Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Påssosjtjåkko (Pårsotjåkko) - På stat - Påve el. Den helige fadern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
615
På stat—Påve
616
siv inom Kiruna stad, närmast n. om Kebnekaise;
1,982 m ö. h. Flera glaciärer.
På stat, milit., vanlig kortform för ”på aktiv
stat”, d. v. s. militärt befäl i aktiv tjänst.
Påve (lat. päpa) el. Den helige fadern
kallas Roms biskop i sin egenskap av den
rom.-kat. kyrkans överhuvud. Enl. romersk åskådning
fick Petrus himmelrikets nycklar (Matt. 16: 16
—19) och blev sålunda Kristi ställföreträdare
(”Kristi ståthållare”) med all makt inom kyrkan.
Detta primat övergick sedan till alla Petrus’
efterträdare som Roms biskopar. Åskådningen
fick på Vatikankonsiliet dogmatisk karaktär och
är kodifierad i Codex iuris canonici. Den
ickekatolska forskningen delar ej denna uppfattning.
Först omkr. 150 fanns ett monarkiskt episkopat
i Rom. På grund av Roms ställning som rikets
huvudstad, den romerska kristna församlingens
storlek och ar-seende samt apostlafurstarnas
martyrium i Rom kunde handlingskraftiga biskopar,
ss. Victor I, Calixtus I och Stefan I, göra sin
auktoritet gällande vida omkring. Efter kejsarens
flyttning till Konstantinopel blev Roms biskop
den främste i staden. Han betraktades snart som
Västerlandets skiljedomare i dogmatiska frågor
och fick under Innocentius I faktisk
förordnings-och uppsiktsrätt över Västerns kyrka. Genom
kej-sar Valentinianus IH:s edikt 445 fick Roms
biskop samma härskarrätt inom kyrkan, som
kejsaren ägde inom riket. Därmed var påvedömet
grundlagt. Framstående personligheter, ss. Leo I
och Gregorius I, befäste och utvidgade
påvedömets primatsanspråk. Påvestolen fick även
politisk makt som Italiens beskyddare mot
lango-barderna.
Genom missionen bland germanerna ökades
påvestolens auktoritet. Under bildstriden på
700-talet lösgjordes påvedömet från Konstantinopel,
och genom dess anknytning till Frankiska riket
754 lades grunden till Kyrkostaten och p:s
världsliga makt. Visserligen fick den frankiske
konungen (kejsaren) en tid reell överhöghet över
p. och kyrkan, men när Frankiska riket började
upplösas, växte p:s kyrkliga och världsliga
själv-ständighetskrav. Gregorius IV framförde först
dessa krav. Nikolaus I utbildade den medeltida
påveidén med krav ej blott på oberoende utan
även på överhöghet över de världsliga
myndigheterna.
Efter ett par seklers djupt förfall gick
påvedömet i samband med Clunyrörelsen en ny
storhetstid till mötes. Gregorius VII utvecklade
Nikolaus I:s påveidé ända till tanken på
världen som en universalteokrati under p. Under
1100-talet växte påvemakten, främst genom Bernhard
av Clairvaux och korstågen, för att under
Innocentius III nå sin medeltida höjdpunkt med högsta
lagstiftnings-, doms- och beskattningsrätt över
kyrkan och med faktisk medbestämmanderätt i
politiska ting. Den teoretiska motiveringen för
denna maktställning fick sin skarpaste form hos
Iruiocentius IV. I striden mot Hohenstauferna
uttömdes emellertid påvedömets världsliga kraft.
Och när Bpnifatius VIII i sin bulla ”Unam
sanctam” 1302 sammanfattade de påvliga kraven
på världsvälde, var detta redan slut.
Under senare medeltiden stadfästes i stället
påvedömets maktställning på det inomkyrkliga
området genom kyrkans centralisering i kurian
och genom påvedömets slutliga seger över
reformkonsilierna. Samtidigt fick
renässanspåve-dömet en alltmer politisk karaktär, särskilt genom
uppkomsten av den moderna Kyrkostaten under
Julius II. Genom reformationen förlorade
påvedömet nära hälften av sitt europeiska
maktområde. Under Paul IV började emellertid den av
jesuiterna ledda motreformationen, som åter lyfte
påvedömet till en hög moralisk och dogmatisk
maktställning inom kyrkan. Dess politiska insats
blev nu kampen mot kätteriet. Snart sjönk
emellertid åter påvedömets makt. Särskilt under
upplysningen bekämpades papalismen. Under den
franska revolutionens tid syntes påvedömet gå
sin undergång till mötes med Pius VI :s skymfliga
behandling.
Efter revolutionstiden nådde påvedömet åter
inflytande och makt. Kampen för kyrkans
självständighet mot statsmakten upptogs, och
ultramon-tanismen vann utbredning. Under Pius IX nådde
det påvliga primatet sin dogmatiska fulländning
genom Vatikankonsiliets två beslut om p:s
uni-versalepiskopat och ofelbarhet. Samtidigt
upphävdes p:s världsliga makt genom Kyrkostatens
införlivande med Italien. Under de följande
påvarnas (Leo XIII, Pius X, Benedictus XV, Pius XI)
kloka och konsekventa politik befästes och
stärktes p:s auktoritet överallt i världen. Kurians
omorganisation 1908 lade all kyrkoregering och
dogmgestaltning i p:s hand. Även på det politiska
området ökades p:s inflytande. Genom
Lateran-fördraget 1929 återuppstod p:s världsliga makt
i ändrad form. Under 2:a världskriget utvecklade
p. (Pius XII) en livlig diplomatisk
verksamhet och arbetade energiskt för en fredlig lösning.
Det påvliga ämbetets viktigaste insignier äro
tiara, herdestav, kors och ring. P:s liturgiska
dräkt är densamma som ärkebiskoparnas men
innefattar därjämte fanone (ett runt axelkläde av
vitt siden) och subcinctorium (manipel-liknande
band, fästade vid v. sidan av gördeln).
Påvevapnet utgöres av tiara över två korsade nycklar,
ombundna med en stola. P:s vanliga klädedräkt
är en vit sidentalar med purpurskor, utomhus
tillkomma röd mantel och röd hatt, vid högtidliga
tillfällen bär han en röd, med hermelin besatt
mantel (se bild vid Bärstol). Då en p.
tillträder sitt ämbete, tager han ett nytt namn, i regel
någon företrädares, vars kyrkoregemente han vill
efterlikna. — Ang. p å v e v a 1 se d. o.
Akter rörande påvedömet äro utg. i ”Magnum
bullarium romanum” (24 bd, 1854—72, suppl.
1885), ”Acta sanctae sedis” (41 bd, 1865—1908)
och i ”Acta apostolicae sedis” (1909 ff., årl.),
ett urval har gjorts av C. Mirbt, ”Quellen zur
Geschichte des Papsttums” (4:e uppl. 1924). —
Litt.: L. v. Ranke, ”Die römischen Päpste” (3
bd, 1834—36, 12 :e uppl., 2 bd, 1923); L. v.
Pastor, ”Geschichte der Päpste seit dem Ausgang
des Mittelalters” (16 bd, 1886—1933); Hj.
Holm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
