Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sainte-Beuve, Charles Augustin - Sainte-Claire Deville, 1. Charles - Sainte-Claire Deville, 2. Henri - Sainte Edmundsbury - Sainte Elias Range, Sankt Eliaskedjan - Sainte-Marguerite - Saint-Émilion - Sainte-Palaye, Jean Baptiste de La Curne de - Saintes - Saintes-Maries, Les - Saint-Étienne - Saint-Évremond, Charles de Saint-Denis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
609
Sainte-Claire Deville—Saint-Évremond
610
vetenskapliga studier hade fört S. än längre bort
från den katoliserande romantiken, och ur en fö-
reläsningsserie i Liége 1848 framgick en stor
kritisk uppgörelse med hans eget förflutna,
”Chateaubriand et son groupe littéraire” (2 bd,
1861). Återkommen till Paris, erbjöds S. hösten
1849 att skriva en litterär veckokrönika varje
måndag i Le Constitutionnel, sedermera överflyt-
tad till Le Moniteur och slutligen till Le Temps.
Han fortsatte därmed i tjugo år, och så uppstod
S:s andra huvudverk, ”Causeries du lundi” (15
bd, 1851—72), kompletterat med ”Nouveaux lun-
dis” (13 bd, 1863—70) och ”Premiers lundis”
(3 bd, 1874—75). Dessa essäer bilda en fullstän-
dig fransk litteratur- och kulturhistoria, den
första i sitt slag. S. gav här icke blott en följd
levande ”porträtt”, utförda med säker konstnärs-
hand, utan lade också grunden till den jämfö-
rande historiska metod, som vidare utbildats och
systematiserats av Taine, Brunetière m. fl., vis-
serligen under S:s egna livliga protester, ty för
honom var och förblev den individuella inlevelsen
det väsentliga. När det gäller gångna epoker,
framför allt klassicismens, som kom att stå S:s
hjärta närmast, lyckas han i regel fånga en per-
sonlighet el. en andlig miljö, medan han i sin
behandling av samtida författare ofta visar sig
oförstående och njugg i omdömet. — S., som
1840 blivit chef för Mazarinbiblioteket, invaldes
1844 i Franska akad., och under kejsardömet be-
troddes han med en professur vid École normale
(1857—61) samt utnämndes 1865 till senator,
trots sina avancerat liberala åsikter. Ett urval
av S:s ej offentliggjorda uttalanden om samtida
förf, är ”Mes poisons” (1926). S:s brevväxling
är under utg. av J. Bonnerot (hittills 6 bd, 1935
—49; fram till 1846). På sv. föreligger (i urval
och övers, av E. N. Tigerstedt) ”Kritiker och
porträtt” (1944). — Litt.: G. Michaut, ”S. avant
les ’Lundis’” (1903), ”S.” (1921); A. Bellessort,
”S. et le dixneuvième siècle” (1927); F. Böök,
”Fransk litteratur 1800—1870” (1930); W. F.
Giese, ”S.” (1931); E. N. Tigerstedt, ”S. En
studie” (1944); A. Billy, ”S., sa vie et son temps”,
i (1952).
Sainte-Claire Deville [sät-klä’r davi’1]. 1)
Charles S., fransk geolog och meteorolog
(1814—76). Han blev 1872 generalinspektör för
alla Frankrikes meteorologiska stationer. Som
geolog ägnade han sitt arbete åt de verksamma
vulkanerna och de vulkaniska bergarterna.
2) Henri Étienne S., den föreg:s bror, ke-
mist (1818—81), prof, i kemi vid Sorbonne i
Paris. Genom sina undersökningar över anomala
gastätheter förberedde S. molekylarteoriens ge-
nombrott i kemien. Han utförde dessutom viktiga
undersökningar i oorganisk kemi och nedlade
särskilt ett betydelsefullt arbete på den tekniska
framställningen av aluminium.
Saint Edmundsbury [sant e’dmandzbari],
stad i England, se Bury S:t Edmunds.
Saint Elias Range [sant ilåi’as réi’nd^],
Sankt Eliaskedjan, bergskedja i n. v. Ca-
nada och s. v. Alaska, uppbär några av den nord-
amerikanska kontinentens högsta bergstoppar, ss.
NF XVIII —20
Mount Logan (6,050 m högt) och M o u n t
Saint Elias (5,488). S. är starkt nedisad.
Sainte-Marguerite [sät-margari’t], fr. ö i
ögruppen Lerinerna på Rivierakusten, vid Cannes,
öns fort är bekant bl. a. som Järnmaskens och
Bazaines fängelse.
Saint-Émilion [sat-emiljå’], stad i dep.
Gironde i s. v. Frankrike, närmast ö. om Li-
bourne; c:a 1,000 inv. I berget ovanför staden
visas en grotta, där den helige Emilion skulle
ha bott (700-talet); ett kapell är uthugget i ber-
get. I S. och trakten däromkring framställas ut-
märkta röda bordeauxviner.
Sainte-Palaye [sät-palä’], Jean Baptiste
de La Curne de, fransk filolog (1697—1781),
var en av de första, som ägnade den fornfranska
och fornprovensalska litteraturen ett i viss mån
vetenskapligt studium, som resulterade i 23 folio-
volymer, innehållande anteckningar, avskrifter av
medeltida litteratur m. m., vilka förvaras i na-
tionalbiblioteket i Paris. Bland hans utgivna ar-
beten märkes ”Mémoires sur 1’ancienne chevale-
rie” (1753; ny, tillökad uppl. 1781).
Saintes [sät], stad i dep. Charente-Maritime
i Frankrike, vid floden Charente c:a 60 km från
mynningen; c:a 24,000 inv. S. är romarnas
Mediolanum Santonum, med bevarade antika
byggnadsrester, ss. en triumfbåge och en stor
amfiteater. Stora järnvägsverkstäder.
Saintes-Maries, Les S. [le sat-mari’], stad
vid Frankrikes s. kust nära mynningen av Petit-
Rhone; c:a 1,700 inv. S. är berömt som vall-
fartsort, i det att relikerna av Maria, Jakobs mo-
der, och Maria Salome skola vara nedsatta i
den under 1100—1200-talen uppf. kyrkan, vilken
ännu mottager stora pilgrimsskaror. I S. sam-
las zigenarna årl. till en högtid 24A—25/s.
Saint-Étienne [sat-etjä’n], huvudstad i dep.
Loire i Frankrike, 45 km s. v. om Lyon; c:a
180,000 inv. S. ligger 525 m ö. h. i en tertiär
gravsänka i ö. delen av Franska centralmassivet
och är medelpunkten i ett vidsträckt stenkolsfält,
där kolproduktionen utgör c:a 8fl/o av hela Frank-
rikes. Sedan 1806 har befolkningen inom kolbäc-
kenet sexdubblats för att nu uppgå till c:a
350,000. Staden präglas helt av industri. Vikti-
gaste verkstadsprodukter äro järnvägs- och krigs-
materiel, turbiner, motorer och cyklar. Sidenindu-
strien med traditioner från början av 1600-talet
är särsk. specialiserad på tillv. av band (4/s av
landets hela produktion). Museum för konst och
konsthantverk, gruv- o. a. fackskolor.
Saint-Évremond [sat-evramå’], Charles
de S a i n t-D e n i s, greve, fransk skriftställare
(1610—1703). S., som med heder deltagit i Lud-
vig XIII:s fälttåg och vid unga år utnämnts till
fältmarskalk, var en aristokrat, svuren ”libertin”
och frondör. Hans frispråkighet tvang honom
1661 att lämna Frankrike och slå sig ned i Eng-
land. I sina filosofiska och historiska arbeten
röjer sig S. som pionjär för 1700-talets livliga
fransk-engelska kulturutbyte och därmed också
som en föregångare till upplysningsmannen. Hans
”Oeuvres mélées” utgåvos f. ggn 1668 och följdes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
