Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Riksstånd - Riksståthållare - Riksstäder - Riksständer - Rikssvenska - Riksteatern - Rikstelefon - Riksvapen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
81 Riksståthållar
deltiden härstammande, på ståndsprincipen grun-
dade riksförsamlingarna; med sammanfattande
namn benämnas dessa avdelningar riksstän-
der. I forna Tyska riket (till 1806) skilde man
på andliga riksständer (andliga kurfurstar, ärke-
biskopar, biskopar m. fl.) och världsliga (världs-
liga kurfurstar, hertigar, furstar, lant-, mark-
och burggrevar, grevar och riksstäder). Jfr
État och Riksdag.
Riksståthållare (ty. Reichsstatthalter), 1933—
45 högste makthavaren i Tyska rikets olika län-
der utom Preussen, där rikskanslern fyllde r:s
funktion.
Riksstäder (ty. Reicksstädte} kallades i det
gamla Tyska riket de städer, som voro riks-
omedelbara (se d. o.). De äldsta r. växte upp
på de gamla kungliga domänerna i s. och mell.
Tyskland. Andra uppstodo som kejserliga för-
läningar (Lybeck 1226), genom lösköp från
fursteterritorier o. s. v. En särskild grupp ut-
gjordes av de ”biskopsstäder”, som kämpade
sig fria från sina biskopars överhöghet. —
R. förvärvade småningom för sina områden
alla de höghetsrättigheter, som sammanfattas
under landshöghet. På 1200- och 1300-talen
sammanslöto sig r. i mäktiga förbund, som spe-
lade en betydande politisk roll, vilket bl. a. tog
sig uttryck i deras deltagande i riksdagarna.
Detta var fast regel fr. o. m. 1489. Under Na-
poleonstidens stormar miste samtliga r. sin själv-
ständighet. Då Tyska förbundet 1815 bildades,
återvunno endast Frankfurt a. M. (införlivades
1866 med Preussen), Hamburg, Bremen och Ly-
beck sitt oberoende som ”fria städer”.
Riksständer, se Riksstånd.
Rikssvenska, svenskt riksspråk; även använt
om svenskt språk, sådant det talas el. skrives
inom riket Sverige (särsk. i motsats till finländsk
svenska).
Riksteatern grundades 1933 på initiativ av
dåv. ecklesiastikminister A. Engberg, som d. å.
tillsatte en teaterutredning med uppgift att åstad-
komma en omgestaltning av svensk landsortstea-
ter, vilken sedan årtionden befann sig i en be-
kymmersam situation. 1934 blev 1 :a verksam-
hetsåret för Riksteaterns publikorga-
nisation, RPO, som avsåg att skapa en
bred och fast bas för publikintresset, över hela
landet bildades lokalavd. för medlemsvärvning
och planering av verksamheten på platsen. Det
gällde att få ut goda föreställningar till lands-
ortens publik. Från de fasta scenerna och från
de ännu kvarvarande privata sällskapen valde ett
centralt kansli föreställningar, lämpliga för tur-
néer. Först på 1940-talet blev R. i högre grad
ett sj älvproducerande organ, som utrustade tur-
néer och för dem anställde regissörer och skå-
despelare. Numera är det endast i undantagsfall,
som någon turné ”lånas” från de fasta scenerna.
— I spetsen för R. står en centralstyrelse, som
väljs av en vartannat år samlad kongress med
representanter för de c:a 70 olika lokalavd. Av
K. m:t utses dessutom till centralstyrelsen 2
medl. Verkst. dir. för R. har sedan starten varit
doc. Gösta M. Bergman. R:s verksamhet omfat-
e—Riks vapen 82
tade spelåret 1950/51 1,319 föreställningar på 369
platser.
Rikstelefon, det staten tillhöriga telefonnätet.
Riksvapen, den heraldiska symbolen för en
suverän stat. Belägg för besittnings- el. stats-
märke finnes redan i avlägsen forntid, men först
på 1200-talet började furstarna i Europa mera
allmänt använda vapen för sina länder och be-
sittningar. Besittningsvapnet el. r. var då i allm.
furstens personliga vapen. Den förste konung i
Sverige, vars sigill man känner, är Karl Sver-
kersson (1164—67), men denne för dock blott
sin egen bild i sigillet. Den förste, som däremot
för heraldisk bild i sitt sigill, är Erik Knutsson
(1208—16), som enl. Peringskiöld förde 2 mot
varandra ställda, krönta leoparder i vapnet. Ko-
nung Erik Eriksson (1222—50) och konung Val-
demar (1250—75) förde 3 krönta, över varandra
ställda leoparder i ett med hjärtan bestrött fält.
Birger Jarl förde sitt ättemärke, f o 1 k u n g a-
vapnet, som bestod av étt gyllene lejon, lagt
över 3 ginbalkar i silver på blått fält. Detta
vapen blev med Magnus Ladulås f. f. g. kungl.
vapen, och för att utmärka kungligheten satte
han krona på lejonet. Samma vapen fördes av
efterföljande konungar av ätten. Konung Albrekt
av Mecklenburg är den förste konung, som an-
vänder ett särskilt lands- el. riksvapen 1364.
Detta var ej hans ättevapen utan dels en sköld
med en krona som litet r. och dels en sköld
med 3 två- och enställda gyllene kronor i blått
fält som stort r. Detta är första gången man
påträffar trekronorsvapnet i Sveriges r.
Detta vapen blev nu såväl konungens va-
pen som rikets, vilket det sedan oavbrutet
varit till närvarande tid. Under Kalmarunionen
betraktades det som symbol för de 3 förenade
rikena. Engelbrekt gjorde dock 1436 ett r. med
en bild av Erik den helige, hållande i handen
en sköld med trekronorsvapnet. Konung Karl
Knutsson Bonde gjorde 1448 ett konungens och
rikets vapen genom att kvadrera skölden och i
1 :a och 4:e fälten sätta trekronorsvapnet, i 2:a
och 3:e folkungavapnet samt i en hjärtsköld in-
sätta sitt ättemärke bondevapnet. Detta r. har
sedan bibehållit sig under hela nyare tiden i Sve-
rige förutom det, att hj ärtskölden ändrats för
de olika dynastierna. Gustav Vasa insatte så
vasavapnet, en gyllene vase, över sitt möderne-
vapen, ekavapnet, ett två gånger i blått, silver
och rött styckat fält. Trekronorsvapnet kallas
ofta ”Svea rikes” och folkungavapnet ”Göta ri-
kes” vapen, bådadera obefogat. Då konung Erik
XIV någon tid använde ett s. k. pretentionsvapen
med tre kronor i 1 :a, folkunga- i 2:a, Norges
i 3æ och Danmarks i 4:e fältet, insatte konungen
av Danmark trekronorsvapnet i sitt r., vilket gav
anledning till tvisten om rätten till detta senare
vapen. Detta bibehålies dock ännu i Danmarks
vapen. Under konungarna av pfalziska huset
(1654—1720) ersattes vasavapnet med nämnda ätts
vapen, under Fredrik I (1720—51) med hessiska
husets vapen och under tiden 1751—1818 med
holstein-gottorpska husets vapen. Vid Karl XIV
Johans tronbestigning ersattes hj ärtskölden med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
