Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Schröder, 1. Sophie - Schröder, 2. Wilhelmine Schröder-Devrient - Schröder-Devrient, Wilhelmine - Schröderheim, Elis - Schröderstierna (Schröder), Samuel - Schrödinger, Erwin - Schubart, Wilhelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
857
S chr ö der- D evrient—S chubart
858
Hamburg. Bland hennes roller märkas Lady Mac-
beth i ”Macbeth”, Fedra, Medea, Merope, grev-
innan Oriana i ”Emilia Galotti”, Iphigenia (Goe-
the), Isabella i ”Bruden i Messina” och Maria
Stuart. S:s brev utgåvos 1916 av H. Stümcke.
— Litt.: Monogr. av Ph Schmidt (1870).
2) W i 1 h e 1 m i n e S.-D evrient, den föreg :s
dotter, operasångerska, sopran (1804—60). Efter
debut i Wien 1821 vann S. 1882 i titelrollen i
”Fidelio” rykte som en av Europas främsta
sångerskor. 1823—47 var S. anställd i Dresden,
där hon bl. a. sjöng den första Irene i ”Rienzi”
och Venus i ”Tannhäuser”. S. vann stora fram-
gångar främst genom sin fullödiga skådespelar-
konst, medan rösten varken var stor el. tekniskt
fulländad. — G. 1823—28 m. skådespelaren K.
A. Devrient. — Litt.: J. Bab, ”Die Devrients”
(1932).
Schröder-Devrient [fröMar-davria’], W il-
hel m i n e, se ovanst. Schröder 2).
Schröderheim [skrö’-|, Elis, ämbetsman
(1747—95). Som protokollsekr. vid konungens
konselj från 1773 ådrog sig S. Gustav III:s
uppmärksamhet, be-
fordrades 1775 till ex-
peditionssekr. vid In-
rikes civilexpeditionen
och kom snart att i
praktiken intaga en
departementschefs
ställning, ehuru han
först 1782 blev ex-
peditionens chef och
statssekr. Tillika med
sin spirituella och skö-
na maka, Anna
Charlotta, f. v.
Stapelmohr (1754
—92), blev S. en av
det glada gustavianska hovlivets förgrundsgestal-
ter och nådde genom sin utomordentliga smidighet
ett visst allmänpolitiskt inflytande. Men även för
några av regimens sämre sidor står S. som
representant. Vid riksdagen 1778—79 var han
som bondeståndets sekr. ett av de främsta hem-
liga redskapen för konungamakten. Ehuru hans
ekonomi alltid var dålig, torde han personligen
varit täml. obesticklig, men han lät på ett iögon-
fallande sätt bruka sig vid korruption och be-
fordringsmissbruk, särskilt vid den s. k. pasto-
ratshandeln. 1783 började han undanträngas av
J. C. Toll och C. G. Nordin, och som t. f. lands-
hövding i Uppsala län m. m. var S. tidtals avlägs-
nad från regeringsärendena. Under Gustav III:s
sista år var han åter mycket betrodd, bl. a. som
sekr. i hemliga utskottet vid riksdagarna 1789
och 1792. Efter konungens död fick han s. å.
en god reträttpost som landshövding i Uppsala
men inblandades i den Armfeltska processen och
föranleddes att avgå 1794. S. efterlämnade myc-
ken korrespondens och ironiskt kåserande an-
teckningar m. m., vilka till stor del utgivits av
C. W. Lilliecrona 1851, av Elof Tegnér 1892
(”Från tredje Gustafs dagar”, 1) och av O.
Levertin 1902 (”Svenska memoarer och bref”,
6). S. blev led. av Sv. akad. vid dess instiftande.
Se om S. bl. a. O. Levertin, ”Från Gustaf III:s
dagar” (1896) och biogr. av H. Schück (1942).
Schröderstierna [skrö’-] (hette förut Schrö-
der, adlad 1770), Samuel, bergsråd (1720—
79). Han blev 1738 auskultant i Bergskollegium,
senare aktuarie där. Anträdde 1748 en fyraårig
studieresa till England och kontinenten, särskilt
ägnande sig åt studiet av järn-, stål- och metall-
manufaktur; blev 1753 dir. för den finare järn-,
stål- och metalltillverkningen i riket, vilken krä-
vande syssla han skötte till år 1771 ; ägnade sig
sedan helt åt sin tjänst i Bergskollegium, där
han 1762 blivit bergsråd. — S. var en skicklig
administratör, införde specialisering och arbets-
fördelning, gav upphovet till en ritar- och model-
lörskola i Stockholm och var, jämte Sven Rin-
man, initiativtagare till inrättandet av Eskilstuna
fristad.
Schrödinger [Jrö’-], Erwin, tysk-österrikisk
fysiker (f. 1887), 1921 prof, i fysik vid tekniska
högsk. i Zürich, 1927 vid univ. i Berlin, fellow
vid Magdalen College i Oxford 1933, prof, vid
univ. i Graz 1936—
38, prof, vid Royal
Irish Academy, Dub-
lin, 1940. S. är en av
samtidens främste på
den teoretiska fysikens
område. Sin största
berömmelse har S. er-
hållit som grundare
(1926) av den s. k.
vågmekaniken, en
kvantumteori, som
stundom bär hans
namn. S. utvecklade
denna, utgående från
L. de Broglies före-
ställningar om materiens vågnatur. Han upp-
ställde för materievågorna en differentialekva-
tion, analog med den, som beskriver feno-
menen vid ljusvågor. På denna differential-
ekvation baserade S. en ny atomteori. Han kunde
även visa, att denna teori vid speciella problem
förde till samma resultat som den av Heisenberg
ung. samtidigt utvecklade kvantummekaniken.
Den schrödingerska teorien har vidare utvecklats
av honom själv och av bl. a. P. A. M. Dirac. S.
erhöll jämte Dirac 1933 Nobelpriset i fysik. På
senare tid har S. strävat efter att framställa fysi-
kens olika fältteorier i ett enhetligt system. Bland
S:s skrifter märkes ”What is life?” (1944; sv.
övers. 1949).
Schubart [Jö’-], Wilhelm, tysk språkfors-
kare (f. 1873), efter långvarig verksamhet som
kustos för den statliga papyrussaml. i Berlin
prof, i antikens historia i Leipzig 1937. S. är
våra dagars ledande auktoritet på papyrusforsk-
ningens område och har utg. en lång rad såväl
originaltexter som bearbetningar och vitträckan-
de kulturhistoriska översikter, bl. a. ”Einführung
in die Papyruskunde” (1918), ”Ägypten von
Alexander dem Grossen bis auf Mohammed”
(1922), ”Das Weltbild Jesu” (1927), ”Justinian
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
