Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Riego, Carl Olav - Riehl, Aloys - Riehl, Wilhelm Heinrich - Riemann, Bernhard - Riemann, Hugo - Riemannska z-funktionen, Riemannsk yta - Riemenschneider, Tilmann - Rienzi el. Rienzo, Niccolo di (Cola di)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
35
Riehl—Rienzi
36
1927—45 var han anställd hos Harry Roeck Han-
sen. Sedan har R. haft sporadiska engagemang
hos Martha Lundholm vid Vasateatern samt del-
tagit i Riksteaterns turnéer. Bland R:s roller äro
främst att nämna några Strindbergs-gestalter, ss.
Elis i ”Påsk”, Gustaf i ”Fordringsägare” och
Baronen i ”Bandet”. Vidare märkas Telgegin i
”Onkel Vanja”, Luka i ”På livets botten”, borg-
mästare Arden i ”Månen har gått ned” och
Martinsen-Schmidt i ”Silkeborg”.
Riehl [ril], Aloys, tysk filosof (1844—1924),
prof, i bl. a. Berlin, en av de mer betydande
representanterna för nykantianismen. Huvudar-
arbete: ”Der philosophische Kritizismus” (3 bd,
1876—1908).
Riehl [ril], Wilhelm Heinrich, tysk
kulturhistoriker (1823—97), blev 1853 prof, i
München och 1885 därjämte dir. för bayerska
nationalmuseet. Bland R:s arbeten märkes ”Na-
turgeschichte des Volkes” (3 bd, 1854—55). Hans
berättelser utkommo i 7 bd 1898—1900 som ”Ge-
schichten und Novellen”. R:s noveller voro högt
älskade för sin flödande berättarkonst och sin
rika tidsskildring.
Riemann [ri’m-], Bernhard, tysk matema-
tiker (1826—66), prof, i Göttingen 1857. R. an-
ses som en av sin tids djupaste och mest lysande
matematiker. Redan hans tidigaste avh. (1850)
över algebraiska funktioner gav uppslag till nya
banbrytande metoder för dessas behandling. Av
väsentlig betydelse är R:s teori för de analytiska
funktionerna, uppbyggd på grundval av villkoret,
att en dylik funktion skall satisfiera en viss par-
tiell differentialekvation. Inom funktionsteorien
har också införandet av begreppet R i emannsk
yta spelat en betydande roll för uppbyggandet
av läran om de flertydiga funktionerna. Genom
djupgående undersökningar av den hypergeomet-
riska serien och dess differentialekvation öppnade
han vägen för de automorfa funktionernas syste-
matiska studium. Inom talteorien har R. infört
den berömda Riemannska z-f u n k t i o n e n
för undersökningarna över antalet primtal under
en viss gräns. Vidare lämnade R. tungt vägande
bidrag till de principiella frågorna om geometri-
ens grundvalar samt gav inom den matematiska
fysiken riktlinjer åt teorien för de partiella dif-
ferentialekvationerna.
Riemann [ri’m-], Hugo, tysk musiklärd
(1849—1919), var lärare i pianospel och musik-
teori i Hamburg 1881
—90 och i Wiesbaden
1890—95, sedan doc.
och prof. (1901) i
Leipzig; R. ägnade
sig därjämte åt privat
lärarverksamhet i teori
och utgav en mängd
teoretiska skrifter, där-
ibland en harmonilära
(1887), en pianoskola
(1883), en komposi-
tionslära (3 bd, 1902
—13). Fraseringen in-
tresserade honom sär-
skilt på 1880-talet, och han utgav då bl. a.
en vida känd bok i ämnet, ”Musikalische Dy-
namik und Agogik” (1884), samt redigerade
flera klassiska verk efter sin fraseringsläras
metoder. Ännu mera beröm vann hans ”Mu-
siklexikon” (1882). R. utgav därjämte 1884
en mycket värdefull ”Opernhandbuch” (suppl.
intill 1893). Som musikhistoriker framträd-
de han först med sammanfattande översikter,
bl. a. ”Geschichte der Musik seit Beethoven”
(1901), sedan med djupare verk som ”Geschichte
der Musiktheorie im 9.—19. Jahrhundert” (1898),
som fick epokgörande betydelse, och ”Handbuch
der Musikgeschichte” (1901—13). Kort före sin
död utgav R. en skrift om folkmusikens melodik,
”Folkloristische Tonalitätsstudien” (1916). R.
medhann även att utge en mängd uppl. av äldre
musik. — Litt.: W. Garlitt, ”H. R.” (1951).
Riemannska z-funktionen, Riemannsk yta
[ri’m-], mat., se Riemann, B.
Riemenschneider [ri’man/näid9r], T i 1-
m a n n, tysk skulptör (omkr. 1460—1531). R.
kom till Würzburg 1483, där han inom ett par
år blev mästare
och borgare
samt 1520—21
var borgmästa-
re. Där och i
omnejden finnas
flera av R:s
kyrkliga skulp-
turverk beva-
rade. De mest
berömda äro fi-
gurframställ-
ningarna i Hei-
ligblutaltar i
J akobs kyrka
i Rothenburg
med nattvarden
som mittscen
samt gruppen
Marias him-
melsfärd i det
arkitektoniskt
rikt uppbyggda
altarskåpet i
Herrgottskirche vid Kreglingen. R., som verkade
vid den gotiska periodens slut, visar i sina sista
arbeten intryck av den italienska formrenässan-
sen. Hans betydelse var stor. — Litt.: Monogr.
av H. Schrade (2 bd, 1927).
Rienzi [riä’ntsi] el. R i e n z o, Niccolo
d i, kallad C o 1 a di R., romersk folkledare
(omkr. 1313—54). Han var son till en romersk
krogvärd och ägnade sig åt den juridiska banan.
Hans ärelystnad eggades kraftigt genom det helt
grundlösa ryktet, att han skulle vara son till
kejsar Henrik VII. R:s svärmiska lynne ledde
honom in på de tankebanor, vilka behärskade
tidsstämningen och framför allt gingo ut på att
en stor världsomfattande kulturomvälvning vore
i annalkande. Hos R. förenades dessa tankar
med en djup entusiasm för Roms forna stor-
het. Drömmerierna satte frukt i en våldsam
Tilmann Riemenschneider: Detalj
av gravmonumentet över biskop
Rudolf von Scherenberg, 1496—99.
Domen i Würzburg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
