Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Serbokroatiska språket och litteraturen - Sercial - Serdar - Seremban - Seren - Serena, La - Serenad - Serenissimus - Serenius, Jacob
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
43
Sercial—Serenius
44
övriga ord är accentstavelsens ton fallande. Då
tonstavelsens vokal kan vara kort el. lång, ha
på detta sätt fyra accentarter uppstått. Man
skiljer mellan tre huvuddialekter, benämnda efter den
i dem använda ordformen för pron. vad, näml.
^a/-kaviskan i n. v., ca-kaviskan på delar av
kusten och på vissa öar samt Jto-kaviskan.
Sistnämnda dialekt delas — alltefter utvecklingen av
urslav. è (P) — i Je-kaviska och t-kaviska i v.,
e-kaviska i ö. — Litteraturspråket är grundat
på den Jta-kaviska /^-dialekten men tenderar att
övergå till e-dialektens typ. Det är av sent
datum; ännu vid 1800-talets början användes som
skriftspråk en blandning av kyrkslaviska och
ryska med serbiskt inslag. Två alfabet användas;
det ena, avsett för den ortodoxa landsdelen, är
en av Vuk Ka r a d z i c utförd omformning
av den kyrilliska skriften, det andra utgör en
efter tjeckiskt mönster av Ljudevit Gaj
vidtagen utökning av det västerländska alfabetet.
Båda härstamma från 1800-talets förra del. De
täcka utomordentligt väl uttalet; Vuk Karadzics
alfabet torde i fråga om fonetisk anpassning
överträffa varje annat.
Litt.. A. Leskien, ”Grammatik der
serbokroa-tischen Sprache”, I (1914); M. Resetar,
”Ele-mentar-Grammatik der kroatischen (serbischen)
Sprache” (2:a uppl. 1922); A. Meillet och A.
Vaillant, ”Grammaire de la langue serbo-croate”
(1924); ordböcker av V. S. Karadzic (j:e uppl.
1898; med ty. och lat. tolkning);
Agramakade-miens ”Rjecnik hrvatskoga ili srpskoga jezika”
(1880 ff.).
Serbokroatiska litteraturen före
den turkiska invasionen på 1400-talet består mest
av på kyrkslaviska skrivna religiösa verk,
dessutom härskarbiografier och omdiktningar av
gängse sagostoff. Med det turkiska herraväldet
och den ortodoxa kyrkans förstelning förkrympte
den serbiska konstlitteraturen, men folkdiktningen
blomstrade i hela litteraturområdet. De första
uppteckningarna äro från 1500-talet, men
folkvisorna ha genom muntlig tradition fortplantats
till våra dagar och väckte omkr. 1800 sensation
i Västeuropas litterära kretsar. De episka handla
främst om kampen mot turkarna, särskilt slaget
på Kosovo polje 1389 och idealgestalten Marko
Kraljevic, de lyriska äro kärleksdikter, danslekar
O. S. V.
I de v. delarna gåvo reformation och
motrefor-mation upphov till religiösa skrifter, och via
Italien fick Dalmatien en rätt yppig
renässanslitteratur. Ragusa förblev ett par årh. ett
syd-slaviskt kulturcentrum, medan litteraturen eljest
låg i träde. Av 1700-talsförfattarna må nämnas
den dalmatiske munken Kacic Miosic (1704
—60) och den slavoniske samhällskritikern M.
A. Reljkovic (1732—98), båda påverkade av
folkdiktningen, den senare även av
upplysningstidens dogmer liksom den serbiske munken D
o-sitej Obradovic (1742—1811), som gjorde
den första bräschen i den petrifierade
kyrkslaviskan. Först den geniale autodidakten Vuk
Karadzic (1787—1864) skapade genom sina
folkvisesamlingar och språkliga arbeten
grund
valen för en ny litteratur. Trots Österrikes
ger-manisering och Ungerns förtryck vaknade i v.
en ny nationalitetskänsla, förstärkt under
Napo-leons ockupation av de s. k. illyriska provinserna.
Under ledning av L. Gaj (1809—72; se ovan)
uppstod en s. k. illyrisk rörelse, syftande till
förening av sydslaverna; den fick senare en mera
verklighetsbetonad karaktär med stöd av biskop
Strossmayer (1815—1905).
Från 1800-talet ha olika europeiska
litteraturriktningar återspeglats i s., även om samtidigt
folkvisorna till form och innehåll spelat en
betydande roll. Av kroatiska författare må nämnas
epikern I. Mazuranic (1814—90), lyrikern
P. Preradovic (1818—72) och dramatikern
A. Se noa (1838—81), av senare generationer
romanförfattaren B a b i c-G j a 1 s k i (1854—
1935), den pessimistiske lyrikern S. K r a n j c
e-vic (1865—1908) och den mognade tankelyrikern
V. Nazor (1876—1949). Den ragusanska
litteraturen fick en sista avglans i dramatikern I.
Vo j no vi c (1857—1929). Av Serbiens
1800-talsförfattare må nämnas dramatikern J. S. P
o-povic (1806—56), skalden B. Radi c e vi c
(1824-—53), Montenegros siste biskop, Petar
Petrovic Njegos (1813—51), och den av
Turgenjev påverkade L. Lazarevic (1851—
90), av de yngre formkonstnären J. D u c i c (f.
1874), den lidelsefulle berättaren B.
Stanko-vic (1876—1927) och I. Andric (f. 1892).
Litt.: M. Murko, ”Geschichte der älteren
süd-slavischen Literaturen” (1908); G. Gesemann,
”Die serbo-kroatische Literatur” (i ”Handbuch
der Literaturwissenschaft”, 1930). — Serb,
folkvisor efter V. Karadzics samlingar utg. i 9 bd
1891—1902. övers, till sv. av J. L. Runeberg,
”Serviska folksånger” (1830; via tyskan), A.
Jensen (i ”Slavia”, II, 1897) och A. Almhult i
Bokstugan 1926.
Serciäl, ett ljust madeiravin.
Serdär, pers, (engelsk form sirdar),
befälhavare; i Egypten titel för engelske
överbefälhavaren över armén; i Indien infödd officer i allm.
Seremban, stad i Negri Sembilan (se d. o.)
på Malacka.
Seren (lat. serenus), klar, (himmelskt) ren el.
fridfull.
Sere’na, L a S., huvudstad i chil. prov.
Coquim-bo, nära kusten; c:a 25,000 inv. Uthamn:
Co-quimbo.
Serenad (it. serena’ta, till sera, afton),
aftonmusik; (nattlig) sångarhyIlning; som
konstmusikalisk term en vokalkomposition, en hyllning
till den utkorade, senare en
instrumentalkomposition i flera satser (i likhet med divertissement),
oftast av lättare, underhållande art, likaledes
urspr. beräknad som hyllningsmusik. Sådana s.,
ofta med biåsinstrument, skrevos gärna på Haydns
och Mozarts tid. Under den romantiska och nyare
tiden har s. ryckt in i konsertsalen och skrives
numera närmast för stråkorkester.
Sereni’ssimus, lat. (superlativ av serénus,
klar, strålande), epitet om romerske kejsaren.
Serenius, Jacob, biskop, politiker (1700—
76). Han blev fil. mag. i Uppsala 1722, präst-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
