Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Pokulera - Pol - Pola - Polabiska - Polack (fartyg) - Polacker (folk) - Polaner - Polar, polär - Polarbassängen - Polardag el. polarsommar (polarnatt el. polarvinter) - Polardimma - Polardistans, poldistans - Polarexpeditioner - Nordpolarexpeditioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
319 Pokulera—Polarexpeditioner 320
Pokulèra, dricka, festa, rumla.
Pol (grek, po’los, axel), i) (Astron.) P. till
en storcirkel på en sfär äro de punkter, från
vilka alla bågar, som dragas till storcirkeln i
fråga, äro lika stora (900). Ekvatorns p.
på himlavalvet äro himmelspolerna
nordpol och sydpol, kring vilka himlen till följd av
jordens dagliga rörelse förefaller att rotera.
2) (Fys.) Om en magnets poler se Magnetism.
3) (Geogr.) De punkter (nordpol och sydpol),
där jordaxeln skär jordytan. — Om magnetisk
pol se Jordmagnetism.
4) (Mat.) Vid polära koordinatsystem kallas
ofta koordinatorigo systemets pol.
Pola [på’-] (it.), kroat. Pula, stad i Kroatien
i Jugoslavien, på s. delen av Istriens västkust;
22,740 inv. (1948; 55,559 1931). Staden har
varit mycket omstridd; bl. a. förstördes den 1379
av genuesarna och nedsjönk slutl. till fiskläge.
Omkr. 1850 började P. utbyggas till
österrike-Ungerns främsta krigshamn. Då staden, som
efter 1 :a världskriget tillfallit Italien, 1947 kom
till Jugoslavien, utvandrade c:a 28,000 italienare
till hemlandet. Starka befästningar bl. a. på de
utanför liggande Brioniska öarna. Staden är rik
på romerska byggnadsminnen: en välbevarad
am-fiteater från 198—211, rymmande c:a 23,000
åskådare, ett tempel åt Augustus och Roma,
triumfbåge (Porta Aurea) samt två betydande
stadsportar. Havsbad. Järnväg leder till Trieste.
Poläbiska, ett vid 1700-talets mitt utdött
slaviskt språk, som talades av polaberna, vilka
bodde v. om nedre Elbe, företrädesvis kring dess
biflod Jeetzel. P:s fåtaliga litterära
minnesmärken (mest religiös litteratur, ord- och
namnlistor) härstamma från tiden omkr. 1700 och följ,
årtionden.
Pola’ck, i Medelhavet förekommande, större
råtacklat fartyg utan märs och med två el. tre
master, vilka var för sig utgöras av ett enda
mastträ.
Pola’cker, västslaviskt folk, invånarna i
Polen.
Poläner, se Polen, historia.
Polär, polär, som avser poler; som ligger
i närheten av jordens poler; rakt motsatt (som
nord- och sydpol), motstående.
Polarbassängen, (N.) Ishavet.
Polardag el. polarsommar (resp, p
o-1 a r na 11 el. polarvinter) kallas den tid,
under vilken solen befinner sig över (resp,
under) horisonten mer än 24 tim. i sträck. Detta
kan endast inträffa för orter mellan n. polcirkeln
och nordpolen vid tiden kring sommarsolståndet
(resp, vintersolståndet), för orter mellan s.
polcirkeln och sydpolen vid tiden kring vårt
vintersolstånd (resp, vårt sommarsolstånd).
Polar-dagens (polarnattens) längd växer, då man
närmar sig polerna; där är polardagens längd något
mer och polarnattens längd något mindre än V2 år.
Polardimma. Om varm luft flyter ut över ett
kallare land el. hav, uppstår snart dimma, om
luften innehåller tillräckligt mycket fuktighet.
Bland de trakter, som särsk. besväras av på detta
sätt bildad dimma (advektionsdimma), märkes
havet utanför Newfoundland, där Labrador- och
Golfströmmarna mötas. Ofta uppträder under
sommaren på detta sätt bildad dimma vid
polarisens rand, varav den erhållit sitt namn.
Polardistans, poldistans, vinkelavståndet
från polen på himmelssfären el. jordklotet för en
himlakropp, resp, en ort på jordytan.
Nordpoldistansen betecknas stundom N. P. D.,
sydpoldistansen S. P. D.
Polarexpeditioner. Nordpolarexpeditioner (se
karta vid Polarländer). Äldre resor. Den
förste kände resenär, som nått polcirkeln,
var greken Pytheas från Massilia
(Marseille), som c:a 425 f. Kr. kom till ett land,
vilket kallades Thule och där solen mitt i
sommaren var synlig hela natten. Det kan icke ha
varit annat än kusten av Nordnorge han kom
till. Pytheas återger också berättelser om ett
”stelnat hav” på andra sidan Thule. Från 700
och fram till 1000 upptäcktes Färöarna, Island,
Grönland och Amerika av irer och norrmän.
Grönland upptäcktes 982 av Erik Röde, och hans son
Leif Erikson nådde år 1000 kusten av
Nordamerika. Det land han där kom till kallades
Vinland. En annan resande åt n., som vi ha säkra
upplysningar om, är norrmannen Ottar, som i
slutet av 800-talet seglade norröver längs norska
kusten förbi Nordkap, längs Kolahalvön och in
i Vita havet. I de isländska annalerna för år 1194
berättas om upptäckten av Svalbard. På Behaims
jordglob (1492) äro inritade en del landområden
och öar kring nordpolen, men man hade
fortfarande mycket dunkla och oklara begrepp om
trakterna i höga Norden. Vid slutet av
medeltiden började man ivrigt företaga upptäcktsresor,
även för att finna nordväst- och nordostpassagen
till Kina.
Nordvästpassagen. Den första
framstöten mot n. v. gjordes av John Cabot. 1497
reste han västerut för att sjöledes finna en väg
till östern och upptäckte Newfoundland och fann
också de stora förekomsterna av fisk där. Det
egentliga sökandet efter Nordvästpassagen
inleddes av Martin Frobisher under resor 1576
—78, då han fann Hudsonsundet s. om Baffins
land. Därefter kom John Davis, som 1587
tog sig igenom farvattnet på v. sidan av
Grönland (Davis sund) och nådde 720 12’ n. br.
Henry Hudson seglade 1610 in genom det av
Frobisher funna Hudsonsundet och in i Hudson
Bay, där han övervintrade, men omkom under ett
myteri från besättningens sida. 1615 och 1616
fortsatte Robert Bylot och W i 11 i a m Baffin
undersökningarna för att finna en förbindelse
från Hudson Bay till Stilla havet. Han upptäckte
Lancastersundet, som senare skulle visa sig vara
infarten till Nordvästpassagen. 1728 seglade V
i-tus Bering genom Berings sund, som skiljer
Asien från Amerika. 1778 seglade James Cook
samma väg och ett stycke österut längs nordkusten
av Alaska. John Ross och Edward Parry
seglade 1818 upp genom Baffinviken, och på
hemvägen gjorde Ross en avstickare in i
Lancastersundet, dock utan att upptäcka, att det var ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
