Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Regnault, 1. Henri - Regnault, 2. Henri - Regnband - Regnbåge - Regnbågsforell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
829
Regnband—Regnbågsforell
830
ett av gruvdistrikten och 1854 dir. vid kejserliga
porslinsfabriken i Sèvres. R. gjorde mycket
omsorgsfulla och grundliga undersökningar av
vattenångans tryck vid olika temp. samt av trycket
hos de mättade ångorna av ett flertal vätskor. Han
bestämde specifika värmet och ångbildningsvärmet
hos flera ämnen samt visade, att Mariottes lag
ej är fullt riktig ens för de s. k. permanenta
gaserna. Han gjorde även viktiga undersökningar
av ljudets fortplantningshastighet i luft o. a.
gaser och utförde flera viktiga arbeten inom den
organiska kemin.
2) Alexandre Georges Henri R., den föreg:s
son, målare (1843—71). R. vann 1866 Rompriset.
Han besökte senare Spanien, där han framför allt
studerade Velåzquez. Hans vanl. historiska
kompositioner utmärka sig för effektfullt
arrangemang och romantisk uppfattning, skicklig
teckning och kraftfull kolorit. Hans huvudarbeten äro
”Judit och Holofernes” (Marseilles museum),
General Prims ryttarporträtt (Louvren),
”Avfärden till fantasian i Tanger” och ”Salome”
(Metropolitan Museum, New York). — Litt:
Monogr. av G. Larroumet (1889).
Regnband. Vattenångan absorberar helt el.
delvis vissa våglängder i spektrum, ökas halten av
vattenånga i atmosfären, ökas absorptionen. Man
har därför trott sig med spektroskopets hjälp
kunna förutsäga regn med stöd av de ”regnband”,
som förekomma i spektrum. Vattenångan
absorberar praktiskt taget alla våglängder större än
u (1 a = 0,001 mm). Så långa vågor utstrålar
jorden själv.
Regnbåge iakttages av en observatör, som med
ryggen mot solen betraktar vattendroppar,
härrörande från regn el. dimma, vilka belysas av
solen. R. utgör en del av en cirkelbåge, vars
medelpunkt ligger på den linje, som från solens
medelpunkt tänkes dragen genom iakttagarens
öga mot droppsystemet (solens motpunkt).
Ju lägre solen och ju högre observatören står,
desto större del av regnbågscirkeln kan då
iakttagas. I allm. synas dels en ljusstark båge med
c:a 420 radie, huvudregnbågen, dels en
yttre, med den förra koncentrisk båge av mindre
ljusstyrka med c:a 510 radie, biregnbågen.
Huvud-r. är på yttersidan begränsad av en täml.
skarp, röd rand; inåt följa därpå färgerna orange,
gult, grönt, blått och violett i tillnärmelsevis
spektrai följd. Innanför huvudbågen synas
stundom s. k. sekundära bågar, som ansluta sig
till huvud-r. med den röda färgen mot huvud-r :s
violetta del och övriga färger inåt. Man har
iakttagit ända till 6 dyl. sekundära bågar. Bredden
av deras färgband växlar från ett tillfälle till ett
annat. Bi-r:s färger följa i motsatt ordning mot
färgerna i huvud-r., d. v. s. rött innerst och
violett ytterst. Den röda innerkanten är täml. skarpt
begränsad.
1637 uppställde Cartesius en teori för att
förklara r:s uppkomst, vilken förmådde förklara
fenomenets huvuddrag. Man tänker sig ett knippe
parallella ljusstrålar infalla mot en sfärisk
vattendroppe. I fig. 1 äro inritade 3 mot en droppe
infallande parallellstrålar. En av dessa strålar är
den, som devieras minst. Den
Fig. 1.
Fig. 2. Strålgången genom en
droppe vid huvudregnbåge (t. v.)
och biregnbåge. S infallande
solljus, R rött, F violett.
utmärkt med pilar, som angiva strålarnas
riktning. Denna liksom övriga strålar tänkas, då de
träffa droppen, brytas, därpå reflekteras inuti
droppen och slutl. undergå brytning ännu en gång
vid utträdet ur droppen. Den pilförsedda strålen
är av alla strålar
utgående strålen
bildar vinkeln
D med den
infallande. Endast strålar,
som i det
närmaste undergå
minimideviation,
ge ett märkbart
bidrag till r.,
emedan endast
dessa strålar ha
så svag diver-
gens, att deras intensitet på större avstånd
ännu är tillräckligt stor för att kunna iakttagas
av en observatör. Man kan lätt beräkna, att detta
minimideviationsvillkor ger en bågradie av för
rött ljus 42°i6’, för violett ljus 4O°44’. Den v.
delen av fig. 2 visar de båda strålar av rött ljus
(heldragen), resp, violett ljus (streckad), som
undergå minimideviation. Detta förklarar
uppkomsten av huvud-r. Bi-r. antages uppkomma
därigenom, att strålarna inuti droppen undergå
reflexion 2 ggr. Då vid varje reflexion
ljusförluster inträda,
förstås, varför
bi-r. är
Ijussva-gare än
huvud-r. Minimidevia-
tionsvillkoret
ger för bi-r. för
rött ljus
båg-radien 5O°22’,
för violett ljus
bågradien 530
24’. Den h.
de
len av fig. 2 visar de båda strålar av rött ljus
(heldragen), resp, violett ljus (streckad), som
undergå minimideviation. Av fig. 2 framgår även,
varför i huvud-r. den röda kanten är ytterst,
medan den i bi-r. är innerst.
Cartesius’ teori förmådde ej ge förklaring till
uppkomsten av de sekundära bågarna. G. B. Airy
visade (1836), att r. icke endast är ett
refrak-tionsfenomen utan därjämte även ett
interferens-fenomen, som uppkommer därigenom, att
vågytorna för de ur dropparna utträdande
strålarna ej äro plana. De sekundära bågarna
uppkomma genom sådan interferens. Hela
r.-feno-menet kan betraktas som en överlagring av
re-fraktions- och interferensfenomen. Medan
re-fraktionsfenomenet är oberoende av dropparnas
storlek, är detta ej fallet med
interferensfeno-menet. Skiftningarna i r. vid olika tillfällen
härröra från interferensfenomenets variation med
droppstorleken. Underskrida dropparnas diam. 0,1
mm, bli färgringarna så breda och matta, att
färgfenomenet nästan försvinner, s. k. ”vit r.”.
Regnbågsforell, zool., se Laxfiskar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
