Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Radio
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
665
Radio
666
om den praktiska utformningen av detta system
tillkommer svensken R. Rendahl. Utvecklingen
har emellertid medfört, att systemet med dämpade
vågor småningom helt avskrivits, och sedan 1949
äro gnistsändare förbjudna, utom för
nödsignalering. Orsaken härtill har bestått i den
tilltagande bristen på våglängdsutrymme, d. v. s. i
nödvändigheten att hushålla med bandbredd. Detta
krav kan uppfyllas endast vid användning av
kontinuerliga i st. f. dämpade vågor.
En av de första pionjärerna på de
kontinuerliga vågornas område var dansken V. Poulsen,
som 1903 uppfann och härefter tills, m. P. O.
Pedersen utvecklade en högfrekvensgenerator,
grundad på den negativa karakteristiken hos en
elektrisk ljusbåge. Detta var samma princip,
som W. Duddell tidigare (1899) använt för sin
”sjungande ljusbåge”; Poulsens idé bestod i att
driva upp frekvensen till radio-området, bl. a.
genom att låta ljusbågen brinna i vätgas. Det
blev härvid möjligt att erhålla stabila
svängningar upp till en frekvens av 300 kHz (1,000 m).
En första Poulsen-station anlades 1905 i
Lyng-by utanför Köpenhamn, och redan efter ett par
år hade systemet börjat användas bl. a. av den
amerikanska marinen. Det utvecklades härefter
till en av gnistsystemets svåraste konkurrenter,
ej minst därför, att stationseffekten kunde drivas
upp mycket högt. — Även andra system för
odämpade vågor utvecklades jämsides med
Poulsens. En föregångare till dessa var en av
amerikanen R. A. Fessenden 1900 byggd
högfre-kvensmaskin för både telegrafi och telefoni. Av
långt större praktisk betydelse blev den av
svensken E. F. W. Alexanderson (vid General
Electric Co., resp. RCA) omkr. 1916 konstruerade
maskingeneratorn, vid vilken
högfrekvensströmmen alstras direkt i en roterande maskin med
högt poltal (över 1,000) och hög
periferihastighet (över 185 m/sek.). Generatorer enl. denna
princip kunde omsider byggas för effekter intill
200 kW och äro mångenstädes ännu i bruk, bl. a.
vid den 1924 byggda svenska transatlantiska
stationen i Grimeton, ö. om Varberg. — Frånsett
de maskingeneratorer, som, ehuru omoderna,
alltjämt användas, ha samtliga hittills beskrivna
system för trådlös kommunikation blivit ersatta
av moderna rörsändare. Härmed avses
sändare, i vilka den högfrekventa strömmen alstras
medelst elektronrör (trioder etc.). Trioden, en
vidareutveckling av J. A. Flemings detektordiod
av 1904, patenterades som en förstärkande
detektor av amerikanen Lee de Forest 1907 och
fick av honom benämningen ”audion”. Det dröjde
anmärkningsvärt länge, innan den ytterligare
upptäckten skedde, att audionen kunde användas även
som svängningsalstrare. Först 1912, d. v. s. sedan
volframglödkatoden hade blivit en praktisk
realitet, fann de Forest, att audionen kunde alstra
självsvängningar vid sådana kopplingar, där
anodkretsen länkades till gallerkretsen
(återkoppling). Hans uppfinningsmässiga prioritet till
denna idé fastställdes så sent som 1928 av den
amerikanska appellationsdomstolen. Likväl anses
amerikanen E. H. Armstrong (senare bekant även
som uppfinnare av frekvensmoduleringen) före de
Forest ha upptäckt, att man vid lämplig
inkoppling av svängningskretsar kunde få trioden att
fungera även som högfrekvensoscillator, ehuru
Armstrong torde ha att dela äran av
uppfinningen med österrikaren Alex. Meissner vid
Tele-funken (patent av 1913) samt med engelsmännen
C. S. Franklin och H. J. Round. Vid denna
tid hade elektronrör förstärkare redan börjat
användas som överdrag vid långlinjetelefonering,
varför realiserandet av den trådlösa
telefonering-ens idé låg inom omedelbart räckhåll. Redan
1915 lyckades ingenjörer vid American Telephone
& Telegraph Co. i samarbete med Western
Electric Co. att med radiotelefoni överbrygga den
8,000 km långa distansen mellan Arlington, Va.,
och Honolulu. I sändarstationen funnos c:a 300
vakuumtrioder, vardera för 25 W effekt, varvid
ett 100-tal begagnades som oscillatorer och
resten för modulering och lågfrekvensförstärkning.
Med dåtidens resurser var det näml, ej på en
gång möjligt att bygga sändarrör för stora
effekter; icke förrän ett stycke in på 1920-talet
lyckades W. G. Housekeeper vid Western
Electric Co. med konststycket att åstadkomma
pålitliga smältskarvar mellan glas och metall, d. v. s.
den teknik, som möjliggjorde artificiell kylning
av anoden och därigenom öppnade fältet för
tillverkning av rör för effekter överstigande ett
par kW. Andra betydelsefulla framsteg från
denna tid representeras av den av Armstrong
1919 angivna superheterodynprincipen, av
neutro-dynprincipen (C. W. Rice 1920 och L. A.
Ha-zeltine 1924) och av skärmgallerprincipen, som
först angavs av W. Schottky 1919 och
vidareutvecklades av A. V. Hull och F. C. Williams.
Rundradion (broadcasting) är en
amerikansk idé från 1915 och först realiserad av J.
Conrad vid Westinghouse Corp. genom 1920
påbörjade försökssändningar i Pittsburgh. I
England började Marconi-bolaget sina första
rundradioutsändningar 1922. I Sverige kom initiativet
från Svenska radio ab., som begynte sina
sändningar våren 1923. Viktiga etapper i den
tekniska utvecklingen representeras av de
strömbe-sparande lågtemp.-rören (1925) samt av de
nätanslutna mottagarna med indirekt uppvärmda rör
(1926). Själva ordet radio som ersättning för
”trådlös kommunikation” lanserades först i U.S.A.
och började tveksamt användas i Sverige 1913.
Ordet rundradio avlöste en rad konstlade
översättningar av broadcasting och uppkom som
resultat av en i nov. 1922 anordnad
pristävling.
Modern radio. R:s ofantliga utbredning i
förening med radiovågornas i regel betydande
geografiska räckvidd nödvändiggör en sträng
hushållning med våglängdsutrymmen, varför
radioverksamheten måst regleras genom
internationella avtal för undvikande av kaos. I samband
härmed har en omfattande standardisering med
avseende på frekvensbandens användning ägt
rum. De numera gällande internationella
reglerna, som f. ö. avse mycket annat än
våglängds-användning, fastställdes vid en plenipotentiär
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
