Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Renström, Sven - Renstyng - Rentenbank - Rentenmark - Rentier - Rentoalering - Renuntiation - Renvall, Ben - Renässans - I konstlitteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Renstyng—Renässans
881
donator (1794—1869). Han drev i Göteborg
järn-exportrörelse i betydande omfattning. I sin
hemstads kommunala liv tog R. verksam del, blev
stadsfullmäktig 1863 och representerade Göteborg
som riksdagsman i borgarståndet 1856—58, 1859
—60 och 1862—63. I sitt testamente gjorde han
ett flertal storartade donationer till enskilda och
institutioner. Med medel från den största av
donationerna, Renströmska fonden,
uppgående till 1 V2 mill. kr., ha bekostats bl. a.
badanstalter, kyrka i Gamlestaden, Majornas
elementarläroverk för flickor, stadsbibliotekets byggnad,
lungsotssanatoriet Renströmska sjukhuset å
Kåll-torp m. m.
Renstyng, zool., se Styngflugor.
Re’ntenbank. Som provisorisk åtgärd för att
stabilisera den tyska valutan efter dess
sammanstörtande inrättades i okt. 1923 en ny
sedelutgivande bank, Deutsche Rentenbank,
med ett kapital av 3,2 milliarder s. k. R e n t e
n-mark (se d. o.). Vid R:s ombildning 1924
övertogs dess sedelemission av Deutsche Reichsbank.
Re’ntenmark (Rentenbankscheine), den nya
tyska penningenhet, som i okt. 1923 efter
riks-marksvalutans sammanbrott infördes av den
samtidigt bildade Deutsche Rentenbank för att t. v.
utgöra grundval för ett nytt, på guldvärde baserat
betalningsmedel, garanterat genom inteckningar i
den tyska jorden och förbindelser av tysk handel,
industri och bankväsen. Mot 1 R. svarade i nov.
1923 1 billion pappersmark, och R:s förhållande
till U.S.A.-dollarn fastställdes till 4,20
Reichs-mark. 1930 blev huvudmyntet åter Reichsmark,
och R. indrogs efter hand från cirkulationen.
Rentier [rätje’; sv. utt. raptjé’], fr., person,
som lever på räntor.
Rentoaléring [rag-] (fr. rentoiler, av toile,
duk), se Konservering.
Renuntiatiön, avsägelse av anspråk (särskilt
av anspråk på tronen).
Renvall, Tancred Benjamin (Ben), finländsk
skulptör (f. 1903), utbildad vid Finska
konst-fören:s ritskola 1927—32. R. har företagit resor,
bl. a. i Ryssland, Tyskland, Italien och
Frankrike. Med monumentala figurarbeten av en viss
robust karaktär är R. representerad bl. a. i
Ate-neum, Helsingfors. — G. 1933—43 m.
skulptri-sen Essi Renvall (f. 1911), känd för sina
barn- och författarporträtt.
Renässa’ns (fr. renaissance, pånyttfödelse), en
i konst-, litteratur- och kulturhistorien
förekommande term, som vanl. användes för att beteckna
tiden fr. o. m. ingången av 1400-talet t. o. m.
slutet av 1500-talet; ofta utsträckes
renässansperioden ända till inemot 1600-talets mitt, då den
avlöses av barocken.
I äldre tid förstods med r. den period, då efter
den egentliga medeltidskulturens upplösning
Europas idéliv fick en ny blomstring genom
återknytande av det under medeltiden, som man
trodde, helt upplösta sammanhanget med den
antika kulturtraditionen. Den ensidigt på det
utom-världsliga riktade medeltida mentaliteten avlöstes
då, enl. vad man trodde sig kunna iakttaga, av en
ny sinnesriktning, vars intresse var koncentrerat
882
på det närliggande, det omedelbara och rent
mänskliga. Ur denna synpunkt uppfattades r.
redan av de italienska humanisterna under
1400-talet, vilka med förakt sågo ned på
medeltidskulturen och betraktade den som outvecklad och
barbarisk. Inom den moderna vetenskapen har
uppfattningen av r. först formulerats av den
berömde franske historikern Michelet (”la
dé-couverte du monde, la découverte de 1’homme”).
Något senare tecknades r:s hela kulturhistoria
av den schweiziske forskaren Jacob Burckhardt
(”Die Kultur der Renaissance in Italien”, 1860).
Detta arbete, som gav en glänsande bild av den
hedniskt frigjorda, starkt individualistiska,
aristokratiskt förfinade kultur, vilken utvecklades
under 1400- och början av 1500-talet i Italien,
kom att utöva ett ofantligt inflytande. Senare
tids mera ingående forskningar ha emellertid
visat, dels att Burckhardts teckning av r. är
alltför starkt bestämd av hans personliga sympatier
och antipatier för att kunna tillerkännas historisk
giltighet, dels också att han gått mycket fritt
till väga, då det gällt att draga gränsen mellan
medeltid och r. I själva verket hade den
europeiska kulturen långt före r:s uppkomst nått fram
till de kulturella resultat, vilka han vill skriva
på r:s konto. Framför allt gäller detta om
förhållandet till den antika litteraturen, som i
realiteten var känd hela medeltiden igenom. Däremot
försiggår under medeltidens avslutningssekel
överallt i Europa en djupgående idéförskjutning, som
sätter märkliga frukter i tidens allmänna tankeliv.
En framträdande allmän tendens är strävandet
mot realismen, vilken visar sig särskilt inom den
bildande konsten. Även i förhållandet till
religionen och kyrkan kunna betydande förändringar
iakttagas, syftande till en förnyelse av hela det
andliga livet på kristen grund. De sista
årtiondenas ivrigt bedrivna r.-forskningar, bl. a. av K.
Burdach och J. Nordström, ha givit en
fördjupad och mera nyanserad bild av r., än den som
tidigare var den vanliga.
I konstlitteraturen betecknar r. vanl. perioden
från omkr. 1400- till 1500-talets slut i Italien
och från omkr. 1500- till 1600-talets början i
länderna n. om Alperna. Stundom nyttjas dock r.
som beteckning även för andra antikiserande el.
på en äldre period tillbakasyftande
konstriktningar. Man möter ofta uttryck som ”den karolingiska
r.” (800-talet) el. ”Fredrik II :s r.” (1200-talets
början). Många förf, tala också om flera r.
Antikiserande företeelser på 1100-, 1200- och
1300-talen betecknas ibland som protorenässans.
Den egentliga renässansperioden indelas i
ungrenässans (1400-talet), högrenässans (1500—20) och
senrenässans (omkr. 1520—1500-talets slut,
stundom kallad manierism). — I arkitekturen
anses r. inledas med florentinaren Brunelleschi,
som dock icke sökt sina förebilder bland de
antika byggnadsverken utan i 1100-talets toscanska
arkitektur, vilken i sin tur levde på täml.
omvandlade antika arv. Hans uppträdande har mera
karaktären av en reaktion mot gotiken än av ett
återgripande på antiken. Först med Alberti
börjar ett direkt efterbildande av den gamla ro-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
