Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Röntgenstrålning - Röntgenstrålningens uppkomst - Röntgenstrålningens egenskaper - Röntgenstrålningens natur - Röntgenstrålningens användning - Litt. - Röntgenterapi - Rönö
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
553 Röntgenterapi—Rönö 554
fotografierna ställde dess medicinska värde utom
allt tvivel. Ett intensivt forskningsarbete börja*
de över hela världen.
Röntgenstrålningens uppkomst. Elektroner fö-
rekomma överallt som beståndsdelar i atomerna,
men för att alstra r. måste de obundna genomlöpa
det elektriska fältet. De kunna frigöras genom
någon av följ, metoder: genom stötjonisation
mellan joner och neutrala molekyler el. atomer,
genom stark temp.-höjning (glödelektroner), ge-
nom fotoelektrisk absorption av strålningsenergi
och slutl. genom mycket höga elektriska fältstyr-
kor. Den första av dessa metoder gav anledning
till r:s upptäckt och användes vid alla rörkon-
struktioner under de första årtiondena och bru-
kas ännu för vissa laboratorieändamål. Den har
dock nästan helt undanträngts av den andra me-
toden, som erbjuder den stora fördelen, att man
godtyckligt kan variera elektronernas antal, obe-
roende av den potentialdifferens, som råder mel-
lan röntgenrörets elektroder. De båda övriga
metoderna sakna praktisk användning på gr. av
det alltför ringa antal elektroner, som alstras.
Av den energi, som frigöres, då elektronerna
bromsas av antikatoden, omvandlas största delen
till värme. Endast en ringa del, några få pro-
mille, omvandlas till strålningsenergi. Denna
uppträder dels i form av kontinuerlig r.,
bromsstrålning (ty. Bremsstrahlung), vars
spektrum visar alla våglängder intill en bestämd,
väl definierad minimigräns, dels som en däröver
lagrad karakteristisk r., vars spektrum
innehåller blott några få, för antikatodens atomer
karakteristiska våglängder. Utbytet av r., d. v. s.
förhållandet mellan strålningsenergien och elek-
tronenergin, växer för båda slagen av r. med
växande potentialdifferens mellan rörets elektro-
der och med växande ordningstal i periodiska
systemet för antikatodmaterialets atomer.
Röntgenstrålningens egenskaper. Viktigast är
r:s förmåga att uppväcka sekundärstrålning.
Varje kropp, som träffas av r., blir själv en
källa för strålning, bestående dels av elektroner
(upptäckt av Dorn 1900), dels av diffust spridd
r., dels av karakteristisk r. (Barkla och Sadler
1908). Alla mätningsmetoder, över huvud all
iakttagbar verkan av r., bero på strålningsener-
gins omvandling till rörelseenergi hos elektro-
ner. Elektronalstringen uppkommer till
största delen tack vare fotoelektrisk absorption
(fotoelektroner), d. v. s. en elektron, till en bör-
jan bunden inom atomen, absorberar ett helt strål -
ningskvantum, en foton, av den inträdande r.,
lösslites och utträder ur atomen med en viss
begynnelsehastighet. Fotoelektronens utgångshas-
tighet är oberoende av den infallande r:s inten-
sitet men växer, när dess våglängd minskas.
Den diffust spridda r., som framträ-
der bäst, om den bestrålade kroppen är fast,
har varit föremål för undersökningar ända se-
dan Röntgens upptäckt 1895. Man ansåg som
naturligt, att dess våglängd skulle vara densam-
ma som den infallande r:s, och de första årtion-
denas experiment tycktes bekräfta antagandet.
1922 fann emellertid Compton, att en våglängds-
förskjutning ägde rum, så att den spridda strål-
ningen innehöll en kraftig strålkomponent med
större våglängd än den primära infallande r.
(comptoneffekt). Då en i atomen löst bunden
elektron träffas av en stöt från en foton, slungas
den ut i en viss riktning (rekylelektron), medan
samtidigt fotonen ändrar riktning och undergår
en energiminskning, som beror av riktningsänd-
ringens storlek. Den energiminskning, som foto-
nen undergår vid stöten, måste yttra sig som en
minskning av dess svängningstal, d. v. s. en ök-
ning av våglängden. R:s jonisationsver-
kan i luft o. a. gaser är en följd av elektron-
emissionen. Ledningsförmågan användes till inten-
sitetsmätningar. — Ang. r:s biologiska och
medicinska verkningar se Strålbehandling.
Röntgenstrålningens natur. Det första experi-
mentella beviset, att r. är en transversell elektro-
magnetisk vågrörelse av samma natur som ljuset,
gavs 1905 av Barkla, som upptäckte polarisatio-
nen hos r. En avgörande bekräftelse på r:s ka-
raktär av vågrörelse erhölls 1912, då v. Laue i
samarbete med W. Friedrich och P. Knipping
visade r:s förmåga att interferera. De utnytt-
jade därvid kristallernas regelbundna byggnad,
där atomerna äro belägna som ett väl definierat
rymdgitter. Med användning av långvågig r. har
man kunnat visa, att strålarna ha alla de egen-
skaper, som äro karakteristiska för det vanliga
ljuset. De kunna totalreflekteras, brytas i ett
prisma, giva böjningsfenomen vid en kant el.
en spalt, de kunna interferera enl. de principer,
som användas inom det synliga ljusets optik. Av
särskild betydelse för våglängdsbestämningen är,
att de kunna alstra gitterspektra vid ett vanligt
linjegitter, vilket öppnar möjlighet till absoluta
våglängdsbestämningar.
Röntgenstrålningens användning. I främsta
rummet har r. varit av fundamental betydelse för
vår kunskap om materiens byggnad, om kristal-
lernas struktur och om strålningens natur. Där-
till komma emellertid synnerligen viktiga prak-
tiska användningar. Betr, dess betydelse inom
medicinen för diagnostik och terapi se Röntgen-
diagnostik och Strålbehandling. Även inom tek-
niken har r. funnit användning, ss. inom material-
provningen för påvisande av brott och ojämn-
heter i metallgods.
Litt.: F. Kirchner, ”Allgemeine Physik der
Röntgenstrahlen” (i ”Handbuch der Experimen-
talphysik”, 24:1, 1930); E. Grimsehl, ”Lehrbuch
der Physik”, 3 (n:e uppl. 1943).
Röntgenterapi, med., se Strålbehandling; ang.
apparaturen se Röntgenapparatur.
Rönö. 1) Sn i Östergötlands län, Björkekinds
hd, på Vikbolandet, närmast n. om inloppet till
Slätbaken; 52,35 km2, 408 inv. (1954). Småbergig
trakt, uppdelad av odlade dalsänkor och slätter.
1,132 har åker. Egendom: Kåreholm. Ruin av
Rönö medeltida biskopsborg. Kyrkan av sten
uppf. 1642. Ingår i ö. Ny och R. pastorat i
Linköpings stift, Vikbolands kontr. Tillhör stor-
kommunen östra Vikbolandet. — 2) Storkom-
mun i Södermanlands län (Nyköpings domsaga),
omfattande socknarna Råby-Rönö, Lid, Ripsa,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
