Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Robbia, 3. Giovanni della - Robeck, Sir John Michael - Robert (Guiscard; hertig av Apulien och Kalabrien) - Robert I (konung av Frankrike) - Robert II den fromme el. den helige (konung av Frankrike) - Robert den gode el. den vise (konung av Neapel) - Robert I (hertig av Normandie) - Robert II, Djävulen (hertig av Normandie) - Robert I (hertig av Parma) - Robert I (konung av Skottland)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
123
Robeck—Robert
124
Andrea della Robbia: Bebådelsen. Glaserad lera, 1479.
Kyrkan i La Verna.
3) Giovanni della R., den föreg:s son,
skulptör (1469—1529), fortsatte familjens beröm-
da verkstad; utmärkte sig i sina egna arbeten för
större färgrikedom och även för karakteristisk liv-
fullhet, t. ex. i den långa reliefserien med vardags-
scener, åskådliggörande kardinaldygderna, vilken
pryder fasaden på Ospedale del Ceppo i Pistoia.
Robeck fråu’bek], Sir John Michael
de, brittisk amiral (1862—1928), härstammade
från svenska friherrliga ätten Fock, officer vid
flottan 1882, kommendör 1902, konter amiral
1911, viceamiral 1917, amiral 1920. Under i :a
världskriget förde R. 1916 befälet över den eska-
der, som understödde landstigningsexpeditionen
vid Dardanellerna samt var 1916—22 högste be-
fälhavare över engelska Medelhavsflottan och
därjämte 1920—22 High Commissioner i Kons-
tantinopel.
Robert, furstar.
Apulien och Kalabrien. Robert (it. Roberto),
kallad R. Guiscard (”Slughuvudet”), hertig
(d. 1085), var den 6:e av Tancreds av Hauteville
söner. Denna brödrakrets gick i spetsen för den
skara normandiska adelsmän, som under 1000-
talet slogo sig ned i Syditalien och öppnade er-
övringskrig mot bysantinare och lombarder. R.
anlände 1046 till Italien. Han var 1053 en av
normandernas anförare i segern vid Civitate över
påvens armé. 1057 efterträdde han sin bror Hum-
fred som greve av Apulien. Följ, år stärkte han
sitt inflytande på Sicilien genom giftermål med
en dotter till Guaimar, furste av Salerno. 1059
sökte påven allians med normanderna och erkän-
de R. som hertig av Apulien. Därefter vände
han sig mot Sicilien och lyckades under de följ,
årtiondena underlägga sig en stor del av ön,
bl. a. Messina och Palermo, samt Salerno. 1081
vände R. sina vapen mot det bysantinska kejsar-
dömet och lyckades erövra Korfu och Kefalonia
trots det avbrott i exp., som förorsakades av
hans undsättningståg till Rom (1084) för att
rädda den av kejsaren belägrade påven Gre-
gorius VII. R. är grundläggaren av det norman-
diska riket i Syditalien.
Frankrike. 1) Robert I, konung (d. 923),
son till Robert den starke av ätten Capet, efter-
trädde sin bror Odo som hertig av Francien,
utropades 922 till fransk konung men föll 923 i
strid mot Karl den enfaldige.
2) Robert II, den fromme el. den he-
lige, konung (d. 1031), son till Hugo Capet, un-
der vars regering han 987 valdes till konung och
vid vars död 996 han tillträdde regeringen. Han
ärvde 1002 hertigdömet Burgund, lät s. å. kröna
sin son Hugo till konung och efter dennes död
1025 en annan son Henrik, som blev hans efter-
trädare. R. var starkt påverkad av den kyrkliga
reformrörelsen.
Neapel. Robert (it. Roberto) den gode
el. denvise, greve av Anjou, konung (d. 1343),
son till Karl II av Neapel, som han 1309 efter-
trädde, förband sig med påvarna Clemens V och
Johannes XXII samt förmådde dem att föra en
mot den tysk-romerske konungen Ludvig av
Bayern fientlig politik. Själv utnämndes R. till
riksvikarie. Som ledare för det guelfiska partiet
förde han över huvud en antitysk politik. Han
förstod att med kraft hävda sig i sitt rike trots
kejsarens aktförklaringar och förbud samt att
även i mell. och n. Italien vinna bundsförvanter.
R. var en gynnare av konst och vetenskap.
Normandie. 1) Robert I, hertig, se Rollo.
2) Robert II, Djävulen (fr. le diable),
hertig (d. 1035), son till Rikard II, efterträdde
1027 sin bror Rikard III, företog under Knut
den stores regering ett krigståg mot England och
avled i Nicaea på hemvägen från en vallfärd till
Jerusalem. En ofta förekommande uppgift, att R.
skulle ha varit g. m. Knut den stores syster
Estrid och låtit förskjuta henne, är oriktig och
gäller i stället hans fader.
Parma. Robert (it. Roberto) I, hertig (1848
—1907), sedan fadern, Karl III, mördats, 1854
—59 siste ”regerande” hertig av Parma under
förmynderskap av modern, hertigparets av Berry
dotter Louise; efter fördrivandet bosatt i Öster-
rike. I 2 äktenskap hade R. 22 barn (10 söner
och 12 döttrar), bl. a. Sixtus och exkejsarinnan
Zita av Österrike.
Skottland. 1) Robert I, konung (d. 1329). R.
tillhörde den skotska adelsätten Bruce. Då Ed-
vard I av England 1305 erövrat Skottland och
låtit avrätta den skotske tronpretendenten Walla-
ce, satte sig R., vars farfar omkr. 1290 uppträtt
som skotsk tronkrävare, i spetsen för motståndet.
Han kröntes 1306, måste företaga en sagoomspun-
nen flykt till Irland men återupptog kampen 1307
och förde den med framgång; 1314 slog han
Edvard II :s trupper vid Bannockburn och ernåd-
de stillestånd med England. Begagnande sig av
tronskiftet i England 1327, trängde R. med en
här över gränsen och avtvang den engelska re-
geringen ett erkännande av Skottlands självstän-
dighet och sin egen kungavärdighet. R. framstår
som en av de mest betydande gestalterna i Skott-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
