Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Remscheid - Remskiva - Remtransportör - Remuneration - Remuneratorisk gåva - Remus - Rémusat, Abel - Ren (anatomi) - Ren (hjortdjur)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
871
Remskiva—Ren
872
1500-talet. Huvudsäte för Tysklands
verktygs-industri (statlig utbildningsanstalt); textilfabriker,
stål- och valsverk.
Remskiva, mek., en hjulformad maskindel för
kraftöverföring medelst rem. R. utföras av
gjutjärn, pressad stålplåt, trä samt (mera sällan) av
pressad trämassa (hårdpapper). Rembanan göres
vanl. svagt kullrig. En r. kan antingen vara fast
förbunden med axeln, s. k. fast skiva, el.
frigående på denna, s. k. lös- el. n o 11 s k i v a.
Nollskivan, vars bana är plan, förekommer
endast bredvid en fast skiva och har till uppgift att
uppbära drivremmen, när rörelsen icke skall
vidareföras till den eljest av remmen på den fasta
skivan drivna axeln. För att kunna uppsättas utan
hinder av axellager o. a. delar av en transmission
göras r. ofta i två halvor (tudelade r.), som
förbindas med varandra medelst skruvar.
Remtransportör, mek., anordning för
transport av massgods på remmar. R. består av en
bred, ändlös rem el. ett brett band av böjlig
stålplåt, som löper över rullar med den övre parten i
det plan och den rörelseriktning, vari godset skall
föras. Detta får fritt falla vid r:s ända eller kan
tidigare genom ställbara hinder avlägsnas
därifrån.
Remuneratiön, vedergällning, vederlag.
Remuneratörisk gåva, jur., gåva, som gives
som ersättning för arbete el. gjord tjänst. Om
sådan gåva av fast egendom gäller enl. k. f. 21/i2
1857 ang. vad i testamente givas må, så ock om
gåva av fast egendom, att den icke kan bringas
att återgå, därför att mottagaren gjort givaren
märklig skada el. orätt, och att den heller icke
ådrager mottagaren någon underhållsskyldighet
mot givaren.
Re’mus, rom. myt., se Romulus.
Rémusat [remyza’], Jean Pierre Abel,
fransk sinolog (1788—1832), den förste prof, i
kinesiska vid något europeiskt univ. (Collège de
France; lärostolen upprättad för R. 1814).
Grundare av det illustra Société asiatique, var R. flitigt
verksam som förf, över kinesiskt språk och
litteratur.
Ren (plur. renes), lat., anat., se Njure.
Ren, Ra’ngifer, tillhör fam. hjortdjur och
kännetecknas av hårklädd mule, hörntänder i
överkäken, horn hos båda könen, breda klövar med
inåtböjd spets, stora lättklövar och kort svans.
Hornen äro släta med svag rosenkrans, enkel
baktagg, bågböjd stång med tillplattad
grenbärande avslutning. Fällen är av tätt sittande,
fin-spetsade, i mittpartiet luftfyllda (därför spröda)
hår samt ger utmärkt skydd mot köld och väta.
I höstdräkt äro mule, kinder, hals, kroppssidor,
spegel och buken vita, huvud, rygg och lår
brungrå, ett brett band från bogveck till ljumske
svartbrunt, ben mörkbruna. Under vintern
ljusnar fällen genom nötning av hårspetsarna. Nya
försommardräkten är skiffergrå. Nyfödda kalven
är rödbrun, ofläckad. Äldre tjurar fälla hornen
i dec., yngre senare, korna efter kalvning i maj.
— Rentjur kallas s a r v, kastrerad renoxe här k
och renko vaja.
R. är cirkumpolär i arktiska och boreala länder
Rentjur i vinterdräkt. Se även bild 14—18 å pl. vid
Lappar.
med stort antal raser. Fjäll- och tundrarenar
företaga långa vandringar vår och höst, skogsrenar
äro mera stationära inom skogsområden. I
Sverige utrotades de sista f j ä 11 r e n a r n a, R.
tarandus, i Idrefjällen av inflyttade lappar på
1860-talet. I s. Norge finnes en svag stam mellan
Dovre och Langfjeldene. Förr fanns utom
fjäll-ren (boghöjd hos tjur 112 cm) en större ras
(boghöj d 120 cm) av skogsren i Norrlands
skogsland. Numera är den blott jämte fjällrenen
föremål för renskötsel. Skogsrenen, R. tarandus
fennicus, finnes i n. Ryssland. Tundrarenar
(motsv. fjällren) finnas i n. Ryssland och hela
Sibirien. I länderna vid Ochotska havet lever
däremot en stor skogsrensart. På Spetsbergen
finns en liten r., R. tarandus spetsbergensis, helvit
om vintern, och på Ellesmere och Grants land
en dylik liten vit r., R. pearyi. Grönlandsren, R.
groenlandicus, är däremot större. De vidsträckta
Barren grounds i nordligaste Nordamerika bebos
av tundrarenen R. arcticus, som i otaliga skaror
om våren vandrar mot kusten och även till
Ishavets öar, om hösten åter. Mera storvuxna raser
av den finnas, t. ex. R. arcticus caboti i v.
Labrador, och några andra i British Columbia, bl. a.
den största av alla, R. osborni (boghöjd 148 cm),
en mörk fjällren. Nordamerika har även
skogsrenar, k a r i b o, ”woodland cariboo”, R. caribou.
Dessa skogsrenar äro ofta bruna och ha starkt
greniga, plattade horn med ända till 50 spetsar.
R. är sällskaplig och lever i flock el. hjord.
R:s föda är om sommaren örter, gräs, svamp
m. m,. om vintern lavar, som de gräva sig till
genom snön med de breda klövarna. De äro
uthålliga löpare och simma lätt, burna av sin
luftfyllda päls, över milsvida sjöar och sund. Näst
människan äro varg och järv deras värsta fiender,
men de plågas mycket av mygg och bromsar, än
värre av renflugan och renstynget (se
Styng-flugor). — Under sen- och postglacial tid funnos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
