Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Radioteknik - Fysikaliska grunder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6.97
Radioteknik
698
de båda fältriktningarna. — För en
halwågs-antenn av dipoltyp får strålningsresistansen det
konstanta värdet 73,1 ohm; en vertikal, nära
jordytan belägen kvartsvågsantenn, som matas från
sin undre ände, erhåller halva denna resistans.
— Strålningsintensiteten från en vertikal antenn
är rotationssymmetrisk (”rundstrålande antenn”).
Vid en mycket kort dipol kan den beskrivas som
toroidformad enl. fig. 3 a. Låter man dipolens
längd växa till högst en våglängd, blir formen
på ”loben” något avplattad enl. fig. 3 b; får
antennlängden växa något härutöver, uppträda
s. k. sidolober enl. fig. 3 c. Dessa sidolober
övertaga hela strålningen, om antennlängden är lika
med två våglängder (fig. 3 d). ökas
antennlängden flerfaldigt, får man ett motsv. antal lober
(fig. 3 e), varvid loben närmast antennens
axelriktning dominerar. I fig. 3 e har förutsatts, att
antennen står mot markplanet, varvid de
nedåt-riktade loberna bortfalla. Här är strålningen
sålunda i huvudsak axiellt uppåtriktad. Exemplen
antyda, att det vid användning av lutande el.
horisontella antenner, bestående av en enkel tråd
el. dyl., är möjligt att erhålla en påtaglig r i k
t-ningsverkan. Det säger sig självt, att
antennproblemen i allm. kunna lösas lättare och
billigare ju kortare våglängden är, eftersom
antennens lineära dimensioner bli proportionella mot
våglängden. Det är härvid ekonomiskt möjligt
att bygga även kombinerade antenner
(antennrader, antennmattor, fiskbensantenner o. s. v.)
samt att låta aktiva antenndelar samverka med
passiva element i form av direktorer och
reflektorer och härigenom åstadkomma mycket
koncentrerade strålknippen. Vid mycket korta
vågor, t. ex. 3 cm, kan man som antenn begagna
en enda dipol el. mynningen av en vågledare,
anordnad i brännpunkten av en paraboliskt
formad, obruten metallyta, vilken tjänstgör som
parallellriktande reflektor. Släktskapen mellan
radiovågor och ljusvågor framträder härigenom
på ett markant sätt. — Markvågen, d. v. s. den
strålning, som utgår i horisontell riktning, har
sin största betydelse för vågor med en frekvens
under 3,000 kHz, d. v. s. för våglängder över
100 m, medan den vid höga frekvenser
absorberas alltför snabbt. För kommunikation på långa
distanser litar man helt till rymdvågen,
varmed förstås den del av strålningen, som är
riktad minst några grader ovan horisonten. Det
säger sig självt, att rymdvågen ej kan nå en
mottagare utan efter en el. flera reflexioner
el. omböjningar. Vad som orsakar denna re-
d
Fig- 3-
Fig. 4.
flexion äro vissa högre, särsk. inom jonosfären
belägna, atmosfäriska skikt, som på gr. av
joni-sation från solstrålningen ha en viss om också
obetydlig ledningsförmåga. Denna
ledningsförmåga betingar en ökning av atmosfärens
brytnings-index och kan, åtm. vid sneda infallsvinklar, ge
upphov till totalreflexion (frånsett dämpning, jfr
fig. 4). De jonosfärregioner, som härvid inverka,
äro, underifrån räknat, de s. k. D-, E- och
F-skikten. D-skiktet befinner sig på 40 å 80 km
höjd, och jonisationen inom dess område
försvinner nästan helt och hållet vid solens
nedgång. E-skiktet (Kennelly-Heaviside-skiktet)
befinner sig normalt på 100 km höjd, och
jonisationen inom detta når sitt maximum vid lokal
middagstid men kvardröjer i någon mån även
under natten. Inom F-regionen
(Appleton-regionen) kan man under dagen urskilja två skikt,
Fi och F2, det första på c:a 200 och det
andra på 350 å 500 km höjd, varvid F2-skiktets
jonisation endast långsamt avtager under natten.
— Korta vågor (10—100 m) dämpas endast
obetydligt av D-skiktet och genomtränga oftast även
E-skiktet. De reflekteras i stället av det lägsta
F-skiktet och kunna därför med endast få
re-flexionsupprepningar mot jordytan och mot
F-skiktet nå över mycket stora geografiska avstånd
även på dagen. Med endast e n reflexion mot
F2-skiktet kan man i praktiken nå c:a 3,500 km,
med en reflexion mot E-skiktet endast 1,500
km. Eftersom de effektiva skikthöjderna bero på
den geografiska orten och variera dels med
dygnets timmar, dels med årstiderna och slutl. med
solfläcksintensiteten, inses, att
långdistanskommu-nikation på kortvåg fordrar växling mellan olika
frekvenser för att med måttliga effekter kunna
genomföras effektivt, d. v. s. med minsta möjliga
antal reflexioner. — En annan konsekvens, som
berör spec. de korta vågorna, är, att dessa icke
kunna uppfattas inom en viss zon kring en
marksändare men väl utanför densamma. Radien
benämnes skip distance. Inuti zonen har markvågen
dämpats ut, och först i dess periferi kommer
rymdvågen tillbaka efter att ha undergått en
reflexion, exempelvis i ett F-skikt. Den tysta zonens
utsträckning beror givetvis i hög grad på
antenn-lobernas elevationsvinkel. Rymdvågen ger också
vissa besvärande effekter. Hit hör bl. a. den
in-terferens, som även en avlägsen sändare kan alstra
vid avlyssning av en mera närliggande sådan. Vid
sådana rundradiostationer, som äro avsedda för
begränsade lyssnarområden, söker man därför i
det allmännas intresse att undertrycka
rymdvågen genom lämpliga antennformer. Härigenom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
