Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Romé de l’Isle, Jean Baptiste Louis - Romelanda - Romeleåsen - Romell, 1. Lars - Romell, 2. Lars-Gunnar - Romerike - Romerska bad (turkiska bad) - Romerska kampagnan - Romerska riket - Den äldsta tiden - Den äldre republiken till Italiens enande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
189
Romelanda—Romerska riket
190
vetenskaperna. Genom sin ”Cristallographie”
(1783; 2:a uppl. till ”Essai de cristallographie”,
1772), i vilken han med tillhjälp av vinkelmät-
ningar på kristaller av talrika mineral bestämda-
re och allmännare kunde formulera den av Ni-
colaus Steno 1669 vid undersökning av kvarts-
kristaller upptäckta lagen om vinklarnas konstans,
blev R. en av kristallografiens grundläggare.
Romelanda, sn i Bohuslän, Inlands Södre hd,
invid Göta älv, strax n. om Kungälv; 81,15 km2,
1,409 inv. (1953). 1,391 har åker. Egendom: Tjur-
holmen (på en ö i älven). Kyrkan är i sin v.
del medeltida. Ingår i Kareby och R. pastorat i
Göteborgs stift, Älvsyssels s. kontr. Utgör tills,
m. Kareby storkommunen Romelanda; 117,29
km2, 2,374 inv. (1953).
Romeleåsen, höjdsträckning i s. Skåne, den
sydligaste av de skånska ”åsarna”, längd c:a 30
km, största bredd 5 km; högsta punkten, ö. om
Kläggeröd, 188 m ö. h. Mest kända utsiktspunkt
är Romeleklint, 175 m ö. h. R:s n. ö. sida
sluttar delvis relativt brant ned mot Vombslätten,
medan den s. v. sluttningen är betydligt mindre
markerad. I s. ö. övergår åsen täml. omärkligt
i omgivande småkuperade landskap. I geologiskt
avseende är R. en horst, vars nuv. förlopp vä-
sentligen bestämmes av n. v.—s. ö. förkastnings-
linjer. Berggrunden går relativt sällan i dagen
och utgöres till övervägande del av urberg; längst
i n. v. och sannolikt även i s. ö. förekommer
kambrisk sandsten.
Rome’ll. 1) Lars R., botanist, mykolog (1854
—1927). Han blev fil. kand, i Uppsala 1885, var
seminarie- och läroverkslärare 1878—82 och 1886
—90, innehade från 1889 en patentbyrå i Stock-
holm. R. var Sveriges främste hattsvampkännare
efter Elias Fries och åtnjöt stort internationellt
anseende. Han utgav exsickatverket ”Fungi ex-
siccati praesertim scandinavici” och vetenskapliga
avh., bl. a. en bemärkt monogr. över släktet Rus-
sula, samt författade större delen av texten i
Lindblads svampbok och svampavd. av ”Svensk
flora för skolor”, utg. av Krook och Almquist.
R:s stora svampsamlingar tillhöra nu Riksmuseet.
2) Lar s-Gunnar Torgny R., den föreg:s
son, botanist och markforskare (f. 1891 22/i), fil.
dr vid Stockholms högsk. 1922, doc. i växtbiologi
där 1923—41 och i skogsbotanik vid Skogshögsk.
1934—42, prof, i skoglig marklära vid College of
Agriculture, Cornell Univ., Ithaca, U.S.A., 1928
—34, överassistent vid Statens skogsförsöksanst.
(från 1945 Statens skogsforskningsinst.) 1938,
försöksledare 1944, prof:s titel 1948. R. har gjort
betydelsefulla undersökningar inom ekologi, fysio-
logi och marklära.
Ro’merike, de välodlade ler- och sandslätterna
i Akershus fylke, Norge, n. ö. om Oslo, mellan
öyeren i s. och Mjösen i n.
Romerska bad (Med.) Vid romerska el.
turkiska bad vistas man under 15—30 min.
i ett rum med till 6o°—700 upphettad torr luft.
Bäst är att dessförinnan en kort stund ha uppe-
hållit sig i ett förrum med 400—500. Efter ba-
det tages avkylning genom dusch el. i bassäng.
Se även Bad, sp. 217.
Romerska kampa’gnan, it. Campagna di Roma,
det lågland, som från Civitavecchia i n. utbreder
sig till Pontinska träsken i s. I inskränkt mening
omfattar R. blott det lågland, som med en areal
av 2,074 km2 omger Rom och även benämnes
Agro romano. R:s berggrund består huvudsaki.
av tertiära tuff- och lavabäddar. Urspr. använ-
des R. som vinterbetesmarker av de kringboende
bergstammarna. Under romartiden förvandlades
R. under kejsartiden till ett villaområde med lyx-
trädgårdar. Under folkvandringarna ödelädes R.,
bevattningsanläggningarna och dräneringskanaler-
na förstördes, varigenom försumpning inträdde.
R. ha sedan dess varit hemsökt av malaria och
under årh. blott använts som betesmarker. I våra
dagar ha åter stora delar av R. utdikats och för-
setts med konstbevattning. Tack vare sin vackra
och egenartade natur och sin rikedom på antika
monument har R. alltsedan renässansen i hög grad
tilldragit sig konstnärers och turisters uppmärk-
samhet. — Se bild 16 å pl. vid Italien.
Romerska riket. Den äldsta tiden. Den plats,
på vilken staden Rom ligger, har varit bebodd
långt före det traditionella datum för stadens
grundläggning (året beräknas olika av olika för-
fattare; enl. Varro 753 f. Kr.; detta år är ut-
gångspunkten för tideräkningen ab urbe condita,
A. U. C., efter stadens grundläggning). Sagan om
stadens grundläggning av tvillingbröderna Romu-
lus och Remus är diktad med användande av
grekiska myter. Om stadens äldsta historia se
Rom. Säkert har ett etruskiskt element uppgått i
Roms befolkning, liksom etruskisk kultur haft
mycket stor betydelse.
Konungatiden måste anses som ett historiskt
faktum, ehuru traditionen är starkt uppblandad
med sagor. De tre sista konungarna, T a r-
quinius d. ä., Servius Tullius och
Tarquinius Superbus, uppges ha tillhört
en etruskisk familj, och detta torde vara riktigt,
ty under 500-talet har Rom säkert stått under
etruskiskt välde. Under denna tid synes Rom ha
blomstrat upp och utbrett sin makt över Latium.
Den äldre republiken till Italiens enande. Den
revolution, genom vilken konungadömet störtades
(det traditionella året är 508 f. Kr.), synes ha
utgått från den jordbesittande adeln och med-
förde en nedgång i Roms makt; dock återställ-
des snart förbundet med latinerna. Roms område
kunde överblickas från dess murar, och det käm-
pade med grannstammarna, volsker och ekver.
Dess inre historia är fylld av strider mellan stån-
den, patricier (adeln), klienter (av de
förra beroende bönder) och p 1 e b e j er (den fria,
lägre befolkningen). De sistnämnda tilltvingade
sig först erkännande av sin särorganisation (comi-
tia tributa) och dess ledare folktribunerna. Där-
efter genomdrevs en uppteckning och revision av
lagarna (decemvirerna 451—450 f. Kr.).
Kort därefter ersattes de högsta ämbetsmännen,
de båda konsulerna, av militärtribu-
n e r med konsuls makt och inrättades censo-
rernas ämbete (444, resp. 443). Härorganisa-
tionen, i vilken folket indelades i klasser efter sin
på förmögenheten beroende rustning, ligger till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
