Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ryssland - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
451
Ryssland
452
då Fedor, den siste Rurikättlingen av den mosko-
vitiska ätten, avlidit, valdes Boris (1598) till tsar.
Han sökte vinna olika folkklasser genom illa
beräknade eftergifter och förföljde sina rivaler
bland stormansätterna. Med stöd av polacker och
kosacker uppträdde 1604 en tronkrävare, som ut-
gav sig för att vara Dimitrij, Fedors bror, och
nu uppstod en allmän villervalla, smutnoje vrem ja.
Stormännen voro avundsjuka på Boris, bönder
och kosacker revolterade mot förtrycket, och snart
blandade sig polacker och svenskar i leken för att
vinna R:s tron, i varje fall gränsprovinser. Bo-
ris avled plötsligt 1605, hans begåvade son F e-
dor mördades s. å., den ”falske Dimitrij” maj
1606. En bojar, furst Vasilij Sjujskij,
utropades 1606 till tsar, men hans myndighet
sträckte sig ej långt. 1607 uppträdde en ny Di-
mitrij, som dödades 1610, och 1611 en tredje,
som ihjälslogs 1612. 1610 avsattes Vasilij, och
bojarrådet lät hylla Sigismund Vasas son Vla-
dislav som tsar, medan Sigismund krävde R:s
tron för egen räkning; 1610—12 hade Moskva
en polsk garnison. Å andra sidan hade Karl
Filip av Sverige flera förespråkare. Mot främ-
lingsväldet och den allmänna anarkien uppstod
en nationell samling under ledning av slaktaren
Kuzma Minin och furst Dimitrij Pozjarskij.
På en allmän valförsamling 1613 utsågs bojaren
Mikael (M ichail) Fedorovitj Roma-
nov till tsar, och småningom inträdde lugnare
förhållanden. På dyra villkor slöt R. fred med
Sverige i Stolbova 1617 och stillestånd med Po-
len (1618), avskars från Östersjön och förlorade
till Polen det strategiskt viktiga Smolensk.
Mikael (reg. 1613—45) och hans son A 1 e x e j
Michajlovitj (reg. 1645—76) voro veka,
religiösa män, som ej satte någon personlig prä-
gel på styrelsen. Under Mikaels regering var
hans fader, patriarken Filaret, från 1619 till sin
död 1633 medregent och R:s faktiske styresman.
I början av Alexejs regering tillkom en ny lag-
bok (1649), som bl. a. band bonden fastare vid
torvan och gjorde bondekommunen, miren, ansva-
rig för skatterna, övergrepp och korruption inom
förvaltningen gåvo upphov till upprepade orolig-
heter; genom de breda lagrens svåra läge kunde
kosacken Stenka Razins uppror 1667—71 gripa
vida omkring sig. Riket led av kronisk finans-
nöd, som man sökte avhjälpa genom olika påla-
gor, monopol och myntförsämring. R. hade blott
två hamnar för handeln med utlandet, Archan-
gelsk i n. och Astrachan vid Kaspiska havet, och
över den förra gick sedan Ivan IV :s tid en rätt
livlig handel med England. Under 1600-talet bör-
jade förbindelserna med utlandet bli livligare.
Allehanda utländska hantverkare samlades i
Moskvas för utlänningar avsedda förstad, och
vissa medlemmar av överklassen tillägnade sig
någon västeuropeisk civilisation. Främlingsväsen-
det möttes dock även av gammalrysk reaktion;
de av patriarken Nikon införda kyrkliga refor-
merna ledde till en ödesdiger schism (se Raskol-
niker).
Efter tatarernas förödande härjningar i Kiev-
landet hade detta koloniserats på nytt, dels av
ryssar, dels av bönder från Polen-Litauens ö.
delar. Genom unionen i Lublin kom detta gräns-
land, Ukraina, under Polens välde. Polac-
kerna kommo även i kontakt med de självstän-
diga, oroliga kosackerna vid Dnjepr, och dessa
besegrades slutligen 1638. 1654 började R. krig
mot det mot många fiender kämpande Polen, och
Alexej erövrade Smolensk och Litauen; genom
stilleståndet i Andrusovo 1667 behöll R. tills vi-
dare Smolensk och Ukraina ö. om Dnjepr med
Kiev.
Under Alexejs unge son Fedor Alexej e-
vitj (reg. 1676—82) avskaffades den gamla
rangordningen. Vid Fedors död genomdrevo bo-
jarerna, att hans sinnesslöe helbror Ivan för-
bigicks till förmån för hans då 10-årige halv-
bror Peter Alexej evitj (reg. 1682—1725).
Efter ett streltseruppror s. å. erkändes dock Ivan
som tsar jämte Peter. Ivans helsyster Sofia
tog makten. 1686 slöts varaktig fred med Polen,
varigenom vinsterna 1667 blevo definitiva; R. in-
trädde i den stora ligan (kejsaren, Polen och
Venedig) mot Turkiet, och R. företog 1687 och
1689 två misslyckade tåg till Krim. Vid ett
rykte att Peter skulle mördas störtades Sofia
1689, men regeringen fördes t. v. av Peters
moder (d. 1694), patriarken och bojarerna, me-
dan Peter fortsatte sin utbildning och Ivan till
sin död 1696 behöll tsartiteln. Efter ett misslyc-
kat anfall 1695 erövrade Peter 1696 Azov. 1697
begav han sig på en studieresa till Västeuropa,
anställde efter återkomsten 1698 ett blodbad på
de upproriska streltserna och började sedan sin
under ideliga krig pågående omdaning av R. till
en europeisk stormakt.
Den petersburgska tiden (omkr. 1700
—1917). Ansträngningarna i nordiska kriget nöd-
vändiggjorde arméns reorganisation, folkklasser-
nas strängare utnyttjande i skatteväg, kyrkans
underkuvande, de politiska korporationernas
sprängning och självhärskardömets stärkande
efter absolutistiska förebilder. Tyngdpunkten flyt-
tades till Östersjön, vid vars kust den nya hu-
vudstaden, Petersburg, anlades (1703). R:s makt
växte på grannarnas bekostnad, men samtidigt
påverkade västeuropeiska samhällsidéer de högre
klasserna. Om Peter I:s energiska reformverk-
samhet på olika områden se Peter, sp. 130. Ge-
nom freden i Nystad (1721) erhöll R. Livland,
Estland, Ingermanland och större delen av Ka-
relen med Viborg och Keksholm. Peter antog
nu kejsartitel. Därefter vände sig Peter mot
Persien och bemäktigade sig bl. a. Dagestan och
Baku vid Kaspiska havet; under nordiska kriget
hade R. vunnit vidsträckta områden i Central-
asien, s. om Irtysj. — Då uppbörden av den per-
sonliga skatten anförtroddes åt godsägarna, öka-
des dessas makt över de livegna, vilka hädan-
efter behandlades som trälar.
Under Peters änka, Katarina I (reg. 1725
—27), och sonson Peter II (reg. 1727—30)
återgick makten efter heta strider till de mot
reformerna avogt stämda bojarätterna. Därefter
utropades Anna Ivanovna, Peter I:s brors-
dotter (reg. 1730—40), till kejsarinna, men hen-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
