Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Serafimermedaljen - Serafimerorden - Serafimerringning - Serafimovitj, Aleksander (Popov) - Serafisk - Seraing - Seraj - Seralj - Serampore - Serao, Matilde - Serapeum - Serapis el. Sarapis - Serber - Serbien - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
39
Serafimerorden—Serbien
40
och fattigvård och bäres i guldlänkar på vänstra
sidan av bröstet. Den utdelas numera sällan.
Serafimerorden, se Orden, sp. 542 f. samt
bild 1—2 å färgpl.
Serafimerringning, se Orden, sp. 543.
Serafimovitj [sjirafji’mavjitj], A 1 e k s a
n-d e r, pseud. för Alexander
Serafimovitj P o p o v, rysk författare (1863—1949),
jämte M. Gorkij den mest betydande av den äldre
generationen ryska proletärförf. Deporterad till
Archangelsk på gr. av en revolutionär
proklamation, debuterade S. med novellen ”På ett isflak”
(1888). Huvuddelen av hans författarskap
ut-göres av noveller, i vilka med dramatisk kraft
och varm medkänsla tecknas det fattiga
proletariatets liv under tsarregimen. Av hans senare
arbeten må främst nämnas de realistiska
romanerna ”En stad på stäppen” (1910) och
”Järnströmmen” (1924; sv. övers. 1930 och 1949).
Seräfisk, se Serafer.
Seraing [sara’], stad i Belgien, närmast s. v.
om Liége på ömse sidor om Meuse; 42,423 inv.
(1951; c:a 2,000 1827). S. är huvudcentrum för
Belgiens järn- och maskinindustri, grundat av J.
Cockerill. Cockerillverken, vilka sysselsätta c:a
12,000 man, omfatta stål- och järnverk,
kanon-gjuteri, järnvägsverkstäder, tillv. av maskiner,
järnkonstruktioner och pansartorn samt
skepps-byggeri (i Hoboken). Kolgruvor och berömd
glastillverkning.
Sera’j, pers. (turk, sara’]), namn för palats.
Eski s., ”gamla palatset”, i Istanbul, på
sultantiden det förnämsta residenset. Sultanernas
ha-remsavd. i ett palats kallades även seraj.
Sera’lj (fr. sérail), i Sverige vanlig skrivform
för pers, serai (se vidare d. o.).
Serampore [-or], stad i v. Bengalen, Indiska
unionen, 15 km n. om Calcutta; c:a 60,000 inv.
Juteindustri. 1755—1845 var S. dansk koloni
(Frederiksnagore el. Frederiksnagar), och från
denna tid härstamma bl. a. univ. och kyrkan S:t
Olaf (1805). I S. upprättades 1799 den första
evangeliska missionsstationen i Främre Indien.
Sera’o [-å], Matilde, italiensk
författarinna (1856—1927), född i Grekland, dotter till en
italienare och en grekinna. Blev g. m. Ed
u-ardo Scarfoglio, uppsatte med honom 1885
tidningen Corriere di Roma men utgav den i
Neapel 1887—99 under titeln Corriere di Napoli.
De redigerade även Mattino, och efter
skilsmässan från sin make 1903 uppsatte S.
konkurrensbladet Il Giorno. S. skildrade i en mängd
noveller och romaner, bl. a. ”11 paese di Cuccagna”
(1891; ”Luftslott”, 1892) och ”Castigo” (1893;
”Straff”, s. å.), levnadsförhållandena i Neapel.
Serapèum, lat. (grek. Serapei’on), tempel åt
den egyptiske guden Serapis, de mest betydande
i Alexandria och Memfis.
Seräpis el. S a r ä p i s, egyptisk gud, se Osiris.
Se’rber, sydslaviskt folk, som jämte slovener
och kroater bilda Jugoslaviens (se d. o., sp. 613)
huvudbefolkning. De äro av mera utpräglat
di-narisk typ än slovenerna, till antalet c:a 7,5 mill.
och i regel jordbrukare.
Se’rbien, serb. Srbija, folkrepublik och mest
betydande landsdel i Jugoslavien; 88,766 km2,
6,983,544 inv. (1953), inkl. Vojvodina och
Kosmet. Med 79 inv. per km2 är S. rikets tätast
befolkade del; det omfattar 34,5% av dess areal
och över 42% av dess folkmängd. Huvudstad
är Belgrad. Egentliga Serbien (55,903
km2, 4,460,405 inv.), Jugoslaviens historiska
kärnland, är till största del bergigt, sönderstyckat
av Moravas och dess bifloders breda dalbäcken.
De malmrika bergen i n. ö. förbinda s.
Karpa-terna med v. Balkan; s. v. S. tillhör dinariderna
och har högfj ällskaraktär. N. om V. Moravas
breda och välodlade dal övergå bergen i bördigt
backland. Här och i de vida bäckenlandskapen
söderut är folktätheten störst; karakteristisk är
blandningen av orientaliska och västerländska
kulturformer. Ung. 4/s av befolkningen leva av
jordbruk med omfattande boskapsskötsel och
skogsbruk; industrien spelar däremot en
underordnad roll. Se vidare Jugoslavien.
Historia. På 500-talet e. Kr. började
slaver-na överskrida Donau och hade vid mitten av
600-talet uppfyllt ung. den romerska prov.
Illy-ricum. Under beröring med omgivande folk
omorganiserades småningom den primitiva
stamindelningen till territoriella enheter med en zupan i
spetsen. Ur striderna mellan olika områden
framgingo i ö. ett par serbiska riken, Zeta,
Montenegros stamland, och Raska kring Ras vid
nuv. Novipazar. I politiskt hänseende lydde
serberna under Bysantion, vars välde än var
nominellt, än mera tryckande, på 900-talet under
Bulgarien. Storzupanen i Raska Stefan Nemanja
grundläde omkr. 1170 det medeltida serbiska
riket under ständiga strider med grannarna. Hans
son Stefan kröntes 1217 av en påvlig legat till
konung. 1219 upprättade Stefans broder den
helige Sava ett serbiskt ärkebiskopssäte, och den
ortodoxa läran blev statsreligion. I samma mån
som det bysantinska riket försvagades,
utvidgades S. Den främste härskaren av
nemanjider-nas ätt (utdöd 1371) var Stefan Dusan (reg.
1331—55), som gjorde ärkebiskopen till patriark,
lät denne kröna sig till tsar, utgav en lagbok
och erövrade bl. a. Albanien och större delen
av Makedonien, Epirus och Tessalien. Riket
sönderföll dock efter hans död i småfurstendömen,
och ung. samtidigt började turkarna få fast fot
i Europa. För dessas starkare organisation och
väldisciplinerade trupper föll det ena serbiska
furstendömet efter det andra. På Kosovo polje,
Trastfältet, tillfogade turkarna 1389 serberna
under furst Lazar ett förkrossande nederlag,
varvid både Lazar och de flesta serbiska
stormännen ljöto döden. Från detta slag räknas vanl.
serbiska rikets undergång, men först efter
Kon-stantinopels erövring lade turkarna 1459 så gott
som hela S. under sitt omedelbara välde;
dessförinnan styrde serbiska furstar landet som
turkiska vasaller, under inbördes fejder och
deltagande i krigen mellan Turkiet och Ungern.
Det turkiska väldet i S. blev till en början
föga tryckande. Vid Turkiets tillbakagång på
1600-talet förvärrades emellertid S:s ställning,
och bönderna, rajas, förtrycktes av särskilt
ut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
