Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Scheffel, Johan Henrik - Scheffel, Victor von - Scheffer, släkt - Scheffer, 1. Carl Fredrik - Scheffer, 2. Ulrik - Scheffer, Ary - Schefferus, Johannes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
801
Scheffel—Schefferus
802
kår (Svea livgarde, Stockholm) och general C.
Cronstedts stab (Gäddeholm), Lars och Olof
Ahllööf (dubbelporträtt; Arboga stadskyrka),
Erik och Jakob Benzelius, Jöran Nordberg
(Gripsholm), fru Nordenflycht och medlemmar av
Tankebyggarorden (Bergianska stiftelsen), Jonas
Alströmer, Linné (Hammarby), Dalin (.se bild
vid denne), Augustin Ehrensvärd, Johan Ihre
samt självporträttet, målat vid 81 års ålder (i
ex. i Göteborgs konstmuseum). S. flyttade 1765
till Västerås, där han bodde till sin död. Han
hade 1763 erhållit direktörs titel. — Litt.: Mo-
nogr. av S. Roth (1936).
Scheffel, Joseph Victor von, tysk för-
fattare (1826—86). Han skrev eposet ”Der Trom-
peter von Säkkingen” (1854; sv. övers. 1901) och
den historiska romanen ”Ekkehard” (1855; sv.
övers. 1881 och 1905), vilka blivit oerhört popu-
lära, samt de omtyckta studentvisorna ”Gaudea-
mus!” (1867), burschikosa och parodiska. S:s hu-
vudverk äro berättade med humor och gemyt,
verklig lokalfärg och åskådlighet.
Scheffer, svensk, urspr. tysk släkt, känd från
1500-talet. Till Sverige inkom Johannes Schef-
ferus (se d. o.). Från honom härstamma ätterna
von Scheffer (adlad 1689, utdöd på mans-
sidan 1752) och Scheffer (adlad 1756, fort-
lever). J. Schefferus’ ene son, landshövdingen och
presidenten i Svea hovrätt Peter S. (1657—
1731), blev frih. 1719 och fader till S.i) och S.2).
De två sistnämnda blevo grevar (ointroducerade)
resp. 1766 och 1771 men slöto själva sina grenar.
1) Carl Fredrik S., greve, statsman (1715
—86). Han inträdde tidigt i Kansliets tjänst och
i riksdagspolitiken såsom hänförd anhängare av
hattarna (1738). 1743 fick S. ministerposten i
Paris, blev där vän
med den danske repre-
sentanten J. H. E.
Bernstorff och sökte
föra fram tanken på
en dansk-svensk för-
bundspolitik i gemen-
sam anknytning till
Versailles. Sedan
Bernstorff blivit Dan-
marks ledande stats-
man och S. 1752 hem-
vänt för att inträda i
riksrådet (utnämnd
1751), följde trevande
svensk-danska närman-
den, men fr. 0. m. pommerska kriget var S:s föga
populära ”system” ur räkningen. Efter hovets
nederlag 1756 utsågs S. mot dess önskan av stän-
derna till kronprinsens guvernör men lyckades ef-
ter hand förvärva Gustavs förtroende och vän-
skap. I regeringsarbetet gjorde han sina insatser
främst på det ekonomiska området, varvid han
röjde fysiokratiska och liberala tankegångar;
han stod bakom experimenten med valutareg-
lering genom särskilda växelkontor. Vid parti-
krisen 1761 avsattes S. ur rådet för att inom
ett halvår åter inträda. Han tillhörde nu det nya
hovpartiet och ivrade för en starkare konunga-
NF XVIII —26
makt. Vid partivälvningen 1765 avgick han fri-
villigt. Han vägrade att återinträda i rådet vid
hattarnas återkomst till makten 1769 och följde
i stället Gustav på hans franska resa. Efter del-
tagandet i den s. k. kompositionen och efter den-
nas misslyckande i monarkens statskuppsplaner
inkallades han efter revolutionen 1772 åter i rå-
det och förblev till sin död en av regeringens
och den trängre konselj kretsens verksammaste
och inflytelserikaste män. Han blev 1786 led. av
Sv. akad. men dog utan att ha hunnit taga in-
träde. —• Litt.: G. Carlquist, ”C. F. S. och Sve-
riges politiska förbindelser med Danmark åren
1752—65” (1920).
2) Ulrik S., den föreg:s bror, greve, stats-
man (1716—99). Han gick den militära banan
och var under 1740-talet i fransk tjänst. Efter
deltagande som en hattarnas man i riksdagarna
1746—47 och 1751—52 blev S. 1752 broderns ef-
terträdare som minister i Paris. Även vid riks-
dagarna 1755—56 och 1765—66 var han hemma
på permission och spelade en betydande roll. 1761
fick han ambassadörs rang, vilken berövades ho-
nom av mössorna 1765, varvid han avgick. 1766
blev han överste, insattes på riksdagen 1769 i
sekreta utskottet och blev s. å. riksråd. Avsatt
vid partivälvningen 1772, inkallades han efter re-
volutionen s. å. åter i rådet och utnämndes till
kanslipresident. S:s uppgift var framför allt ut-
rikespolitiken, och han har stor förtjänst om
Sveriges stigande yttre anseende under bevarad
fred åt alla håll. Även i det ekonomiska reform-
arbetet deltog han energiskt. Konungens böjelser
för en mer vågsam utrikespolitik kunde S. till
en början motarbeta utan slitningar, men efter
hand fann han sig stå inför ett genomgripande
politiskt skifte och
önskade avgå. Under
det pågående europeis-
ka storkriget ville
Gustav dock ej umbä-
ra honom, men efter
freden 1783 i Paris be-
viljades hans avskeds-
ansökan. Genom be-
gåvning och karaktär
av stora mått och ge-
nom sin arbetsamhet
och tillbakadragenhet,
som utmärkt kom-
pletterade monarkens
läggning, fyllde S. väl
posten som Gustavs premiärminister. Han till-
bragte sitt långa otium på fädernegodset Ek vid
Mariestad utan att beröras av de följande poli-
tiska stormarna. — Biogr. av C. T. Odhner i
”Sv. akad:s handl. ifrån år 1888”, 6 (1892); L.
Trulsson, ”U. S. som hattpolitiker” (1947).
Scheffer [Jäfä’r], A r y, holländsk-fransk
målare (1795—1858). Av sin samtid skattades
han högt för historiska och bibliska figurbilder
med romantiskt, ofta alltför sentimentalt känslo-
innehåll. S:s arbeten äro korrekta i teckning och
färgteknik men sakna personlig stil.
Schefferus, Johannes, lärd, (1621—79),
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
