Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Shakespeare, William - Upplagor - Shakespeare och Sverige - Litt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
85
Shakespeare
86
of errors”; ”Förvillelser”) över ”Love’s labour’s
lost” (”Kärt besvär förgäves”) och ”A
midsum-mer night’s dream” (”En midsommarnattsdröm”)
till något av skådespelets allvar (”Merchant of
Venice”, "Two gentlemen of Verona”;
”Köpmannen i Venedig”, ”Två ungherrar i Verona”).
En större mognad har man trott sig kunna
fastställa i de historiska dramerna ”Henry IV”
(2 bd, 1597), där de burleska partierna kring
John Falstaffs person särskilt vunnit rykte, och
det högstämda, nationalepiska ”Henry V” (1599).
Falstaffiguren återkom i ”Merry wives of
Wind-sor” (”Muntra fruarna i Windsor”) fast med
mindre pregnans. Större delen av denna grupp
utgöres av komedier med mer el. mindre
dragning åt allvaret: ”Taming of the shrew” (”Så
tuktas en argbigga”), ”Much ado about nothing”
(”Mycket väsen för ingenting”), ”As you like
it” och ”Twelfth night” (båda 1600; ”Som ni
behagar”, ”Trettondagsafton”).
I nästa grupp finnas tre komedier, ”All’s well
that ends well” (”Slutet gott, allting gott”),
”Troilus and Cressida” och ”Measure for
mea-sure” (”Lika för lika”), alla tre med inslag av
sedligt patos. Eljest uppstå nu de stora
tragedierna, som framför allt burit S:s namn till
eftervärlden: ”Julius Cæsar” (1600), ”Hamlet” (1602),
”Othello” (1604), ”King Lear” (1605), ”Macbeth”
(1606).
Det tidigaste dramat i den sista gruppen
anses vara tragedien ”Antony and Cleopatra”
(1608). Ung. samtidigt uppstodo väl ”Timon of
Athens” (s. å.) och ”Pericles” (s. å.), det
sistnämnda kanske blott delvis av S. Detta gäller
även om ”Henry VIH” (1612). Hit hör väl
också ”Coriolanus” (1609). Slutligen daterar man
hit tre romantiska skådespel av ljusare karaktär:
”Cymbeline” (1610), ”The tempest” (1611;
”Stormen”), ”Winter’s tale” (s. å.; ”En vintersaga”).
Utom dessa dramer, som i allm. anses vara
S:s egna, ha tillskrivits honom en mängd andra:
”Two noble kinsmen”, ”Arden of Feversham”
etc. S. utgav aldrig själv sina dramer. Då de
likväl voro en omtyckt läsning, förstodo
åtskilliga boktryckare att på olika vägar skaffa sig
texterna. Ett sätt var att stenografiskt
uppteckna det spelade stycket. Härigenom kunde
skådespelet vanställas ända till oigenkännlighet. Så
uppstodo väl delvis de s. k. kvartupplagorna av
de enskilda dramerna. Efter skaldens död utgå vo
hans vänner och kamrater J. Hemminge och H.
Condell 1623 en synnerligen prydlig foliouppl. av
hans samlade dramer. I skaldens egen handskrift
finnes intet av hans arbeten. Som redan antytts,
stod S. i början under inflytande av sina
föregångare. Men redan under denna tid finner hans
lidelsefulla temperament (”Romeo and Juliet”) el.
hans yppiga fantasi (”A midsummer night’s
dream”) storartade uttryck. Fr. o. m. tragedien
”Richard III” stiger hans förmåga av
karaktärsteckning och når sin höjdpunkt i den följdriktiga
utvecklingen av karaktärer i de stora tragedierna
efter 1600. Den pessimistiska grundsyn, som
framträder i dessa tragedier, modifieras under
S:s sista år. — Utformandet av S:s dramer står
enl. den moderna S-forskningen i direkt relation
till hans skådespelare, till vilkas spel, stil och
artistiska individualitet han tog stor hänsyn.
S:s dramer äro produkter av skarp
iakttagelseförmåga, stor människokännedom och genial
intuition. För eftervärlden ha de haft stor
betydelse. Icke ens under 1700-talet var S. glömd,
och Addison, Pope, Samuel Johnson m. fl. av
upplysningens män hade ännu en viss känsla för
hans storhet. Men sin stora ”äreräddning” fick
han i början av 1760-talet genom den berömde
skådespelaren Garrick, som åter gjorde honom
populär i England. Av än större betydelse har
han blivit för tyska litteraturen. Den s. k. Sturm
und Drangrörelsen på 1770-talet utgår till största
delen från S., och även under Schillers klassiska
period övade S. ett viktigt inflytande på
dennes dramatiska diktning.
Med Shakespeareforskning ha flera sällskap
sysselsatt sig, av vilka de viktigaste äro
Shakespeare Society (1841—53), New Shakspeare
So-ciety (1874—86), Deutsche
Shakespeare-Gesell-schaft (1865 ff.), den amerikanska Shakespeare
Association och det nystartade engelska
Shakespeare Institute.
En ohållbar hypotes, som tillskrev filosofen
Francis Bacon författarskapet till S:s dramer,
framfördes i Amerika av Delia S. Bacon (1857).
Andra teorier vilja se aristokrater som Derby,
resp. Rutland under S:s ”mask”. Av särskilt
intresse är A. Lefrancs hävdande av Lord Derby
som förf, av S:s verk.
Upplagor. Cambridge-uppl. av W. G. Clark,
J. Glover och W. A. Wright (9 bd, 1863—66),
den första moderna, H. H. Furness’ jättestora ”A
new variorum” (1871 ff.); värdefull är ”The
Arden S.”, utg. av W. J. Craig och R. H. Case
(1899—1924, revid. uppl. 1951 ff.). En ny, i
mångt och mycket epokgörande text om också på
vissa punkter diskutabel är den nya Cambridge
S., red. av A. Quiller-Couch och J. Dover Wilson
(hittills 27 vol., 1921—52). ”S.-apocrypha” äro
utg. av C. F. Tucker Brooke (1908).
Shakespeare och Sverige. Den första svenska
S.-övers. är Geijers ”Macbeth” 1813. På
1820-talet översattes ett flertal stycken av J. H.
Tho-mander, den mest betydande föregångaren till
Sveriges klassiske uttolkare, Karl August
Hagberg, som 1847—51 verkställde den första
fullständiga övers., ”Samlade dramatiska arbeten”
(ny uppl. 1861, bearb. för scenen av W. Bolin
1880—87, modern revid. uppl. av N. Molin, 18 bd,
1925—28). Per Hallströms samlade övers.
”Dramatiska arbeten” (omfattande även ”Perikles”)
utkom 1922—31. Enstaka skådespel finnas övers,
av A. Bergstrand o. a. — ”Sonnets” äro övers.
1871 av C. R. Nyblom, ”Lucretia” 1876 av A.
Lindgren.
Litt.z Monogr. av S. Lee (1898, flera senare
uppl.), A. C. Bradley (1904), W. Raleigh (1907;
sv. övers. 1929), H. Schück (2 bd, 1916), A.
Brunius (1924), E. I. Fripp (2 bd, 1938; allt
om S. i Stratford), L. Eckhoff (1939), I.
Otto-sen (1948), S. de Madariaga (s. å.; sv. övers.
I95i). F. E. Halliday (1949), A. Nicoll (1952)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
